From Here Onwards

 

 Dalí's Wounded Soft Watch. Image borrowed from Wikipaintings.

 

 

It’s categorized and measured in years, months, weeks, days, hours, minutes, seconds.

 

Time.

 

It’s neatly packaged in square shaped boxes – a minute is a minute is a minute.

 

Or not at all.

 

 

For some time now, time as I know it has escaped and eluded me. Like Salvador Dalí’s jelly like watches it has flowed through my fingers, while I’ve desperately tried to catch it and put it back into shape.

 

Time.

 

It has lacked its previously known structure.

 

 

So much has happened in a relatively short period of time. My life is completely different today than what it was just two or three months ago. I have made changes, turned around 180 degrees, but a part of me has been left behind, wondering what happened. One part of me has been running fast, fast, fast, while the other has been gently tiptoeing behind.

 

Or maybe this is the parable: a carousel where the world around turns into stripes, with all details blurred and smeared into each other. It’s only when we stop that the objects reclaim their shape and structure. Still, it takes a minute or so before the brain stops spinning.

 

 

I think it has stopped spinning now and that I have regained my focus. I think I’m on solid ground now. I think I can say now: from here onwards.

 

 

 

 

 

Vi portionerar ut den i form av år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder.

 

Tiden.

 

Vi paketerar den i fyrkantiga boxar – en minut är en minut är en minut.

 

Eller inte alls.

 

 

Den här senaste tiden har tiden så som jag känner den undflytt och gäckat mig. Likt Salvador Dalís geléartade klockor har den runnit mellan mina fingrar, medan jag desperat har försökt att fånga den, forma den.

 

Tiden.

 

Den har saknat all känd struktur.

 

 

Det har hänt så mycket på förhållandevis kort tid. Mitt liv är ett annat i dag än vad det var för bara ett par, tre månader sedan. Jag har gjort förändringar, vänt 180 grader om, men en del av mig har stått kvar i det gamla och förvånat undrat vad som har hänt. Delar av mig har sprungit fort, fort, fort, medan andra har tassat efter, försiktigt på tå.

 

Eller, kanske är liknelsen denna: en karusell där världen runtom förvandlas till en randig, abstrakt målning. Alla detaljer suddas ut, smetas in i varandra. Först när vi stannat så återtar objekten sina rätta former, men det dröjer en stund innan hjärnan slutar att snurra.

 

Nu tror jag att den har stannat och att jag har återfått fokus. Nu tror jag att jag står på fast mark igen. Nu tror jag att jag kan säga: härifrån och framåt.

 

Det är klart att det tar ett tag innan man återerövrat sin värld efter stora livsförändringar. Vad skönt att du börjar landa men samtidigt, låt det ta sin tid. Ur kaos kan de mest fantastiska saker födas.
Kram!

<3
Det tar tid! Och man hinner tänka mycket åt alla håll, men det vänder.
Kramar

Du är fenomenal på att sätta ord på känslor och tankar, det är ett som är säkert!
Det förklarar också varför du inte varit här, har saknat dej.
Varma kramar! :-)

Vackert skrivet, men också tänkvärt. Det där med tid är så subjektivt fast vi alla får 24 h/dygn! Ju äldre vi blir, desto kortare blir varje dag. Jo, så är det. Riktigt rättvist faktiskt!

Ibland snurrar allt runtomkring en alltför snabbt. Då gäller det att bara gå in i sig själv, andas och fokusera. För att försöka kontrollera den där okontrollerbara karusellen går ytterst sällan..

Kul att du försökte dig in till mig. Min server är pucko. Den verkar tro att den kan lägga av lagom till helgen i vanliga fall också, men den här helgen var det helt tvärdött i två dagar...

fina du <3 tycker om det du skrev om karusellen. Så känner jag mig just nu. Min hjärna jobbar så snabbt att allt snurrar så mycket att jag kan inte riktigt få något grep om nåt. Jag får vänta och se när den äntligen stannar upp och det klarnar lite mera.