Det mesta i mitt liv (eller snarare mina tankar) kretsar just nu kring Bollywooddansen. I natt drömde jag om uppvisningen.

För det första hade jag missat att köpa några danskläder, och det enda jag kunde få tag på var ett par svarta ballongbyxor och ett gråblått säckigt linne, som av någon anledning kostade 6 100:-. Men vad skulle jag göra?

Därefter var det dags för genrepet, och jag visas till scenen. Det jag först tror är scenen är en långsmal tarm ett antal meter ovan golvet, och höjdrädd som jag är - både i drömmen och verkliga livet - kan jag inte förstå hur jag överhuvudtaget ska få plats på scenen, än mindre röra mig.

Det visar sig tack och lov att detta inte är scenen. Istället ska jag dansa på en lutande, chipsformad platå, med glashalt golv. Även denna ett antal meter ovanför marken. Det suger i magen, snurrar. Vet inte hur jag ska kunna dansa med sådan svindel. På något sätt genomför jag dansen, knappt vid medvetande.

I verkliga livet funderar jag över min onda vänsterfot. Först var det knät som tog stryk av att göra samma rörelse om och om igen, nu är det foten som troligtvis drabbats av en lättare inflammation. Smörjer och smörjer med antiinflammatoriskt och går till och med omkring i platta skor.

Bara en sån sak.