Bokrecension: Siddhartha

 

Jag har läst Hesses Siddhartha. Sist det begav sig var 1998. Då tyckte jag att Hesse var kung.

 

 

Författare: Hermann Hesse (1877-1962, nobelpristagare 1946)
Boktitel: Siddhartha, en indisk berättelse
Utgivningsår: 2005 (1922)
Översättning: Nils Holmberg
Mitt betyg: 3/5

 

 

 

Redan från barnsben är Siddhartha annorlunda. Han ser världen klarare och överträffar de äldre med sin vishet. Tillhörande braman-kasten tycks hans väg genom livet ligga utstakad, men istället väljer han att trotsa sin far och de hinduiska gudarna för att hitta sin sanning på annat håll.

 

Siddhartha försöker finna svaren genom att utplåna jaget och leva i askes, men förkastar det snart. Pendeln slår över åt andra hållet och han lever under många år ett liv som en rik man med dagarna fyllda av tidigare förbjudna njutningar och synder. Men inte heller detta leder honom till lyckan, och Siddhartha ger sig åter ut på vandring.
 

 

 

Detta är i allt väsentligt en bok om sökande, efter vishet och efter den rätta vägen i livet. Boken ställer frågor om religion, livsstil, visdom, kunskap och kärlek och jag lägger den ifrån mig med motstridiga känslor.

 

Siddhartha är en övermänniska och självgodheten pöser och jäser i den lilla mansgestalten. På sina vandringar träffar han Buddha, och förkastar naturligtvis hans lära tack vare sin klarsynthet. Alla vi andra vanliga, dödliga benämner Siddhartha ”barnmänniskor”, i betydelsen att vi är glada och nöjda men lite smådumma. Eller snarare jättekorkade.

 

Det står naturligtvis författaren fritt att skildra en huvudperson som är som vi människor är – komplexa och med både angenäma och irriterande sidor. Men det står också mig som läsare fritt att till slut bli lite trött på huvudpersonens snorkiga attityd.

 

 

Jag har inte halshuggit min Buddha-staty enkom för detta.

Stackaren har tappat huvudet nästan helt på eget bevåg.
Symboliken är klockren

 

 

Boken är skriven med ett språk som gör att den närmast kan liknas vid en helig skrift. Det är ett grepp som passar tematiken i boken, men jag hakar upp mig på upprepningarna och Hesses onödigt omständliga språk.

 

På pluskontot står att det här är en filosofisk bok som sår frön till oändliga diskussioner och jag stannar upp, många, många gånger, för att läsa om ett stycke och fundera över det som står. Jag viker ”åh-det-här-var-intressant-öron” på 21 av bokens totalt 150 sidor.

 

 

Mer om författaren och boken:

Vad Wikipedia berättar om Hermann Hesse

Kort självbiografi

Boksidan – många lyriska läsare delar med sig av sin upplevelse av boken

 

Jag tror att dina recensioner kan få mig att läsa vilka böcker som helst, sådana jag aldrig hade tittat åt själv. Tom en bok som du inte gillar så mycket blir jag jättenyfiken på! Själv läser jag Steve Jobs - en biografi nu. Den är intressant, en ojämförbar framgångssaga och samtidigt historien om en ytterst komplicerad person. Nya perspektiv på både mig själv och omgivningen har intagits.

Svar nej, jag har inte varit i Indien. Men min väninna är där ofta och berättar så klart, så det känns som om jag har varit där! Senast hon var ute och långreste var hon där och även i Bali där hon träffade sin balinesiske pojkvän och pappa till det barn hon väntar. Så nu är det mer Bali-prat och det resmålet kommer nog före Indien med tanke på att hon kanske kommer att flytta dit.

Vilken fin recension! Boktips är alltid uppskattat, jag älskar filosofiska funderingar så det här verkar ju vara något för mig :)

Har med läst denna bok. Efter den boken vart Hermann Hesse en stor favorit.