Jag hade köpt chokladpraliner. En ask, inslagen i guldpapper med rött band omrking. Jag hade köpt jordgubbar. De har åkt hela vägen från Egypten för min skull. Det ska vara närproducerat och närodlat, men om vi kan åka dit och steka i solen, kan väl några jordgubbar få komma hit?

Jag hade satt mig tillrätta för att titta på en film som jag länge velat se; La vie en rose, filmen om Edith Piaf. Men det gick inte. Filmen var en "region 2-film" och min dvd-spelare (=datorn) är inställd på region 1. Och eftersom det är jobbets dator har jag inte administrationsrättigheter nog för att byta region.

SUCK.

Jag blir galen. Återigen stärktes jag i min övertygelse att det var bättre för. Jag längtar verkligen tillbaka till tjocktevens och videobandets tid. När man slog på teven med en enkel knapptryckning, stoppade in videobandet i spelaren och tryckte på play. Spolade förbi reklamen - det tog en stund, men man visste hur man skulle göra. En knapp - en funktion. Sedan började filmen. Inga menyer med ljudinställningar, språkinställningar, textinställningar - den bara började. Sen var den slut och då spolade man tillbaka. Det kanske var det enda som egentligen var sämre. Men å andra sidan kunde man låta bli och ge fem kronor extra till videobutiken, så fixade de istället.



Nåväl. Kunde ju inte låta jordgubbar och chokladpraliner förfaras. Åt och tittade på de två sista avsnitten av De halvt dolda som gått på SVT. Det är det sorgligaste jag sett på länge. Grymt bra. Men så fruktansvärt sorligt.