Bokrecension: Den yttersta kärlekens Gulag

James Meek, Den yttersta kärlekens Gulag

Det här är ryskt”, tänker jag efter att ha läst de inledande sidorna i Den yttersta kärlekens Gulag.

Namnen (långa och många), redogörandet för familjeförhållanden och klassmarkörer. Men författaren, James Meek, är britt och har med andra ord helt enkelt lyckats med konststycket att inte bara placera historien utan också efterhärma stilen hos många av författarna från samma plats och period.*

Ryska tidningar
Gamla ryska tidningar, har ingenting med boken att göra men är vansinnigt snygga


Vi befinner oss i Sibirien. Året är 1919. Jazyk, en liten stad ockuperad av en tjeckisk legion, är vår scen.

Där står Anna Petrovna, änkan som retar gallfeber på byborna med sitt lösaktiga leverne, på jakt efter kärlek och ett bättre liv. Där står Balasjov, förgrundsfiguren i den sekt som dominerar Jazyk, en religiös kastrat som vigt sitt liv åt Gud.

Bakom dem smyger Samarin fram, studenten med de många ansiktena som på lösa grunder satts bakom lås och bom och som numera är en förrymd straffånge. Allra längst bak, där strålkastarljuset inte riktigt når fram, står Mutz, stadigt med benen brett isär och övervakar skådespelet. Han är löjtnanten som leder den tjeckiska legionen när inte kapten Matula är på plats, men som allra helst skulle vilja återvända till hemlandet, allra helst tillsammans med kvinnan som fångat hans hjärta.

Ryska tecken
Ryska tecken

Så absurd som bara verkligheten kan vara
Det är en mörk och mustig soppa han har kokat ihop, James Meek. Absurd och vrickad, samtidigt smärtsamt verklig. För vad är den människa som fastnat i fattigdomens och ensamhetens skruvstäd inte beredd att göra? Hur långt kan inte den människa gå, som med bojor kedjat sig fast i politisk eller religiös fanatism? Vad är vi alla inte beredda att göra för kärlek?

James Meek rör sig skickligt mellan de olika huvudpersonerna och knyter sinnrikt samman deras livsöden. Det är en lektion i en bortglömd del av historien, som aldrig någonsin blir tråkig. Det är en realistisk blandning av politiskt, personligt och privat, som visar hur världshändelser påverkar den enskilda människan och hur Idéer både kan slita oss från varandra och skapa en känsla av tillhörighet.

Ibland skriver författare så vackert att jag får rysningar och tårar i ögonen. Det gör inte James Meek. Men historien är så fängslande och driver framåt med en sådan iver att jag ger den här boken allra högsta betyg.

Betyg: 5/5

Mer om författaren och boken:
Om James Meek på Wikipedia
James Meeks egen hemsida
Recension på arbetet.se
Recension och intervju i GP



*Däremot kan ju rysk litteratur vara aningens tung och svårgenomtränglig, ibland är namnen och personerna fler än jag kan komma ihåg och ibland blir det tröttsamt att läsa tio sidor om hur man till exempel tillverkar ett rör. James Meeks penna rör sig betydligt lättare och vet när det är dags att sluta.




Comments

Comment here

Name:
Remember me

E-mail address:


URL/blog:


Comment:


Trackback