Det är inte värken i sig. Jag kan leva med en skruvmejsel inborrad i skinkan och ett envist bultande i korsryggen. Jag kan leva med att benmusklerna känns - och beter sig - som en nyöppnad flaska sockerdricka.

Det är inte värken i sig. Det är allt det där den hindrar mig från att göra.

Yoga.
Dansa.
Promenera.
Jobba i trädgården.
Halvligga i sängen och läsa en bok.
Sitta länge vid frukostbordet med morgontidningen.

Jag kan stå, i en kvart eller så. Jag kan ligga raklång med armarna utefter sidan lite längre, kanske en halvtimme. Sen kommer smärtan igen, med förnyad kraft. Väller in över mig, kör över mig som vore den en bulldozer försedd med vassa nålar. Det molar. Det bultar. Det bränner. Det sticker.

Allt det kan jag leva med. Men livet är inte som förr.


Dagens skrivutmaning från Skrivpuff: Skriv om värk

Så passande.