I det här lilla gula huset växte jag upp. Där bodde jag med mamma, pappa, bröder och hund tills jag var sex år gammal. Huset har bebotts av släktingar långt före mig, och när min familj valde att flytta kom kusinen dit. Sedan farmor. Sedan min farbror. Ett riktigt släkthem, med andra ord.


Mitt barndomshem

Nu har det blivit dags. Att sälja. Att låta den här platsen på jorden gå vidare till någon annans händer.

Förra helgen var jag där, troligtvis för sista gången. Förundrades över hur litet allt var - allt det där som jag minns som så stort. Rum. Stenar. Träd.

Gick genom huset, genom trädgården, genom uthuset. Lade handflatan mot alla de ytor som är mig allra kärast.

Grävde upp en gammal pion som nu lever vidare på gården till mitt nya hem.

Till den nya ägaren: ta väl hand om mitt barndomshem.



Välbevarad, vacker gammal tapet



Ibland har jag själv svårt att begripa varför jag fastnar
för små detaljer. Som den här. Varför kommer jag att
sakna just den?


Uthuset och dasset