Att läsa Pankaj Mishras Butter Chicken in Ludhiana, Travels in Small Town India är som att slicka bort det luftiga skummet från toppen av en cappuccino och sedan lämna kaffet, där styrkan och smaken sitter, kvar i koppen. Det är sporadiskt, fragmentariskt och rapsodiskt, ytligt och elakt.

Mishra reser genom Indien, med buss, bil, tåg och flyg. Hans resplaner och upplevelser av överfulla tåg och dåliga hotell beskrivs detaljerat, medan de människor han möter är endimensionella pappdockor som mest fungerar som statister för Mishra att ironisera över.

Om de städer han besöker får vi i de flesta fall veta exakt ingenting.



It is not the destination – it is the journey, som en vän så träffande kommenterade den här bilden.


En svartsynt penna med besk eftersmak
Allting är dåligt – alla de platser som författaren kommer till och alla de människor han träffar på. Ibland anas en positiv underton, men det är alltid i Mishras drömmande tillbakablickar på ett land som var bättre förr. Allt han ser och möter i dag är slitet, förfallet, högljutt, överexploaterat, smaklöst, tröttsamt, ointressant… Till slut är det inte annat än att jag undrar varför man som författare väljer att ägna nästan 300 sidor åt något man uppenbarligen ogillar så starkt.

Jag blir också illa berörd över många av personbeskrivningarna i boken, för även människorna är dåliga; de är högljudda, smaklösa, tröttsamma, ointressanta, ointelligenta, vilsna... Visserligen sägs det i efterordet att vissa av namnen är fingerade för att undvika igenkänning, men den beska eftersmaken dröjer sig kvar. Respektlöst!, skriver jag flera gånger ute i marginalen.



Small town India, oh yes!


Enstaka pärlor
Men medan man går där och sparkar i gruset så att dammet yr så fastnar ändå en och annan ädelsten i skosulans urgröpningar. Framförallt är det i de allra sista kapitlen som Mishras penna plötsligt blir känsligare, mindre ängslig och mindre högfärdigt snorkig. Det finns miljöskildringar och personbeskrivningar där jag kan skymta embryot till en fin författarkarriär (det här är Mishras första bok), men tyvärr sker det allt för sällan för att uppväga resten av innehållet.



Ett meddelande till författaren. Bilden är tagen vid Sivananda Yoga Vedanta Dhanwantari Ashram i Kerala.


Några kommentarer i punktform…
• Det är intressant att ett kapitel ägnas åt Bangalore, som ju är Indiens tredje största stad med sina närmare 8,5 miljoner invånare. Intressant, med tanke på bokens titel – travels in small town India….
• Boken skulle möjligen gjort sig som en blogg – den är just så självfixerad och rapsodisk som bloggar kan få vara. Men det var väl inte att tänka på 1995, när den här boken skrevs.
• Det är underhållande att en av recensenterna på bokens baksida beskriver den som ’a love-letter to the real republic’. Kärleksbrev, pyttsan! Om jag hade läst den här boken utan att ha varit i Indien innan och sett med egna ögon vad landet har att erbjuda, hade jag aldrig valt att åka dit. Han skriver ner sitt hemland totalt.


Betyg: 2/5

Om författaren och boken:
Om Pankaj Mishra
Intervju med PM i The Believer
En recensent som gillar boken
En recensent som tycker precis som jag


Jag undrar om inte Dan Jönssons Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida har vissa likheter med Butter Chicken... Åtminstone att döma av den här recensionen i SvD.