Don't Fear the Pain

 

 

 

Who wants to reflect upon anger and grief, now that the sun is shining and we’re all – supposedly – so very happy? Maybe this post is a case of particular bad timing. Or maybe it’s so that this is the perfect time to ponder on the difficulties of life?

 

I don’t know, but I thought about my current and desirable approach to emotional pain of various sorts a while ago, and wrote down my thoughts to share them with you.

 

 

I want to be cheerful and bright, and I do think it’s possible to learn to be happy (whatever that is). It’s more a question of attitude than a matter of actual circumstances.

 

But bad things happen, and I don’t want to be a person who meets even the large, really difficult adversities with a smile and a shrug. Perhaps it’s possible to be totally independent and thus avoid disappointment and sorrows, but haven’t we lost something of what it is to be human then?

 

I believe we as humans have been given a set of emotions for a reason, and among these are anger, anxiety, sadness, fear and shame. There are of course others I prefer – how about joy and curiosity? – but when the negative emotions emerge, they do so for a reason. They are companions I have to live with.

 

 

A negative emotion can be responded to in a variety of different ways. You can fight it, accept it, ignore it or maybe just stay in the feeling until it decides to leave. The point is not to fear it. It exists because you are human, and it’s there to help you navigate through a difficult situation.

 

Ask why this emotion appears right now. Ask if your reaction is on par with the actual situation, if there are other ways to view it and if the reaction helps you forward or holds you back. It’s almost always possible to reason with yourself.

 

In the darkest hour it’s hard to stay in control, and maybe it’s not even desirable, but knowing that the feeling is natural – human – at least comforts me.

 

I remind myself that the feeling for certain exists, here and now, but that everything eventually ceases. Nothing lasts forever, and I try to rest in that belief and let time wield its magic wand over me.

 

And isn’t it so that we learn something from almost every sorrow in life? Sometimes it’s a knowledge we could do without, but time machines are not yet invented.

 

Acceptance and balance.

 

 

 

 

 

Vem har egentligen lust att fundera över ilska och sorg, nu när solen skiner och vi är – eller åtminstone förväntas vara – så där nästan småfånigt lyckliga? Kanske kommer det här inlägget med helt fel timing. Eller, så är det alldeles rätt att grunna på det som är svårt och jobbigt när vi är gladare och har mer energi?

 

Jag vet inte. Själv funderade jag i alla fall över mitt nuvarande och önskvärda förhållningssätt till smärta (känslomässig sådan) för ett tag sedan och skrev ner mina tankar för att dela dem med er.

 

 

Jag vill naturligtvis helst av allt vara glad och jag tror att det är möjligt att lära sig att vara lycklig (vad det nu är). Det är mycket mer en fråga om inställning och attityd än om yttre omständigheter. Samtidigt så händer det saker i livet som skakar om, och jag vill inte vara en person som möter även de stora, svåra motgångarna med ett leende och en axelryckning.

 

Kanske är det möjligt att tänka och agera sig fram till ett totalt oberoende och därmed undvika besvikelser och sorger, men har man inte då också förlorat något av vad det är att vara människa?

 

Jag tänker att vi människor har förärats med ett register av känslor av en anledning, och i det här registret kan vi bläddra fram både ilska, ångest, sorg, rädsla och skam. Det finns som sagt andra känslor jag föredrar – vad sägs om glädje och nyfikenhet? – men när de negativt laddade känslorna dyker upp så gör de det av ett skäl. De är livskamrater som alltid kommer att följa med på vägen, vare sig jag vill eller inte.

 

 

Det går att bemöta en negativ känsla på en mängd olika sätt. Kämpa emot, acceptera, ignorera eller kanske stanna medvetet i den tills den själv bestämmer sig för att ge sig av. Poängen är att inte rädas den. Den finns för att du är människa, och den finns för att hjälpa dig att navigera rätt i en viss situation.

 

Fråga istället varför känslan dyker upp just nu. Fråga om reaktionen står i paritet med den faktiska omständigheten, om det finns andra sätt att se på situationen och om reaktionen hjälper vidare eller håller tillbaka. Det går, nästan alltid, att föra ett resonemang med sig själv.

 

I den mörkaste stunden är det svårt att behålla den kontrollen, och kanske är det inte heller önskvärt, men vetskapen om att känslan är naturlig – mänsklig – ger i alla fall mig tröst. Jag påminner mig själv om att känslan visserligen existerar, här och nu, men att allt till slut dunstar och försvinner. Den varar inte för evigt, och jag försöker att vila i den vetskapen och låta tiden svinga sitt magiska trollspö över mig.

 

Och av de allra flesta sorger lär vi oss något. Ibland är det kunskap vi hellre skulle vilja vara utan, men tidsmaskinen är ännu inte uppfunnen.

 

Acceptans och balans.

