Från filmen Oceans

Jag finner inga ord. Eller så är det alldeles för många som pockar på och vill ut, jag vet inte. För samtidigt som jag blir stum och mållös av förundran, bubblar det inom mig.

Nyss hemkommen från bio. Motvilligt gick jag med på att gå och titta på Oceans, en dokumentär om djuren som håller till i vattnet, under och ibland strax över.

Vilka förunderliga former och färger.

Vi skrattar. Häpnar. Jag gråter när sälarna blir uppätna. När de små sköldpaddorna kryper upp ur den vita sanden, hastar ner mot vattenbrynet, men fångas av fåglarna på vägen dit. En kommer fram. Åtminstone en. Blir rörd till tårar när valrossen simmar omkring med sitt lilla valrossbarn i famnen.

Och när fiskarna fastnar i nätet. När hajarna skiljs från sina fenor och kastas tillbaka ner i havsdjupen, blödande, lidande. Då rinner tårarna fritt.

Vad håller vi på med?

Vill med ens sluta upp med alla galenskaper. Slänga skorna och springa barfota i blåbärsriset. Leva på äpplen och svamp. Bo i en hydda i skogen, och aldrig någonsin mer sätta ner en högklackad på Stureplan.

Det finns ett helt liv där nere. Eller, rättare sagt, flera tusen, miljoner, miljarder liv. Och de klarar sig bra. Utmärkt. Alldeles utmärkt utan oss.


Läs vad andra skriver om Oceans, Jacques Perrin, Jacques Cluzaud, bio, miljö och hav.


Uppdatering: Dagen efter hamnar jag på Sturehof med Anna. Högklackat på, såklart. Musslor, i alla fall på hennes tallrik. Fullständigt otrogen mina nya ideal.