Farväl till farmor

Så har vi lämnat ifrån oss älskade farmor. I onsdags var det begravning och alla hennes barn, barnbarn, barnbarnsbarn och bekanta fanns på plats för att ta farväl. Vad kan man säga om begravningar? De är som de är. Kändes ofattbart att min farmor låg i den lilla vita kistan. Att hon fick plats där inne. Jag minns henne förvisso som kort, men också som så rund att jag inte kunde få armarna runt henne när vi skulle kramas. Får påminna mig om att det nog var flera år sedan det var på det viset. På senare tid krympte hon och blev liksom mindre och tunnare. Så där som människor kan bli på äldre dagar.

Prästen berättade om sommarstugan som hon tyckte om att vara i. Att hon tyckte om att läsa böcker och lösa korsord. Sa att hon var en modern och radikal kvinna. Senare hörde jag fastrar, farbröder och kusiner säga att hon hade ett så stort hjärta. Trodde alla om gott. Att hon var frisinnad och öppen, omtänksam och förlåtande. Alla dessa uppräknade egenskaper gjorde mig förvirrad. Så hade jag aldrig tänkt på min farmor. Visst tyckte jag att hon var snäll, men för mig har hon aldrig varit en räcka egenskaper. Det är inte så jag kommer att minnas henne. 

Jag kommer att minnas hennes glada ögon. Hur hennes vinbärssaft smakade. Hur det var att sitta vid hennes köksbord och spela "Kung hörn". Kommer att minnas den gången jag tog bussen till henne och hon mötte mig inne i stan. Vi gick på konditori och fikade, och hon köpte en kaffeservis till mig på Myrorna. Precis den jag villa ha. 70-talsbrun med röda och vita detaljer. Jag kommer att minnas fikastunder i hennes trädgård om sommaren. Julaftonsfirande i hennes vardagsrum. Dofter, smaker, känslor.

Kommer också att minnas de sista åren. Då hon blev tröttare och tröttare. Förvirrad. Då jag ständigt var beredd på dagen då hon inte längre skulle finnas hos oss. Då jag läste okända människors dödsannonser och blev glad när den som avlidit var äldre än henne. Orolig när någon yngre eller född samma år som hon gått bort.

Och så kom den dagen, då jag var tvungen att se hennes dödsannons i tidningen. Det var så mycket svårare än jag någonsin trott att det skulle vara.

För jag var inte alls beredd. Inte alls.

Kumla kyrka
Kumla kyrka. Under en av de där gravstenarna på bilden ligger min farfar, numera i sällskap av min farmor.



Comments
Posted by: Anonym

Jätte fint skrivet Linn!!!

2009-10-13 @ 20:50:26

Comment here

Name:
Remember me

E-mail address:


URL/blog:


Comment:


Trackback