 

Hmm.. jag är egentligen bara deppig när förhållanden har tagit slut eller då jag är sjuk. Jag tror att vara positiv, glad och framåt är ett val vi gör, precis som att vara ledsen. Jag tror inte man behöver vara ledsen för att kunna känna riktig glädje.
Sorgeperioder behövs för att hantera de tanker kring hur det skulle kunna blivit, ens egna fantasier. Jäkligt farligt att fastna där för länge.

Min erfarenhet är att det enda som fungerar är att snacka om det (med någon annan). Jag hade en period där jag skrev massor av dikter (finns på min blogg någonstans för det som är intresserade) det fungerade ok, men att berätta för någon eller helst de direkt berörda om vad som tyngde fungerade absolut bäst. Det är tokjobbigt dock.

Jag tycker ändå att insikten om att vi är biologiska varelser som styrs av drifter och känslor till mycket större utsträckning än förnuft ändå är ganska betryggande. Även om jag vill hävda att jag alltid gör förnuftiga saker.

Du är så vis Linn! Och acceptans och balans är så bra ledord! Visst går det att resonera med sig själv, men i det mörkaste är det så svårt... Jag kan bli så påverkad så snabbt av mina känslor och då är det som att jag inte kan bestämma längre. Blir jag ledsen så är jag verkligen ledsen och då blir jag tung i hela kroppen och ganska förlamad. Men jag övar på att bli proaktiv istället för reaktiv... Kraaaam!

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att vi har ett känsloregister och att det är okej att man använder hela registret. Det håller jag på att jobba med just nu tillsammans med min terapeut, att våga använda alla känslor så att det inte bara blir någon sorts grå massa på mitten. Att våga bli så där superlyckligt glad för ingenting och tycka att det är okej. Då måste det ju också få vara okej att vara rikigt ledsen. Sedan är det ju inte bra om det pendlar upp och ner hela tiden, men att våga använda sig av alla känslor tror jag är viktigt.

Fint inlägg!

Jättefin bild!!

Titta gärna in på min blogg och säg vad du tycker om mina nya foton och foto-idéer:)

bra inlägg, och jättefin bild :)

Fin blogg! :)

Fin blogg!:)

Jättefin bild! :)

För mig känns detta inlägg väldigt relevant.
Då jag lider av panikångest och djup depression så får man lära sig (försöka) leva i nuet. Visst går det lättare när det går mot sommaren, men den gnagande känslan finns där ändå och man vet aldrig när man blir neddragen igen. För mig är varje dag en kamp. Ibland går det bra ibland mindre bra. Även om jag börjar lära mig att hantera det bättre nu.
Ha en bra dag

Fin bild :)

jag älskar hur du skriver! är själv nere i en depression och tycker att du har skrivit bra grejer, ska verkligen prova att ifrågasätta varför man blir nere. Tack snälla du!

fin bild!

Hej!
kika gärna in på min blogg om frisör livet. Här kan du läsa om allt ifrån hårvårds tips och produkter till härliga sommaruppsättningar och nya trender!

Välkommen!

Ps.Glöm inte vara med i min tävling där du har chansen att vinna en Maria Nila inpackning!

Ha det bra!

fin blogg!:)

Ja, ibland försöker man slå knut på sig själv för att lösa allt, istället för att kanske bara acceptera tillstånd. Att ta ett steg utanför och försöka se sig själv utifrån. Ha en skön helg, kram.

Väldigt bra skrivet! Acceptans är en del av livet<3 Jag älskar din header förresten!

Så sant! Lycka och sorg går ofta hand i hand. Eller väldigt nära varandra. Man lär sig lycka av att känna sorg och sorg av att känna lycka.. Livet kallas det väl. Viktigt att ta till sig alla känslor ;)
Kramar

bloglovinbyte? :)

Jag gillar verkligen din Header, Verkligen jätte snygg!

jätte fin blid :)

Jättefin blogg! :)

Jag tror tiden läker alla sår, det har jag fått bevisat i alla fall. Det går att må bra - oavsett vad man än gått igenom, det är jag helt säker på.

Bra. Och mycket fin layout på din blogg.

JÄTTEFIN blogg du har! :)
kram

Vilken bra text! Allt går att möta med en positiv inställning. Ibland känner jag att även en positiv inställning kan betyda att man får gråta ut och vara nere. Positivt är för mig att man vet att man kommer ta sig upp någon gång men att låta det ta sin tid.

Fin bild :)

Fin bild!

Det du skrev "livskamrater som alltid kommer att följa med på vägen, vare sig jag vill eller inte." är en bra beskrivning och det hjälper en/mig att förstå att det lika bra att lära känna dom alla. =)

Det gör att man får lära sig vad som är bäst att göra, acceptera, ignorera eller "Fake it till you make it". Jag tror att ibland behöver man ignorera dom "onda"/tillfälligt "negativa" känslorna/livskamraterna, ibland behöver man acceptera och förstå kamraten/känslorna. Men viktigast är nog att lära känna. Men det är ju inte alltid så enkelt. Jag skulle nog kalla mig en person som styrs av mina känslor, eller är det kanske hormoner. ;-) Känslor (alla möjliga typer, dom som får mig att njuta och dom mindre trevliga) påverkar den jag är, så jag tror att jag för det mesta accepterar dom som där eftersom att jag vet att dom kommer försvinna om några dagar. Sån är jag i vardagen. Men sen kan det givetvis dyka upp svårare och mer verkliga känslor, dom... ja... dom ver jag inte hur jag hanterar. =)

Citatet "Fake it till you make it" kan vara bra för många.... speciellt om man med negativt tänkande sjunkit ner i spiralen. Genom att fake positivt tänkande tror jag absolut att man kan ta sig upp igen. Men så klart beror det på situationen.

