Six Months Later

 
 
 
It’s been six months since I was diagnosed with fatigue depression and left the office for a long, long sick leave.
 
Half a year, and I still don’t know how to deliver a perfect elevator pitch that defines this journey I’m on. I still don’t know how to answer the simple question I’ve received a gazillion times by now – how are you?
 
I don’t know how I am. That depends. Do you mean right now, as in now, or how I’ve been for the last week or so, or how I am compared to how I used to be, or compared to how I think everybody should have the right to be?
 
I guess I’m fine, but I’m still not well, and if you want me to go in to details I could go on forever.
 
 
I’ve been through the dark period. The creative period. The manic, the tired and the ‘I think everything’s fine now’ period. I think I’m slowly leaving the angry period behind me, but I have no idea what comes next.
 
What do I know? I know that this had to happen. I know I’m glad it did. And I know myself way better than before.
 
For that, I’m thankful.
 
 


 

 
 
Det har gått sex månader sedan jag lämnade kontoret för en lång, lång sjukskrivning efter att det konstaterats att jag led av utmattningsdepression.
 
Ett halvår, och jag vet fortfarande inte hur jag kort och kärnfullt ska sammanfatta den här tiden. Jag vet fortfarande inte hur jag ska besvara den enkla fråga som ideligen ställs mig – hur mår du?
 
Jag vet inte hur jag mår. Det beror på. Menar du nu, som i just precis nu, eller hur jag har mått den senaste veckan, eller hur jag mår jämfört med hur jag mådde tidigare eller jämfört med hur jag tycker att alla borde ha rätt att må?
 
Jag mår bra, antar jag, men jag är fortfarande inte frisk och skulle jag gå in på detaljer så kan vi få hålla på förevigt.
 
 
Jag har gått igenom den mörka perioden. Den kreativa perioden. Den maniska, den trötta och ”nu är allt bra”-perioden. Jag tror att jag sakta men säkert är på väg att lämna den arga perioden bakom mig, men jag har ingen aning om vad som väntar mig härnäst.
 
Vad vet jag egentligen? Jag vet att det här var oundvikligt, att det var tvunget att ske. Jag vet att jag är glad att det gjorde det. Jag vet att jag känner mig själv tusen gånger bättre nu än tidigare.
 
För allt det är jag tacksam.
 



Comments
Posted by: Lotta

Jag håller med dig om att det är svårt att svara när folk frågar hur man mår... Jag har tröttnat på att förklara, det hoppar så snabbt upp och ner för mig. Jag känner mig också tacksam över att jag har lärt känna mig själv och andra mycket bättre, jag har lärt mig vad som är viktigt och mindre viktigt och att jag måste fånga dagen!

Kram på dig

Svar: Ibland är det enklast att bara svara "Bra, och själv då?". Jag har nog fastnat i funderingar över vad andra förväntar sig när de ställer frågan. Vad är det de vill veta? Vill de veta hur det egentligen står till, eller är det bara en artighetsfras? Ska nog sluta att fundera så mycket över det, helt enkelt...
När jag läser det du skriver så tänker jag att det är en sådan styrka i det att bara kunna se att det faktiskt hoppar upp och ner, utan att dras med ned i djupet av de negativa känslorna. Jag försöker ofta att tänka att "Jaha, i dag är en sådan dag, men det blir en ny dag i morgon, och den kan vara helt annorlunda."

Kram
Linn

2012-09-19 @ 09:29:48
URL: http://lottaochfamiljen.blogspot.com
Posted by: ullie

Hej du ..
Vet precis hur du känner dej då ja va sjukskriven i 1.5 år . Det är jobbigt att inte veta hur man mår samtidigt som alla är snälla och frågar. håll ut så kommer den en ljusning ja vet :) Stor kram

Svar: Det låter betryggande :-) Jag försöker också tänka att allt kommer att bli bra. Det kan ju i alla fall inte bli som innan, och det är en trygghet i sig. Jag har lärt mig så mycket... Även om jag hamnar snett igen så har jag alltid, alltid den här erfarenheten. Tack för att du delar med dig och skickar lite elektronisk styrka till mig. Det värmer och peppar!
Kram
Linn

2012-09-19 @ 09:44:50
URL: http://weberskold.blogg.se
Posted by: vonskareng

åh men bra att du sjukskrev dig från första början! jag var det förra året, fast pga en utmattande operation.. o nu lär jag bli det igen snart, man får lyssna på sin kropp, ta hand om sig själv på bästa vis helt enkelt! hoppas du är på tipptopp snart! :)

Svar: Ja, fast det var andra människor som fick tvinga mig att sjukskriva mig. Dagen efter att jag "kraschade" så tyckte jag att jag skulle åka till jobbet igen. Är väldigt glad att jag hade människor runt mig som fattade beslut åt mig :-)
Linn

2012-09-19 @ 10:08:06
URL: http://www.vonskareng.blogg.se
Posted by: vonskareng

och jag vet precis vad du menar, gud det är svårt att avgöra huuuur man verkligen MÅR vid just det tillfället ngn ber en att känna efter...

