Känner mig lite som en pendel i en sån där gammal klocka. Vanliga pendlar som man sätter fart på går från ytterlighet till ytterlighet för att sedan stanna precis i mitten, medan klockpendeln, så länge den fungerar, fortsätter att gå mellan sina extremer.

Gick genom årets första veckor som rutinfascist och träningsnarkoman. Sen blev jag förkyld. Och så tog jag mig äntligen till en sjukgymnast med min dåliga fot. Blev ordinerad att belasta foten minimalt, vilket min hjärna tolkade som total stillhet. Så blev det några veckor i sköldpaddstempo (förutom på jobbet där det gått i rea-fart). Har ätit god hemlagad mat, druckit vin, läst glossiga magasin och tjocka böcker.

Nu tror jag dock att pendeln slagit tillbaka igen. Var på gymmet i dag och gick sedan ut och skottade säkert flera kubikmeter snö och blev alldeles svettig och matt.

Tar farväl av syndigt leverne för den här gången med ett glas Amarone och en himmelsk crème brûlée.