Kroppen

Ytterligare ett smakprov från poesiboken, också detta 1998, 17 år gammal.


När jag ska somna om natten är jag vaken. Kroppen är trött, men jag är är vaken. Kroppen somnar, och jag är vaken.

Jag ligger och studerar hur min hand sover mot det vita lakanet, hur ena benet vrider sig åt höger. Efter en stund byter även det andra benet ställning. Under nattens lopp byter min kropp ställning många gånger, cirka 63 gånger har jag räknat det till.

Måndagkvällar är kroppen mer orolig och byter ställning oftare, och till de mest underliga ställningar. Den lägger sig först på sidan, drar upp vänster ben. Höger arm åker under huvudkudden. Så ser jag hur kroppen vrider sig över på magen, lägger sig sedan på sidan, kurar ihop sig och gnyr lite. Nu fortsätter kroppen ett halv varv till och lägger sig tvärs över sängen, med benet ut över kanten och armarna hängande ner på andra sidan. Huvudet lutar mot sängkanten, stirrar in i den vita panelen.

Sedan är det tillbaka på rygg, över på mage igen, sidan. Ibland sätter sig kroppen till och med upp. Kliar sig lite på magen. En gång, antagligen var kroppen ovanligt förvirrad, gick den ut i köket och öppnade kylskåpet. Bredde sig en macka. Jag låg kvar och iakttog kroppen. Såg hur den slog sig ner på en stol vid köksbordet och förde ostmackan mot munnen, tvekade liten. Såg hur kroppen kom av sig och mackan föll till golvet. Kroppen somnade där på stolen.

Jag låg i sängen och funderade över hur jag skulle få kroppen tillbaka till mig. Försökte på alla möjliga sätt. Genom att ropa, vissla, hosta, skratta högt, nämna något om att jag behövde gå på toaletten. Men kroppen hade somnat, och det ordetligt för en gång skull. Jag hörde hur tidningen dunsade genom brevlådan på morgonen. Kroppen ryckte till. Äntligen, tänkte jag. Men kroppen hämtade tidningen och läste rubrikerna. Den tog en dusch, klädde på sig och försvann ut genom dörren.

Jag väntade tålmodigt till kvällen. Till kvällen kommer kroppen att lägga sig i sängen igen och då ska jag minsann hålla reda på den. Men kroppen kom inte hem den kvällen.

Den kikade in några dagar senare, med röda kinder och en yngre man i sällskap. De satte sig vid köksbordet och vänslades lite. De gick inte till sängen.

Killen försvann. Nu kommer kroppen, tänkte jag. Men kroppen gick. Förbannade kropp, tänkte jag.

Det gick en vecka. Återigen öppnades dörren och kroppen kom in.

Jag skrek åt den: Var har du varit!? Kroppen tassade fram till sängen och la sig bredvid mig.

Jag vände ryggen åt den.

Becky Gleason
Becky Gleason




Comments

Comment here

Name:
Remember me

E-mail address:


URL/blog:


Comment:


Trackback