Kram kram

Ps, Tack för att du delar med dig av dina tankar om livet. Filosofisk!

Det var jag som skrev ovan.
Kramis Sabine

FINT!!

Gillar du fototävlingar?

Då är detta något för dig! Just nu har jag en fototävling i sammarbete med Kamda.se (fd. Tvspelsweb.se) där vinnaren får en värdecheck på 250kr på kamda.se

http://jwphoto.blo.gg/2013/may/fototavling-med-en-vardecheck-pa-250kr-fran-kamdase-som-pris.html

Gillar du ej sånt här så ber ja om ursäkt! :)

MVh Jessica

Skit bra skrivet !

Fin bild!

Nu är du så där klok igen och belyser det svåra på ett tydligt, varmt och självklart sätt. Så himla bra livsfilosofi tycker jag, som kan få frispel på dagens "du är din egen lyckas smed" - predikningar som pläderar att lyckan, den har man själv ansvar för att känna och den ska överskugga och vinna över alla "negativa" känslor, annars har man misslyckats på något sätt...
Kram

Fan vad häftig header du har! :D

Snygga bilder du tar :)

Spännande att du tar upp det här ämnet just nu. Jag försökte ringa min pappa häromdagen, fick inte tag i honom och började nojja. Då kom en tanke av klarhet upp i huvudet att "den här oron visar bara att jag bryr mig" Oron försvann inte, men den blev hanterlig. Det är en bra sak att fundera över vad känslan betyder.


(P.S. Pappa är helt okej)

Det är stora och viktiga saker du tar upp i detta inlägg! Du är så klok och modig Linn! Jag beundrar din öppenhet och det är viktigt att både reflektera och acceptera de känslor som kommer. Det är inte alltid så lätt att hitta det rätta sättet att kanalisera känslorna på men jag tror som du att delar man med sig av sina erfarenheter kan det ge ledning till någon annan medmänniska.

Kram vännen!

Det här med känslor, det finns så många ord att beskriva dom. Storsvallande eller som bara en jämn lunk.
Att vara vän med sina känslor och vara en "kännande" människa, med balans. Att bry sig om andra och sig själv.

Våga............

Du har rätt, det är när man mår bra man ska fundera lite extra. Gärna med en god vän, diskutera,
ventilera och fundera.

Kram fina du!

Så klokt skrivet...

Återigen så kloka ord, så fint att kika in här och sitta nickandes med huvudet och tänka "precis!" när jag läser ditt inlägg!
Jag försöker att hela tiden utgå från en positiv inställning, om du förstår vad jag menar. Jag känner mej oftast sån, och de andra mer negativa känslorna som kommer läggs liksom till detta. Ovanpå. Därför känns det precis som du skriver, dessa känslor kommer av en anledning och måste få blomma ut för att sedan återgå till ursprungsläget som för mej måste vara positivt.
Om grunden är postitiv är det så mycket lättare att bemöta det andra :-)

Varma kramar till dej, Linn!

Åh vad jag älskar att läsa din tankar som är ned skrivna. Det är många gånger som det var tankar jag delar själv, som denna gång tex. Så känner jag just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med de känslor som bubblar under ytan. Allt är inte bra jämt hur gärna jag än skulle vilja det. Jag vill aldrig vara svag, men det är kanske det jag måste stanna upp och vara.

Det du skrev idag hjälper mig att ta ett steg i de tankarna. Tack Linn! Du är såå bra <3

Jag tror att sorg är en precis lika viktig känsla som lycka. Vi är inte hela människor om vi inte tillåter oss att känna alla de känslor vi begåvats med, som gör livet rikt och oss till kännande varelser.
Sedan tror jag att man kan påverka vilken känsla som skall vara klangbotten i mitt liv. Med vilken känsla jag går in i de andra.
Kram på dig kloka Linn! Jag hoppas att livet är gott emot dig!

Så fint skrivet :-) Du skriver så attans bra...
Och jag tror att sorger kan göra en starkare, eller kanske inte? För mig har i alla fall sorgen gjort mig starkare sen jag förlorade min mamma... För mig går livet vidare, jobb, barn, vardag, träning mm (klart man sörjer o saknar mamma)men min mamma hade nog inte tillåtit mig att gräva ner mig.. och det kan jag se som en positiv sak i sorgen

Stor kram Sandra

Länge sedan man hörde något från dig Linn! Hoppas allt är okej med dig. Du är saknad <3

:) Vackra, djupa och kloka ord.