Hemkomna efter kajakpaddling i Stockholms skärgård är vi möra i kroppen. Axlar, rygg och armar är trötta. I morgon vankas träningsvärk.

Vi paddlade i tre timmar ut till Stora Sandön, där vi slog upp vårt tält i en skogsdunge vid vattenbrynet och övernattade. Mumsade linssoppa direkt från gasolköket i solnedgången. Paddlade hemåt i dag, kämpade mot vind, vågor och Finlandsfärjor. Och sams höll vi, hela tiden. Det är kärlek!

Det var en skön tur, även om jag kanske önskat mig något mer av vildmarkskänsla. Vägen dit kantades av flådiga skärgårdsvillor (som förvisso är trevliga att titta på) och rytande motorbåtar (mindre trevliga). Själva var vi definitivt inte heller på Stora Sandön. Vid mörkrets inbrott (ungefär klockan tio) tyckte vi att det var dags att sova. Då tyckte några andra att festen skulle börja, och lät alla inom några kilometers radie få lyssna på stereoanläggningens feta bas. Vid lunchtid i dag var det dags igen. Själv ger jag mig ut i naturen för att få lugn och ro, men så är det tydligen inte för alla.