Svar: Ja, och man vet ju liksom inte vad den som frågar egentligen vill... Vill de veta sanningen och alla detaljer, eller är de bara artiga? Och just nu mår jag kanske på ett sätt, men imorgon är allt upp och ner och tvärtemot...
Linn

2012-09-19 @ 10:09:02
URL: http://www.vonskareng.blogg.se
Posted by: M

Den arga perioden ja.. Den är jag fortfarande i.

Svar: Jag tror som sagt att jag är på väg ut ur den, med hjälp av en del mindfulnessknep, att skriva ner det är jag är arg över istället för att ha det i huvudet och att bestämma mig för vilka ilskor jag ska gå vidare med. En del måste jag ventilera och diskutera med dem det rör. Men om jag inte tänker göra det, då kan jag inte heller gå och bära på ilskan, då måste jag släppa den, för min egen skull...
Vet inte om jag uttrycker mig klart och tydligt... Men det kräver minst sagt en del jobb och mååååånga djupa andetag. Jag har konfronterat vissa personer och mår mycket, mycket bättre efteråt.
Linn

2012-09-19 @ 11:18:14
URL: http://amadangel.blogg.se
Posted by: HemkäraHanna

Styrkekramar till dig!
Det går att komma igenom alla de där perioderna.
Ta hand om dig!

Svar: Tack. Ja, jag ska igenom det här och det kan i alla fall aldrig bli som innan och det är en styrka i sig. Hur jobbigt det än är/har varit så är alla dessa förändringar till det bättre.
Linn

2012-09-19 @ 13:50:09
URL: http://hemkarahanna.blogspot.com
Posted by: Queen of Kammebornia

Vad jag känner igen mig... Du växer och läker och allt ska bli bra! Mne visst är det svårt att svara på frågan hur man mår... Jag mår oftast väldigt bra här hemma om jag får göra allt i min takt och på mitt sätt, men om jag inte får sova klart eller måste passa tider eller åka omkring i måndagsvärlden för mycket, då mår jag riktigt dåligt och får tillbaka en massa konstiga symptom som jag hade när jag jobbade men som jag lätt kan glömma bort här hemma i lugnet. Inget blir som det var men det blir antagligen bara bättre, men annorlunda om man vågar lyssna till sitt hjärta. Stor kram till dig och tack för din varma omtanke!

Svar: Ja, det är ytterligare en dimension till att må bra. Känner som du. Ja, så länge jag får gå hemma och göra saker i min egen takt, äta och sova ordentligt och gå promenader - då är allt bra. Det är när jag ger mig ut i världen utanför som jag får ett kvitto på hur läget - allmäntillståndet, om man så vill - egentligen är.
Jag tror att det ska bli bra. Det kan i alla fall inte bli som innan, och det är bra!

Tack till dig för den styrka du delar med dig av, kram.
Linn

2012-09-19 @ 15:19:02
URL: http://queenofkammebornia.se
Posted by: ullie

åh tack gulliga ja jag är jätte nöjd :)

2012-09-19 @ 19:17:44
URL: http://weberskold.blogg.se
Posted by: CrimsonAnna

Du beskriver lite hur jag känner mig just nu-jag mår ju bra egentligen men jag har ingen buffert, ingen sköld. Dock infinner sig lugnet när jag kommer hem så jag tror att helgen kommer att göra mig gott.

Svar: Hemmets lugna vrå och trygghet. Ja, vad skulle vi göra utan det?
Känslan av att vara utan reserver och utan skal. Jag funderar mycket över just nu vad det är som egentligen ger energi, var någonstans jag kan "ladda på" när jag känner mig dränerad.

Hoppas att du får en jättefin och harmonisk helg!
Linn

2012-09-19 @ 22:21:26
URL: http://metalanna.blogspot.com
Posted by: Sandra

Åh, jag kan inte ens sätta mig in i hur du känner dig, även om jag varit väldigt väldigt nära att råka ut för samma sak. Oavsett hur du mår så ÄR du, kanske mer du än någonsin (som du också skrev). Och det är väl kanske viktigare än att må på något speciellt sätt. Jag har inte glömt bort det fina fina jag fick av dig och jag ska skriva om det, när jag känner att jag har tillräckligt med tid för att reflektera över mina ord ordentligt. För det blir så lätt att man mest skriver inlägg för att skriva och det vill jag inte göra med detta inlägg. Många kramar till dig, hur du än mår..

