Tell – But Don't Dwell

These puppies have nothing to do with this post really, but it looks like they're talking to each other, doesn't it?

 

 

I was inspired by Shannon, from Happiness Is, and her post Tell Your Story to write something myself on the topic of telling and dwelling.

 

I believe that talking to people I trust about a negative experience may provide perspective and clear my thoughts as I put words to my feelings. It’s also a relief when someone, hopefully, says a comforting word or two. Maybe it wasn’t so bad after all?

 

But there’s a fine line between telling a story and dwelling on the past, and each of us has to judge for ourselves when that line is crossed. Repeating the negative over and over again is a sure way of shutting out the present, and it might also bring back and build up negative emotions as the scene is replayed.

 

Talking about our problems are probably good for most of us in most situations, but there comes a point when it’s time to stop and move on. Not suppressing, but to move on.

 

The past is in the past, and only present if you allow it to be.

 

 

 

 

 

Jag blev inspirerad av Shannon, från Happiness Is, och hennes inlägg Tell Your Story att själv skriva något på temat att lätta sitt hjärta – å ena sidan – och att älta – å andra sidan.

 

Jag tror att det att prata med personer jag litar på om negativa erfarenheter ger perspektiv och sorterar tankarna allteftersom jag sätter ord på mina känslor. Det kan också kännas som en lättnad när någon, förhoppningsvis, säger ett tröstande ord eller två. Kanske var det inte så illa trots allt?

 

Men det är en hårfin gräns mellan att berätta och att älta, och det är upp till var och en av oss att avgöra när den gränsen har passerats. Att repetera det negativa om och om igen hindrar närvaro i nuet, och det kan också framkalla och väcka negativa känslor till liv.

 

Att prata om problem är nog bra för de flesta av oss i de flesta situationer, men förr eller senare infinner sig tidpunkten då det är dags att sätta stopp och gå vidare. Inte förtränga eller undertrycka, men att gå vidare.

 

Det som har hänt har hänt och är historia nu. Det förflutna existerar bara i nuet om du tillåter det.

 

Jag tycker det är viktigt att prata men sen är det liksom över, som du säger det som har hänt har hänt..

Önskar dig en Glad Påsk
Kram Sandra

Så sant det du skriver med gränsen mellan att berätta och älta.Jag lyssnar gärna men när det ska ältas blir jag direkt dränerad.

Och jag själv finner ingen vinst i att älta men gärna reflektera och sen gå vidare

Ha en fin påskhelg!!
Kram Lotta

så sant. jag är en snackare, jag måste få prata av mig för att kunna bearbeta. men det finns som sagt en gräns och var den går... tja, you tell me?

Det är då det är så bra att ha riktiga vänner. Vänner som kan lyssna men även sätta stopp och visa på de ljusa sidorna.
Kram på dig fina Linn!

Det är svårt det här. När vi tycker att någon ältar så betyder inte det att vi har rätt idet. Det är VÅR upplevelse. Men den som har upplevt något stort/svårt behöver kanske höra sig själv berätta det många, MÅNGA gånger innan hen förstår det själv ... Så gränsen är fin, och svår att avgöra - men är det upp till den som lyssnar att avgöra var gränsen går? Ja, kanske, ibland - för vi kan ju fastna i berättandet ...
Det här är inte lätt ... Men viktigt!
Önskar dig en fin fredag och en härlig påskhelg!

Jag håller med dig, gränsen är hårfin. Men ibland behöver man den där "lilla knuffen" för att trilla över på andra sidan. Acceptera och gå vidare. Stora kramen till dig!

Så vis du är i dina tankar! Möter man vänliga och kärleksfulla människor är det mycket lättare att sätta stopp för ältandet och ta steget ut i "nya" världen. Då vet man att det finns vänner som bär i vått och torrt. Go on...:) Kram

Man behöver verkligen vänner, när man får svåra stunder. Vissa processer måste få ta ett tag och ventileras från olika håll, om du fattar. En bra, vän kan lyssna, ger råd, hålla om, om man behöver gråta. & kunna få mej att skratta åt eländet, till slut och blicka framåt.

Kram Lissen

Så sant så! Låt inte det förflutna styra det som händer NU.

Namaste