Författare: Saki (Hector Hugh Munro, 1870-1916)
Boktitel: Storljugarna och 19 andra sanningar
Utgivningsår: 2008
Översättning: Monica Scheer
Mitt betyg: 3/5

 

 

I Storljugarna och 19 andra sanningar samlas 20 noveller signerade Saki, eller Hector Hugh Munro, som han egentligen hette. Novellerna utspelar sig nästan uteslutande i England, någonstans i övergången mellan 1800- och 1900-tal, i borgerliga hem där de boende har precis den rätta knycken i nacken för att hålla näsan lagom högt i vädret.

 

Novellerna består av till lika delar komedi och skröna. Vad som helst kan hända i de stela och lite fisförnäma miljöerna, och inte mycket är heligt när Sakis penna driver fram över arken. Talande katter och varulvar är i allra högsta grad en realitet.

 

 

 

Jag tänker att man bör läsa den här novellsamlingen så som man optimalt tar sig an ett dignande kakfat. Om man äter upp alla kakor på en och samma gång infinner sig oundvikligen sockerchock och paltkoma, men om man äter en i taget och verkligen känner efter hur den smakar så är kakätandet en ganska trivsam sysselsättning. Faktum är att en Saki-novell kan vara det perfekta tillbehöret till eftermiddagskaffet.

 

Jag uppskattar novellsamlingen för dess skamlösa drift med det fina folket och för de oväntade vändningarna, men det finns en genomgående miss som jag tycker att Saki gör. Varje novell är ungefär fyra rader för lång. När jag fått mig punchlinen serverad, snärtigt i magen som sig bör, så följer alltid en liten intetsägande slutkläm.

 

Tänk dig någon som berättar en rolig historia. Precis när du ska till att skratta åt skämtet så blir du avbruten av berättaren som ska förklara varför det hela var roligt. Med ungefär den känslan lämnar jag Saki-novellerna bakom mig. I’ve just finished reading a collection of 20 short stories by Saki, or Hector Hugh Munro, who was his real name. These absurd and rather funny stories, where talking cats and werewolfs are very much a reality, takes place in the bourgeois homes of England in the transition between the 19th and 20th century.

 

 

 

 

I strongly suggest reading Saki’s short stories one by one, just like you should (but rarely do) attack a buffee of cakes and sweets. Eating them all at once, you’re guaranteed to get that unpleasant sugar shock and dumplings coma. But eating them one at a time, they’re just what you need to relax comfortably with your afternoon tea.

 

I appreciate Saki’s short stories for the unexpected turns, but each short story is about four lines too long. After serving me the punchline, Saki doesn’t stop. He goes on to tell me why something was funny, or what someone thought about it, or something meaningless someone did afterwards. Completely unnecessary.