Svar: Tack för din omtanke, det värmer så! När jag läser det du skriver så tänker jag att det räcker att bara vara. Att bara finnas till är tillräckligt, något mer behöver vi egentligen inte presetera.
Jag balanserade på gränsen under flera, flera år innan jag ramlade över. Jag hoppas innerligt att du kan hålla stressen på avstånd och inte slita ut dig, för ingenting är värt det. Jag önskar så att jag hade fått komma till en beteendevetare för kanske 3-4 år sedan. Det hade möjligen gjort allt annorlunda.

Kram
Linn

2012-09-19 @ 23:31:57
URL: http://blueberryroad.blogg.se
Posted by: Katarina

Känner igen mig så otroligt mycket. Hoppar mellan perioder. Var tillbaka på jobbet på 25% i några veckor för att sen bryta ihop på tunnelbanan och gråta hela vägen hem. Usch och fy! 7 månader för mig nu. Känns jobbigt...
Man mår ju bra på sätt och vis, är lycklig ja, men ändå inte liksom. Blir arg på sig själv för att man hamnade här, arg på andra osv.
Jag förstår dig! Ta allt i din takt! Skickar massor med styrkekramar (och din soppa var gudomlig! Tyckte inte mannen, men vi andra haha)

Svar: Det är snart dags för mig att göra ett försök på 25 procent. Känns som att min arbetsgivare har erbjudit mig möjligheter som gör att det finns potential för att det ska gå bra, men vad vet jag? När jag går hemma och skrotar i mitt eget tempo, då är allt ganska bra, men jag klarar ibland fortfarande inte av att befinna mig i bullriga miljöer, får fortfarande hjärtklappning när jag har en tid att passa... Hur blev det så här??
Jag har också haft så mycket ilska och bitterhet... Det blir bättre på den fronten, men det är svårt när man tänker på hur mycket av livet som man gått miste om på grund av detta...

Hoppas att du får styrkan och glädjen åter!

Kram

Kul att ni var några som gillade soppan i alla fall :-)
Linn

2012-09-20 @ 00:04:34
Posted by: rebecca

Jag visst inte att du varit sjukskriven. Men allt märks inte i en blogg.
Jag har inte varit i din situation men ja känner så för dig. Jag hoppas att livet bara blir bättre och att varje dag blir lättare för dig och att du dag för dag förstår mer vad menningen med livet är. Du är värd allt det bästa!

Svar: Tack för dina fina ord och din varma omtanke! Och ja, det blr faktiskt bättre och bättre hela tiden. Visst kommer det bakslag och motgångar, men på det stora hela så är livet så mycket bättre i dag än för ett halvår sedan.
Linn

2012-09-20 @ 15:32:43
URL: http://bostromsla.blogspot.com
Posted by: minagladadagar

Jösses vad jag känner igen mig! Själv är det sex år sedan jag blev utmattad. Jag var sjukskriven ett år sen började jag arbetspröva. Jag fick fast arbete och fortsatte att stressa. Tills jag fick bröstcancer efter ca ett år på jobbet. Nu har jag varit sjukskriven ett år och är så skör att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Om du varit hemma ett halvår, som inte är någonting när det gäller utmattningssyndrom (det kan ta flera år), så tycker jag att du ska konsentrera dig på att ta det så lugnt som möjligt. Du behöver inte börja jobba än på länge. Räkna med att det tar några år.Det viktiga är att acceptera läget och inte skämmas för det.
Kram!

2012-09-20 @ 22:25:02
URL: http://minagladadagar.wordpress.com
Posted by: sara

Vad modigt av dig att dela med at så djupa tankar här på bloggen! För mig så visar det tecken på självinsikt och acceptans. Och mod, faktiskt. Vet inte om jag vågat vara så öppen och ärlig på min blogg men tycker att det är oerhört befriande när andra delar med sig, från insidan lixom.

Sedan skickar jag över en varm kram och hoppas att idag blir en riktigt bra dag!!!

