HIttade en gammal anteckningsbok när jag städade häromdagen. Sida efter sida fullklottrad med dikter.  Mycket hjärta, smärta och tonårsångest, vill jag lova. Den mest obegripliga var nog den här:

När ett gult humör har trallat under lidandets kännetecken,
då ska du smitta ditt omöjliga odjur.
När snigeln darrar vid kockens bestyr,
då ska du tänka på din stora baksida.

Om allt som är du sattes på pränt på ett papper och vi sedan lät pappret fatta eld - hur länge skulle det värma?
Ditt liv är en bluff, alltså finns du.

1998, 17 år gammal.