Det har snart gått en vecka sedan Michael Jackson avled. Förstasidorna viks nu åt annat, mittuppslagen går till andra, men fortfarande är hans bortgång en följetong i media. Hyllningarna avlöser varandra och alla vill vara först med att avslöja orsaken till hans död. Många har uttryckt sin förvåning och sorg över hans bortgång, men jag kan inte riktigt relatera till något av det. 

Jackson har sett ut som något ur en skräckfilm de senaste åren. Blek, mager och vilsen. Hela hans uppenbarelse har signalerat att han inte mår riktigt bra. Så jag kan inte vara särskilt chockad över att han nu har gått bort. Med den psykiska press jag inbillar mig att han måste haft, som jag också inbillar mig tog sig fysiska uttryck, var det bara en tidsfråga.

Michael Jackson har gjort helt fantastiska låtar, som följt mig genom livet. Jag minns hur jag och min kompis E kom för sent till lektionerna i fyran för att vi inte kunde slita oss från Black or white och Heal the world. Istället för att sätta på oss cykelhjälmarna och åka till skolan satt vi på vardagsrumsgolvet hemma hos mig och sjöng med till Michaels röst. Jag minns dansgolv, så många att de flyter ihop, som vaknat till liv av gamla Jackson 5-dängor och hur jag dansat, dansat, dansat natten lång. Nu för tiden är Michael ett säkert kort när det ska städas. Drivet och glädjen i många låtar ger mig en sjuk energi. Ändå kan jag inte vara riktigt ledsen över att han dött.

Missförstå mig inte, det är självklart tragiskt när en människa går bort. Även när människor man inte känner dör kan man bli berörd, jag tycker inte det är något konstigt. Att jag inte riktigt kan relatera till Michael Jacksons bortgång beror nog på att han redan var död för mig.

Det här är en sliten kliché, men var han inte bara en skugga av sitt forna jag? Det var länge sedan han skapade någon ny musik som jag kunde ta till mig. Jag förväntade mig knappast några nya underverk från honom. Genom det han skapat var han odödlig, men allt annat än hans histora var... död.

Ett fascinerande människoöde måste jag ändå tillstå att det är. Det finns så många frågor kring hans liv som är obesvarade, och hela hand värld känns som ett mysterium. Jag undrar verkligen hur det kändes att vara Michael, vad som försiggick i hans huvud. Jag undrar om någon riktigt vet.

Jag undrar om vi verkligen vill veta.



Michael Jackson som jag vill minnas honom