Kanske är allt i sin ordning. Kanske är allt som det ska vara. Februari är en vintermånad, trots att hoppet om våren började spira i mitt hjärta redan på nyårsdagen.

Min trädgård har varit täckt av snö sedan en vecka innan jul. Jag sjunker ner till knäna när jag försöker ta mig fram till det gamla äppleträdet för att hänga upp talgbollar till småfåglarna och strö ut smulor och annat gott till de lite större.

Jag halkar mig fram genom dagarna. Huttrar av köld och darrar av skräck. Är livrädd för att få en isprojektil från något magnifikt storstadshus i huvudet. Leker rysk roulette när jag går över övergångsställena, man vet ju aldrig vilken kvalitet det nalkande motormonstret har på sina däck.

Jag har njutit av vinterpromenader i av solen gnistrande snö. Jag har blickat ut och tyckt att det bleka snötäcket är vackert. Men det hjälper inte. Jag har fått nog.

Jag längtar så mycket efter våren att jag håller på att spricka.

Drömmer om bara fötter i saftigt, grönt gräs. En kind mot solvarm asfalt. Ser mig själv sitta på förstutrappen i t-shirt och jeans, med takdroppet som faller i marken i takt med mitt hjärtas slag. Sluter ögonen, och i mörkret ser jag plötsligt vårens nakna, obarmhärtiga ljus som avslöjar dammråttor, pormaskar och skitiga fönster.

Vill ha det nu. Jag längtar så mycket att det gör ont.

Tröstar mig med gnisslande tulpaner och små, oansenliga, smygande vårblomster. Tröstar mig själv med vetskapen om att för varje dag som går, så kommer jag en dag närmare explosionen. Dagen då jag tittar ut genom fönstret och björken helt plötsligt knoppar och jag undrar vart våren kom ifrån, hur allting gick så förunderligt fort.