Jag trivs fantastiskt bra med livet i Linköping, men man skulle kunna argumentera för att den som är allra mest nöjd - det är Nils. Efter 7,5 års väntan fick han äntligen, äntligen bli utekatt.

Det spejas och spanas, springs och slåss. Och så fångas det ett och annat litet smådjur.

Som den här stackars oskyldiga lilla sötnosen...


Hmmm.... är det gott måntro?


De små söta pepparkornsögonen... och de små tassarna... och den mjuka pälsen...


Slutet är nära.

Fotona är tagna av Peter. Själv hade jag nog inte klarat av att titta på...