Äntligen har jag läst en bok där huvudpersonen lever. Eller är det bara skuggan av ett liv?

När Rakel är 15 år faller hon ner från ett träd. Olyckan ger henne inte bara ett brännande ärr i pannan och en skadad fot som gör henne halt för livet, den ger henne också en bitterhet som varar livet ut.

Boken är skriven i jag-form med Christine Falkenlands förmåga att elegant förflytta sig mellan nutid och dåtid. Minnesbilder från olika perioder i livet blandas likt korten i en kortlek, men faller logiskt och riktigt på plats när de delas ut. Därmed inte sagt att boken är enkel och självklar. Berättandet består av ett virrvarr av trådar som läsaren får nysta i för att komma Rakel inpå livet.



Min skugga är så outsägligt sorglig att jag vid några tillfällen kommer på mig själv med att dra djupa suckar och vara tvungen att lägga den ifrån mig. Genom hela boken finns en dov, otäck, molande känsla närvarande. Det gör nästan fysiskt ont i mig när jag läser om drömmar som aldrig blev, om svek och hopplöshet, och om vad allt detta kan göra med en människa. Berättelsen om Rakels liv ackompanjeras av Falkenlands makalöst vackra och påtagliga beskrivningar av landskapet. Jag ser de gråa himlarna, smakar sältan från havet, känner de ständigt fuktiga lakanen.

Boken är kort och jag läser ut den på en kväll. När den är slut vill jag ha mer, men jag tror faktiskt att den är alldeles perfekt doserad.

Betyg: 4/5

Mer om författaren och boken:
Wikipedia om Christine Falkenland
Bokhora om Min skugga
Intervju med Falkenland i SvD