I fredags var jag hos tandläkaren. Jag vågar knappt säga hur länge sen det var. Men låt mig ge er en hint: jag var fortfarande student.

Har haft alla möjliga undanflykter till att inte gå. Det är så dyrt. Jag har ju inte ont nånstans. Jag har inte tid. Varför kallar inte de mig, ska jag behöva ringa? Men framförallt är det ju så läskigt... Så gissa att det var ångestfyllt när jag väl tog mig dit.

Borstade tänderna tills tandköttet blödde, rotade runt med några överblivna tampar tandtråd, halsade Listerine. Kände hur magen snörde ihop sig till en liten skrumpen ballong precis innan jag skulle gå.

Men jag klarade mig! I alla fall gick det över förväntan. Jag hade ett hål som måste åtgärdas, och sen ska vi, på mitt eget initiativ, fylla två gropiga tänder med plast (det är inget fel, men det fastnar alltid en massa skit i dem) och köra en högtryckstvätt över tandraderna så det blir skinande vitt.

Sen var jag hos världens snällaste tandläkare också. Marie Larsén på Drottninggatan 71.



Jag konstaterade också att jag hellre går till gynekologen än till tandläkaren. Vad gynekologen får se är något som man har förhållandevis små möjligheter att påverka. Skönhetsoperationer down there i all ära, men kom igen? Vad tandläkaren får se är å andra sidan i hög grad direkt påverkbart, och därmed förknippat med så mycket skuld och skam.

Jaha, och hur längesen var det du var hos tandläkaren? Har du inte borstat tänderna ordentligt? Och inte har du använt tandtråd, så mycket kan jag ju se. Sköljer du med fluor? Det är så lätt att vara en dålig, dålig människa hos tandläkaren.

Därför går jag hellre till gynekologen. En till mig närstående kollega påstår att hon till och med hellre föder barn. Men det får nog stå för henne.