Bloggaren och den vilda jakten på besökare

Den senaste tiden har jag funderat en del. Över rätt triviala saker som varför man bloggar, och lite mer seriösa saker som begreppet sanning. Kombinerat ger dessa två ämnen följande inlägg.

I en intervju på e24.se berättar 17-åriga Alexandra Nilsson, alias Kissie, om sin bloggkarriär.

Hur har du fått så många läsare?
– Det är svårt att säga… Jag är provocerande, skriver om vad som händer i mitt liv. Det handlar nog mycket hur man skriver om saker och ting, säger Alexandra Nilsson.
– I början skrev jag bara när jag hade lust. Men efter ett tag började jag vilja locka dit fler. Då funderade jag på vad folk vill läsa om och vad de tycker om.
– Jag satte mig och kollade runt, och insåg att Paris Hilton kom upp överallt. Då tänkte jag att jag skulle vara superrosa och jätteglad hela tiden. Och det tog skruv.
Är det inte jobbigt att vara hatad?
- Inte via nätet, det spelar ingen roll. Den enda gången det är jobbigt är när folk tror att jag är samma person i verkligheten som på bloggen. Då kan jag bli riktigt sur. Bloggen är inte verklighet. I verkligheten försöker jag alltid vara snäll och ödmjuk, säger Alexandra Nilsson.

Man ska alltså inte gå på niten att tro att blogg-Kissie är verkliga livets Alexandra Nilsson. Och det spelar egentligen ingen roll tycker jag. Jag förväntar mig att det jag läser i en seriös morgontidning eller ser på SVT:s nyheter ska vara korrekt och hyfsat objektivt, men när det gäller skönlitteratur och bloggar... I couldn't care less. Ändå tycker jag att Kissies uttalande är lite besvärande, och jag har varit tvungen att fundera lite över varför jag känner så.

Jag följde den underbara bloggen Hockeyfruns bekännelser när den fortfarande fanns. Jag älskade den rättframma, provocerande, humoristiska stilen som inte sällan gick bara liiite över gränsen. Jag inbillar mig att bloggaren hämtade inspration från sitt eget liv och maxade det för att göra det hela lite skruvat och roligt. Allt hon skrev var nog inte 100% överensstämmande med den hon var IRL. Varför tyckte jag att det kändes helt okej, när jag låter mig provoceras av Kissie?

Jag tror att svaret ligger i uppsåtet. Jag kan naturligtvis inte veta något om vare sig Kissies eller Hockeyfruns drivkrafter, men mitt i allt fantastiskt fabulerande upplevde jag en äkthet i Hockeyfruns inlägg. Det fanns en person där bakom som skapat sig ett alterego och bjöd på stor underhållning. Att döma av Kissies uttalande verkar drivkraften vara... besökare.


Ju större publik desto bättre?
The more the merrier?

Och det tycker jag verkar bli allt vanligare i bloggosfären - den vilda jakten på besökare. Likt en skvallerblaska anpassar man inläggen efter vad man tror att den breda bloggmassan vill läsa. Man kommenterar hysteriskt på andras bloggar för att driva tillbaka några till sin egen blogg, kommentarerna behöver inte ens relatera till inlägget i fråga. Det kan handla om ett "heeeeej, hur är läget :-)" eller ett "TITTA PÅ MIN BLOGG. DÄR FINNS NÅGOT ALLA GILLAR". Bloggare går med i pyramidspelsliknande varianter som utlovar ge besökare.

Visst är det roligt att nån läser ens blogg och kommenterar. Visst är det coolt att 17-åringar kan dra in tiotusentals kronor på sina bloggar. Men nånstans förlorar man i mitt tycke själva idén med bloggandet och bloggläsandet - att få dela med sig och ta del av åsikter, tankar och känslor. Inte att få se ännu en bild av Paris Hilton.



Comments
Posted by: annabanan.blogg.se

Jag håller med! Senast i förmiddags satt jag och irriterade mig över en kommentar någon lämnat i min blogg "kolla in min blogg". Har man inget att kommentera om som inte har med blogginlägget att göra så ska man inte kommentera! Jag skriver ju hellre för en liten skara som faktiskt uppskattar och intresserar sig för vad jag skriver om än har en massa läsare varav hälften egentligen hatar mig.

2009-02-15 @ 17:14:47
URL: http://annabanan.blogg.se/

Comment here

Name:
Remember me

E-mail address:


URL/blog:


Comment:


Trackback