Det var tre år sedan sist, men nu står jag här med slippapper i ena näven och målarpensel i den andra. Tre år sedan jag täckte matsalsmöblernas körsbärsfärgade trä med en grålila ton. Nu är det ett knallgult skrivbord och en trären stol som ska bli vita. Klart man är en hemmafixare, jag har väl tittat på Äntligen hemma, Roomservice och Sommartorpet som alla andra?

Faktum är att min hjärna har uppenbara likheter med ovan nämnda program.

Scen 1: Martin Timell i snickarbyxor framför Objektet. Glatt leende.
Scen 2: Kameraklipp, ny vinkel. Martin Timell i snickarbyxor på huk framför Objektet. Glatt leende.
Scen 3: Martin Timell i snickarbyxor framför det Färdiga Objektet. Glatt leende.

Objektet har gått från container- till finrumsstatus under en exakt tidsrymd av 1 minut och 4 sekunder. Utan blod. Utan svett. Utan tårar.

Och precis så är det min hjärna minns alla dessa hemmafixprojekt jag dragit igång genom åren. Alla blåsor, inflammationer, färgfläckar och många, långa nätter har på något sätt hamnat längst ner, längst bak, i hjärnans vindlingar. Mellan Idéstadiet och det Färdiga Resultatet återstår bara ett stort, svart hål.

Det är där jag befinner mig just nu. Vi ses när jag kommer upp igen.

Glatt leende.