Detta är inte självupplevt.

Men är det inte konstigt när ens eget liv börjar likna en tv-såpa. Det kan antingen vara väldigt roligt (tänk dig att du helt plötsligt förvandlas till Carrie i Sex and the City), eller en smula tragiskt.

Olyckligt kära väninnor påminner mig ibland om långköraren Days of our Lives. Ni vet, man råkar vara hemma mitt på dagen, slår på teven och ser ett avsnitt. Sedan dröjer ett halvår innan man får chansen att se ovan nämnda såpa igen. På något underligt sätt är det som om tiden stått stilla. Samma skådisar står kvar i samma rum och diskuterar samma dilemma, gråter över samma saker och ältar samma gamla kärlek.

Och nu vill jag inte att någon ska känna sig träffad. Att ta del av era kärleksbekymmer är trots allt en smula mer spännande än ett avsnitt av Days of our Lives. Framförallt är det på riktigt.