Det händer så mycket i trädgården. Nästan varje dag upptäcker jag något nytt, och det är extra spännande eftersom det här är vår första sommar i huset. Jag är ju inte heller en sån där som bara genom att titta på knoppar kan lista ut vad de ska bli när de blir stora.



Fast här blir det hallon, så mycket vet jag. Och inte lite heller.
Måste börja fila på en plan för hur vi ska lyckas konsumera alla bär.



Och här är ett litet äppelkart – det finns många även av dem!



Och här; ytterligare en anledning till att inte klippa gräset. Smultron!



Jag är nyfiken på att få veta vad det här blir för fint. Någon som vet?



Kastanjen har kastat av sig blommorna och bytt dem mot små taggbollar i miniformat.



Plymspirea, skir och drömsk.



Jag går och slänger långa, suktande blickar efter grannarnas magnifika
rhododendronbuskar.
Vår sitter inklämd bland en massa annat grönt i ett bortglömt hörn av trädgården.



Pionerna är i alla stadier samtidigt. Det finns knoppar...



...fullt utslagna blommor...



...och sådana som redan nått ålderns höst.



Doftschersmin.


En glad överraskning var att se några av de gröna buskarna skicka ut snövita blommor i form av doftschersmin. Under dem kan jag vara fullkomligt nöjd med att bara ligga raklång på gräsmattan och dra djupa andetag genom näsan. De luktar ju så gott!

Efter att järneken blommat över, liksom kaprifolen, liljekonvaljerna och syrenen har jag med sorg i hjärtat konstaterat att "jaha, nu är den redan över, tiden med de ljuvliga sommardofterna". Men då kommer schersminen där, och visar mig att än är det inte slut, än finns det fler överraskningar som väntar.

Jag måste våga tro på att livet har mer på lur i rockärmen.



Bästa sällskapet i trädgården. Varje dag kissar han på pionen som jag grävde ner i höstas,
den som kommer hela vägen från min mammas barndomshem. Det är som om han förstod
att den måste vi ta extra väl hand om.