Svar: Jag har nog ett extra stort behov av att skriva av mig just nu, för att sortera tankarna och kunna titta på dem, lite utifrån. Sedan har jag nog alltid varit ganska öppen på bloggen, även med det som känns svårt.
Ibland känns det jobbigt (jag vet ju att ex. chefen och kollegor är inne här ibland), men jag försöker tänka som så att alla har svårigheter att brottas med, och så låtsas jag att jag utkämpar en strid för ett mänskligare samhälle. Eller nåt :-)

Tack för din varma omtanke, kram!
Linn

2012-09-21 @ 02:16:23
URL: http://lifeinshanghai.se
Posted by: Camia

Är det inte konstigt att vi är så många som känner precis såhär?!

Svar: Jo. Verkligen. Som människa får man såklart räkna med att ha båda goda och dåliga dagar, uppleva både glädje och sorg, men jag blir uppriktigt rädd när jag inser hur många som faktiskt kämpar med sådant som... vi kanske egentligen inte skulle behöva kämpa med. Om vi släppte kraven.
Nu hamnar jag kanske lite off topic, men det skrämmer mig att det i princip har blivit normaliserat att vara konstant trött, att somna i tevesoffan på fredagkvällen för att man är så utmattad efter arbetsveckan, att vara stressad, irriterad och inte ha tid med/energi kvar för sina nära och kära. Vi behöver inte ha det så!
Linn

2012-09-21 @ 08:52:17
URL: http://www.divyaspa.blogg.se
Posted by: Ann-Christin

Som jag har skrivit förut, att min man blev sjukskriven för samma sak som du går igenom nu är någonting som jag faktiskt är glad över för annars skulle vi aldrig kunnat vända. Vända vanorna som det tillslut blir stressen och med kraven.

Det är så lätt att bli medberoende som jag absolut blev med vår depression för (ja, det känns som vår depression även om det var han som drabbades rent fysiskt) och det gör det så svårt att se, svårt att förstå när andra påpekar att det inte är bra för "ingen annan förstår..."

Mår VI bra nu? Idag? Nja. Igår, ja. I morgon? Förhoppningsvis. Men även om vi inte skulle göra det så får vi en chans till dagen efter och dagen efter det igen. Så länge vi fortsätter att försöka må bra och lyssna på kroppen vill och inte vill så får vi fler chanser. Och bättre chanser.

Svar: Vad jag uppskattar din kommentar. Hela den här händelsen har stärkt mig och min sambo i vårt förhållande, men jag känner att jag nog ska ta och fråga honom mer hur han har mått genom hela den här resan.
När man lever tillsammans med någon, som man dessutom älskar, är det nog näst intill omöjligt att inte dras med.

Att lyssna på kroppen. Ja. Det är nyckeln tror jag. Den sänder signaler och uppfattar läget så mycket snabbare än hjärnan. Och kroppen ljuger inte.
Linn

2012-09-21 @ 22:18:57
URL: http://berndtssonlundstrom.blogg.se/
Posted by: Johanna

Å den frågan är så komplex... Hur mår du? ...
Men det måste inte finnas ett enkelt svar. Och gör det sällan heller. När någon frågar svarar ju alla nästan samma, "det är bra" men om man verkligen ska svara rätt så kommer ju detta du frågar dej, menar du nu eller jämfört med då eller i olika situationer osv.

Att du är beredd att dela med dej såhär och försöker ge ett svar är stort, och att komma till insikten att det kanske inte går att svara på med en mening utan att det finns en massa olika svar. Och en sån styrka att du hittat olika sätt som får dej att må bra nu jämfört med då, det värmer att höra om!

Stor kram till dej!

Svar: Tack snälla för din fina och tänkvärda kommentar. Du har så rätt, det måste inte finnas enkla svar. Just nu bara är det så himla svårt att veta vad andra förväntar sig att jag ska svara. Å andra sidan, det behöver jag ju inte bry mig om :-)
Kram
Linn

2012-09-22 @ 09:36:08
URL: http://www.johannasbilder.se/blogg
Posted by: Turid

Ja, visst kan det ibland vara svårt att veta helt hur man mår, det beror ju alltid på vad man jämför med.. Vad bra att du kunde sjukskriva dig. Hoppas att du känner det helt bra snart!

Svar: Tack! Ja, och om inte annat så blir det bättre och bättre hela tiden så det är jag glad för :-)
Linn

2012-09-22 @ 10:48:04
URL: http://www.travelandfashion.blogg.se
Posted by: Ashley

sending a virtual hug your way!

Svar: Thank you, some days are darker and others are brighter, happier. I'm saving the hugs and the cheerful comments for the rainy days. They mean so much to me!
Linn

2012-09-25 @ 01:52:43
URL: http://www.heyitsashley.com

Comment here

Name:
Remember me

E-mail address:


URL/blog:


Comment:


Trackback