I was 15 years old and madly and unhappily in love with a boy I had never even talked to. Passing him in the school hallway was enough for me to know.
He was vegan, like all the cool kids were at the time. Somebody told me that his girlfriend, the one that he still didn’t have but one day would, had to at least be a vegetarian.
I declared my decision at the kitchen table that same evening: I would never eat meat again. The reason behind was just too embarrassing for me to reveal, and with no other arguments than "because", my parents did, of course, immediately stop my whims.
This was before the internet, in the days when knowledge was collected in libraries, so that’s where I went to read everything - absolutely everything - I could find about nutrition, animal rights and protein imperialism (a majority of the books were written in the 70’s).
Fully loaded with knowledge, I took the matter up for discussion again at home, and this time I actually had more arguments than my unrequited love story. I was convinced.
With my new firm belief there was no other option than to become a vegetarian. My parents understood that as well. Today, I’m glad that they didn’t just said yes the first time I brought up the subject, but that I had to really think things through. I think that’s why I, 16 years later, still don’t eat meat.
Today when asked why I’m a vegetarian I find it hard to give a good answer. It’s nothing I think too much about, it’s just who I am. However, what stops me from eating meat again is my concern for animals, both the cute and the not so cute ones. My heart harbors the greatest love for ants and mosquitoes, for cats and dogs, for cows and pigs. Every life form is nothing less than a miracle, and until the day that I myself can kill an animal with my own hand, I will not put them in my mouth.
With that said, I have the greatest respect for all of you who still eat meat.
Jag var 15 år och olyckligt kär. Kär på det där sättet som man bara blir i den åldern och dessutom i en person som jag aldrig ens pratat med. Det räckte med att vi passerat varandra i högstadiekorridoren för att jag skulle veta.
Han var vegan. Nästan alla som var något var det på den tiden. Och jag fick höra att hans flickvän, den han ännu inte hade men en dag skulle skaffa sig, hon skulle åtminstone vara vegetarian.
Jag deklarerade mitt beslut hemma vid köksbordet redan samma kväll: jag skulle aldrig mer äta kött. Anledningen bakom var alldeles för pinsam för att avslöja, och med inga andra argument än ”därför” satte mina föräldrar naturligtvis omedelbart stopp för mina griller.
Det här var innan internet, på den tiden då kunskap inhämtades på bibliotek, så där bosatte jag mig den följande tiden och läste allt – precis allt – jag kunde komma över om näringslära, djurrätt och proteinimperialism (övervägande delen av böckerna var skrivna på 70-talet).
Fulladdad med kunskap tog jag upp saken till diskussion igen där hemma, och den här gången hade jag fler anledningar än min obesvarade kärlekshistoria. Jag hade blivit övertygad om vad jag tyckte var rätt.
Med min nya fasta övertygelse fanns det inga andra alternativ än att bli vegetarian, och det förstod också mina föräldrar till slut. I dag är jag glad över att de inte lättvindigt sa ja redan första gången jag tog upp ämnet, utan att jag fick bottna i mina tankar och åsikter ordentligt. Jag tror att det är anledningen till att jag i dag, 16 år senare, fortfarande inte äter kött.
I dag när jag får frågan om varför jag är vegetarian har jag svårt att ge ett bra svar. Jag är det av gammal vana och funderar inte särskilt mycket över det. I grund och botten handlar det dock om omtanke om djuren, både de söta och de fula. Mitt hjärta hyser, helt ärligt, den största kärlek till allt från myror och myggor, till katter och hundar, vidare till kor och grisar. Allt liv är som små mirakel, och inte förrän den dagen då jag själv klarar av att släcka de liven med min egen hand kommer jag att stoppa dem i min mun.
Med det sagt, jag har den största respekt för alla er som fortfarande äter kött.
