What if...?

 

 

 

No, there’s no use thinking like that. It is what it is. The past cannot be changed.

 

Yet, there is a specific question that I’ve received so many times – and I admit that I at least initially spent some time thinking about it myself – that I now want to try to answer. Was there anything that anyone could have said that would have made a diffrence?*

 

 

Surely my near ones and dear ones could tell that something was not quite right. They asked questions, told me to slow down, not to work too much. Colleagues and friends who had stressed themselves beyond recognition took me aside and tried their best to convey the horrors they had been through.

 

Yet, I fell. Despite all the well-intended warnings.

 

 

Maybe it could have been different, but it would have taken quite a lot. Repeated talks with a therapist, for example, if I had been willing to admit that something was wrong (and I think I would, for at least two years I googled therapists and psychologists without daring to take the leap and call one). A good scolding from a family member or friend, telling me that I was becoming unbearable, could possibly have shaken me enough. An employer that clearly stated that my way of working was not ok is something else that might have helped.

 

Still, I can’t help but thinking that this was a journey I had to make. One that I wouldn’t want to be without.

 

Thanks to the fact that it went as far as it did in the wrong direction, I got the chance to make radical changes to my life. Maybe it’s so that more well-meaning words would have prevented the total collapse, but I honestly don’t think that would have been better.

 

 

Now when I see people around me who are heading in the same direction, I talk to them, of course, and try to give them a little push in the other direction. But if that person isn’t receptive, nothing will happen. Maybe it’s so that she needs to make her own journey, just like I did. Draw her own conclusions, and learn from her own mistakes.

 

 

*For new readers: I am referring to the fatigue depression I was diagnosed with last year, due to long-term stress.

 

 

 

 

 

 

 

Tänk om…?

 

Nej, det tjänar ingenting till att fundera över det. Det är som det är. Det förflutna kan inte ändras.

 

Ändå finns det en specifik fråga som jag har fått så många gånger – och jag ska erkänna att jag åtminstone inledningsvis spenderade en del tid med att fundera över den själv – att jag nu vill försöka mig på att ge den ett svar. Finns det någonting som någon hade kunnat säga som hade gjort det annorlunda för mig?*

 

 

Nog var det så att nära och kära misstänkte att något inte stod riktigt rätt till. De ställde frågor, bad mig att ta det lugnt, att inte jobba för mycket. Kollegor och vänner som stressat sig till oigenkännlighet tog mig åt sidan och försökte så gott de någonsin kunde förmedla vad de gått igenom, och att det inte var något att sträva efter.

 

Ändå trillade jag dit. Alla varningar och all omtanke till trots.

 

 

Kanske hade det kunnat bli annorlunda, men det hade krävts en hel del. Återkommande samtal med en beteendevetare exempelvis, om jag hade kunnat erkänna att något var fel, vill säga (och det hade jag nog, för under åtminstone två års tid googlade jag i smyg på terapeuter och psykologer utan att våga göra slag i saken). En rejäl utskällning från en närstående, som talade om för mig hur odräglig jag började bli, hade kanske skakat om mig tillräckligt, men risken hade naturligtvis varit att jag bara vänt ryggen till. En arbetsgivare som tydligt markerat att mitt sätt att arbeta inte var ok hade möjligen också hjälpt.

 

Trots det kan jag inte låta bli att tänka att det här var en resa jag var tvungen att göra. En jag inte hade velat vara utan.

 

Tack vare att det gick så långt som det gjorde åt fel håll, har jag fått göra ett grundligt och genomgripande förändringsarbete med mig själv. Möjligen hade fler välmenande ord lyckats få mig att undvika en total kollaps, men jag tror ärligt talat inte att det hade varit bättre.

 

 

När jag nu ser personer i min närhet som är på väg åt samma håll, då försöker jag givetvis att milt knuffa dem åt andra hållet, bland annat genom att prata om stress och vad den gör med oss människor. Har gjort med mig. Men om personen i fråga inte är mottaglig, så kommer vi liksom inte så långt, och jag tänker att hon också måste få göra sin egen resa, precis som jag har gjort. Dra sina egna slutsatser och lära av sina egna misstag.

 

 

*För nytillkomna läsare: jag syftar på den utmattningsdepression som jag förra året drabbades av till följd av långvarig stress.

