Att vara sjukskriven för utmattningssyndrom är långt ifrån semester. Till det yttre finns det likheter - en till synes ändlös räcka lediga dagar att fylla med vad helst man önskar. I realititen, bortom det som syns på ytan, är skillnaderna fler.



♦ Ovissheten
Hur länge ska det här pågå? När blir jag frisk igen? Hur vet jag vad det är att vara frisk? Kommer jag att klara av mitt jobb igen?

♦ Oron
Vilka spår har det här satt i mig - fysiskt? Hur mycket skada har jag, med all stress, egentligen åsamkat mig själv? Hur ska jag klara mig ekonomiskt? Hur ser framtiden ut?

♦ Sorgen
En oändlig sorg över alla de år som jag pressat mig själv så hårt och försett mig själv med skygglappar. Jag har gått miste om så mycket. Försakat sådant som egentligen varit viktigare.

♦ Rehabiliteringen och tankarna
Läkarbesök, samtal med terapeut, kontakt med handläggare på försäkringskassan, möten med arbetsgivaren... En ovan situation för mig. Rehabiliteringen pågår varje dag, hela tiden, med tusen tankar och funderingar. Vägen tillbaka är... taggig. Även om det går uppåt (som i framåt) så trillar jag ner i de djupa glaciärsprickorna ibland.

♦ Utanförskapet
Jag har kommit över känslan av misslyckande och skam, men trots allt är jag en av dem som föll ifrån. Familj och vänner går till sina jobb. Jag är hemma. Dag efter dag. Jag åker och handlar när affären är fylld av pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna. Nu är jag en av dem.


Men det finns ljusglimtar. Tacksamheten över att komma till insikt om hur snett jag har prioriterat är stundtals överväldigande. Så glad över att komma till insikt nu och inte sen - än finns tid att tänka om och göra nytt. Känslan av att hitta tillbaka till mig själv, den jag var innan allt det här... den gör mig euforisk!