Jag vet. Det är lönlöst.

Och dessutom tjatigt.

Alla pratar om mörkret. Tröttheten. Längtan efter solsken och ljus. Kylan, blåsten, regnet. Den eviga natten. Lampan som någon släckte. Molnen som hänger tunga i midjehöjd.

Flåshurtiga tips om lunchpromenader och vikten av regelbundna tider.

Och så den andra sidan. Mysmarodörerna som kryper upp i soffan med en filt över benen, en bok i ena handen och en kopp te i den andra. Och så tända ljus, förstås. Överallt.

Jag försöker nästla mig in i den sistnämnda gruppen och på något sätt ta mig igenom den här mörka tiden. Tänder ljus i kakelugnen. Pimplar te tills blåsan inte tål mer. Sitter/ligger i soffan, läser, somnar. Skulle kunna sova minst ett helt dygn i sträck. Håller ångan uppe rätt bra under dagtid, men morgnarna... Åh, dessa plågsamma morgnar.

Den andra livlinan är dansen. Pluggar in iPoden i öronen och drömmer mig bort till sydliga, varma, kryddiga breddgrader. Indien.