Tittade på filmatiseringen av Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Älskade boken, och fortsatte genast med hennes andra två som finns översatta till svenska; Jag älskade honom och Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans.

Filmen. Den var helt okej. Lagom feelgood, lite för lite parisfrosseri. Fick inte riktig samma känsla för boken som jag fick för filmen (det kan vara så, har jag hört...). Kanske blev karaktärerna en aning för endimensionella och förutsägbara? Jo, så var det nog. Man tilläts inte komma dem tillräckligt nära för att historien riktigt skulle gripa tag i en.