Jag vet vad du tänker. Marian Keyes. Meg Cabot. För att inte taaala om Sophie Kinsella... Bokomslag i pastellfärger, smyckade med läppstift och skor.

Men jag är läskunnig. Och inte särskilt mycket dummare än genomsnittet. Det är bara så skönt att sjunka ner i soffan med ett stycke lättsam, lättläst lektyr. Kravlöst.

Den här sommaren har jag, precis som förra året, plöjt bok efter bok efter bok. Ibland en om da'n (det blir så när böckerna är lättlästa...). Jag tänker inte trötta ut vare sig er eller mig själv med att recensera varenda en av dem, men några tål att lyftas fram.

Sophie Kinsella. Jag har två tydliga läsminnen förknippade med henne. Det första utspelar sig på ett tåg, på väg till Dalarna mitt i mörkaste vintern. Snön yr, det är kallt - inte så att nån jublar precis. Men där sitter jag och fnissar, fnittrar hysteriskt. Det är när hennes Shopaholic-karaktär precis sökt jobb på ett finskt bolag och utgett sig för att tala finska flytande, ni som läst första Shopaholic-boken vet vad jag menar. Det är inte seriöst nånstans. Det är tramsigt, klyschigt och sååå roligt. Det andra minnet är från i somras, då sitter jag på flyget på väg ner till Gotland. Även om resesällskapet är av muntrare slaget där, utmärker jag mig nog ändå där jag sitter för mig själv och frustar av skratt.

När jag tänker efter har jag tre läsminnen förknippade med Sophie Kinsella. Det var ju den där gången också... då när jag låg ensam i min säng och skrattade högt. Så tårarna sprutade och jag knappt fick luft.

Bara läs hennes böcker - bara läs.

Marian Keyes. Hennes böcker är underhållande, ibland riktigt roliga, men här finns alltid ett djup, en botten. Något mörkt som allt det där glättiga kontrasteras mot. Hade en period för några år sedan när jag läste många av hennes böcker, och nu under sommaren har jag klämt En förtjusande man och Sushi för nybörjare. Båda är bra. Riktigt bra. Men kanske är En förtjusande man snäppet bättre. 700 sidor +, men det känns inte tungt, tjatigt eller överflödigt någonstans. Det är knappt så att hjärnan hänger med i ögonens framfart, ivriga att lapa i sig nästa ord, nästa, och nästa...

Och så har vi då Marita Conlon-McKennas En liten hattaffär på hörnet. Jag borde ha förstått. "Det här är nog den gulligaste bok jag har läst på många år!" Länstidningen Östersund. "Det är vänligt och charmigt, en riktig 'feel good' saga.." Nerikes Allehanda.

Det här är nog det mest meningslösa, förutsägbara och klichéartade jag någonsin läst. Allt är puttinuttigt och gulligt. Problemen som uppstår är knappast överraskande, än mindre lösningarna på dem. Huvudpersonen är en lilllgammal... klump. För hon tar liksom aldrig form. Det är präktigt och ordentligt (breda, låga klackar på festskorna, så att man orkar med hela kvällen), samtidigt som hon dejtar en slarvig rockmanager med långt hår (oj oj, och hur kan det tänkas sluta?).

Språket är torftigt. Visst är det smyckat med små krumelurer här och där, men det enda de gör är att bidra till den där klibbiga, sockersöta känslan som bara ger kväljningar. Jag vet inte hur många gånger jag tvingas läsa om den blekgula nyans som hon målat sin lilla hattaffär i. Det hade nog inte heller varit helt fel om författaren (eller kanske översättaren?) hade haft en synonymordbok till hands.

Ett av min absoluta favoritpartier är när en äldre lärare ska förklara för sin kanske tioårige elev hur det där med Internet funkar. Låt mig citera:

Tommy Butler såg nöjd ut och tittade intresserat på när hans lärare öppnade sökmotorn Google på datorskärmen.

Tommy hade blivit överraskad och glad när hans lärare satte sig ned bredvid honom och visade hur man använde en sökmotor på Internet för att forska i det förflutna.

Men hallå?? Boken är skriven 2006, redan då kunde väl varenda unge mer om datorer än sina mossiga lärare? Och vad tror författaren om läsaren? Sökmotorn Google på Internet... Jo, tack för förklaringen. Jag kan bara hoppas att författaren hade 80-åriga äldre damer som målgrupp när hon skrev boken.

Det som fascinerar mig allra mest är det faktum att Marita Conlon-McKenna beskrivs som en av Irlands mest framgångsrika författare, ordförande för irländska PEN.

Det, och att jag faktiskt läste ut hela boken.


Tidningen Kulturen recenserar En liten hattaffär på hörnet. Håller med om allt, förutom att jag aldrig känner mig tacksam över att få läsa boken.


Läs vad andra skriver om böcker, litteratur, Marian Keyes, Sophie Kinsella, Marita Conlon-McKenna, chic lit och bokrecension