Det är lika bra att göra det klart från början. Jag är inte något stort fan av deckare. Genren har aldrig riktigt intresserat mig, och när jag väl har försökt har jag upplevt att språket ofta håller en låg kvalitet, att karaktärerna är tunna och att dialogerna saknar all trovärdighet. Alla deckarfantaster får gärna motbevisa mig och framhålla sina guldkorn!

Över julhelgen läste jag dock Mons Kallentofts Höstoffer, med god behållning. Har tidigare tagit mig igenom Midvinterblod och Sommardöden och fastnat för drivkraften i hans berättelser. Jag bara måste vända blad och följa hjältinnans jakt på mördaren. Ledtrådarna är snillrikt nystade och ibland känns det nästan som hjärngymnastik när jag försöker pussla ihop alla bitarna.

Det finns en obehaglig känsla i hans böcker, som är både lockande och motbjudande på en och samma gång.

Som före detta Linköpingsbo är det kul att kunna se miljöerna framför sig.

Men...

Karaktärerna är schablonartade och förutsägbara, och känns ibland närmast som parodier av den personlighetstyp de ska föreställa. Bitterheten och kritiken mot klassamhället som löper som en linje genom hela berättelsen känns inte rimlig, kanske för att jag själv är fast i min medelklasshjärna? Och så de övernaturliga inslagen... Alla liken som pratar. Det är ytterst sällan som de faktiskt bidrar med något.

Men... Återigen ett men.

Berättelserna är starka och bär de svaga karaktärerna. När Vårlik kommer som pocket kan ni ge er den på att den slinker ner den också.

Betyg: 3/5

Mer om författaren och boken:
Mons Kallentofts hemsida
DN recenserar Höstoffer