I Olivdungen och andra noveller (utgiven 1949) presenteras ett urval av Guy de Maupassants digra flora av berättelser. Född 1853 verkade Maupassant inom realismen, en litterär epok med målet att beskriva omvärlden så realistiskt och verklighetstroget som möjligt. Senare delen av författarskapet har dock en dragning åt skräcklitteratur, och vissa av novellerna liknar närmast skrönor.

Det är ett nöje att läsa många av novellerna i samlingen. Karaktärerna är tecknade med tydlig penna och Maupassant räds inte att måla upp även de mindre smickrande egenskaperna hos sina huvudfigurer. Livsöden från 1800-talets Frankrike kommer nära inpå. Gemensamma drag i många av novellerna är jakten på ära och pengar, längtan efter kärlek. Eviga teman som går att relatera till även 150 år senare.



Dock lämnar i stort sett varje novell mig med ett pannrynkande "jaha", följt av ett lyft ögonbryn och ett frågetecken. Novellerna slutar abrupt, ofta utan att jag riktigt förstått poängen. Berättelserna är intressanta, men de stannar som utsnitt ur en människas liv utan att ges något större sammanhang.

Får man säga så om "den realistiska novellens mästare i fransk litteratur" (enligt baksidetexten på boken)?

Betyg: 3/5

Mer om författaren:
Wikipedia om Guy de Maupassant
Tidningen Bokem om Guy de Maupassant