 

Jag tror också att man måste göra sin egen resa. Att jag överhuvudtaget blev uppmärksam på vad som ände med mig var för att M hade tjatat på mig i ett halvår att allt inte stod rätt till. Och anledningen till att han i sin tur kände igen symptomen var för att även han varit utbränd.. När jag sedan såg samma tecken hos en kompis lyssnade inte hon heller på några varningar utan även hon dundrade in i väggen.. Man måste bara få göra sin egen resa..

Jag har ju själv inte gått igenom en utmattningsdepression men levt bredvid en. Och när jag ser tillbaka på det så fanns det precis som du säger inget som skulle öppna hans ögon för det som höll på att hända.

Vi satt där mannen och jag hos läkaren. Jag hade tvingat mig in i läkarrummet trots att den store mannen inte ville ha mig där. Jag sa "du kommer bara ljuga och jag orkar inte längre..." Den lilla fröken var två månader gammal. Den store mannen fick göra ett depressionstest, läkaren (vår underbara läkare!) tittade på testet och sa "jag såg när du kom in vad det var för fel på dig, men jag måste få det på papper. Du håller på att jobba ihjäl dig och du är djupt deprimerad. Bara genom dina poäng här så borde jag lägga in dig men jag tror inte att du kommer att gå med på det och jag tror inte att du kommer att gå med på en sjukskrivning heller. Har jag rätt?"

Hon tog blodprov oh EKG och bokade en ny tid en vecka efter. Hon pratade mest med mig för den store mannen suckade och frustade och hatade hela läkarbesöket. Det hade jag också gjort.

Några dagar senare vaknade han på morgonen och kände inte igen mig. Han visste inte hur han skulle ta på sig byxorna och när han skulle välja strumpor bröt han ihop. Vi fick komma tillbaka till läkaren dagen efter och då sa hon "Nu kan vi börja hjälpa, du var inte mottaglig innan".

Och jag tror att det är så, man måste själv mogna in i sin depression innan man kan ta tag i den.

Ja, det kanae är så, att det är oundvikligt för några. Samtidigt så tror jag att den största orsaken inte ligger på individen utan på det samhällsklimat vi lever i, där den som presterar bäst är mest värd.

jag tror också att var och en av oss måste göra vår egen resa hitta vår väg samtidigt som det är viktigt att ha härliga vänner i sitt nätverk som finns där när vi går vår väg för ibland åker vi ner i diket och behöver en knuff upp igen...härligt att du hittade din väg <3
kram Åsa

Precis som du skriver tror jag det är jättesvårt att nå en person som inte är mottaglig för goda råd från andra som varit i liknande situationer. Kanske behöver man ryta i med den skarpa rösten för att få den berörda att lyssna, för det är ju av omtänksamhet man vill den att förstå.

Var rädd om dig och tack för du delar med dig av dina erfarenheter! Kram

Jag tror du har helt rätt i att vi alla behöver göra vår egna resa. Kanske är ingen mottaglig för förvarning innan själva brytet? Brytet som handlar om att få insikt i hur man faktiskt left. Jag har själv min mamma som gjort den här "gå in i väggen-resan", idag jobbar hon 50 procent. Och jag kan inte låta bli att undra, om jag hamnar i samma sitts kommer jag kunna ta mig ur innan fullständig kollaps? Just eftersom jag sätt hur den ser ut på nära håll. Jag vet inte, men jag hoppas det.

Jag är glad att du mår då mycket bättre idag Linn! Är övertygad om att din resa fört med sig massor av insikter du kan vända verktygen av idag. Till exempel har du många intressant blogginlägg att skriva i ämnet! =) Kram

Du är så stark som skriver och berättar det här. Men ännu starkare att du har byggt upp dig själv på nytt. Ibland behöver man folk i sin närhet som lägger märke till saker hos en som är fel och som vågar säga det. Vad det nu än kan vara. Vi kan inte alltid orka att vara starka på egen hand. Ibland måste någon säga till och ta över eller åtminstone hjälpa till.

Tack för att du dela dina erfarenheter, det betyder mycket och får en att haja till och verkligen stanna upp och lyssna på sin kropp. Jag är också en person som stressar och jobbar mycket. Jag får påminna mig själv att stanna upp och vila ibland.

Du är stark och jag vill bara säga att det jag har sett utav dig genom din blogg, även om det säkert är en väldigt lite del utav hela dig, så vill jag bara att du ska veta att du är fantastisk!