"När jag är hos dig har en alldeles egen ton, som kräver att man lyssnar till den."
(Femina)

Jag lägger örat tätt intill, ber omgiviningen att vara tyst. Lyssnar andäktigt.

Varför hör jag den inte?

Det enda jag hör är ett sammelsurium av vaga, svaga röster som vill berätta sin egen historia, utan att riktigt nå fram till mig.

Men vi börjar med handlingen. Återigen har jag läst en bok där döden har en framskjuten roll. Återigen är huvudpersonen död. Denna gång handlar det om Stella som faller från ett tak. Är det en olyckshändelse? Faller hon av egen vilja? Eller blir hon knuffad av sin man, Martin?

Boken skildrar tiden efter Stellas död, med tillbakablickar till tiden dessförinnan. Stellas man, dotter, vännen Axel och Corinne, polisen som utreder fallet, är de främsta berättarrösterna. Även om allt kretsar kring Stella blir hon i mångt och mycket en biperson i Linn Ullmans roman. Hennes död en bihandling. Det finns intressanta partier i boken, helt klart. Förhållandet mellan Stella och Martin ber om att utforskas närmare. I det är Martin själv en av nycklarna, liksom Corinne. Dottern och Axel däremot har sina helt egna historier som vill bli berättade, nog så intressanta förvisso, men jag har i sammanhanget svårt att se vad de tillför. Jag upplever romanen som lite spretig och rörig och kan tyvärr inte riktigt ta den till mig.

Som bäst är den i de mardrömslika, smått surrealtistiska beskrivningarna av Martins förhållande till famljen. Kanske är det den historien jag skulle ha velat djupdyka i egentligen?

Mitt betyg: 3/5

Mer om författaren och boken:
Wikipedia om Linn Ullman
SvD om När jag är hos dig