Livsnerv
Det är det inte.
Det är samhällets själva livsnerv jag hör.
E4:an som pumpar fram trafiken i ett stadigt flöde.
Bil, bil, lastbil. Bil, bil, taxi. Bil, bil, polis.
Bil, bil, lastbil. Bil, bil, taxi. Bil, bil, polis.
Polis, polis, potatisbil.
Man måste anlägga en positiv attityd gentemot motorvägen. Det är den som kommer att segra, inte jag. Vem är jag att flytta på en motorväg?
Utan motorvägen, inget samhälle där jag nu bor. Utan det lilla samhället, ingen pendeltågsstation. Utan pendeltågsstationen, ingen busshållplats.
Utan motorvägen hade mitt lilla hus legat utslängt i landskapet, fjärran från alla kommunikationer. Så mycket lugnare och fridfullare, men svårare att bo i.
Jag ska försonas med motorvägen.
True Religion
Stegtävlingen¨pågår fortfarande. Antalet steg per dag har väl i princip halverats sedan kampen inleddes. Men vad gör väl det?
De steg jag har tagit i dag, har till största delen tagits på stan. Lämnade kontoret vid fyra, och har sedan ägnat eftermiddagen(kvällen åt shopping. Det blev en ny hårborste, ögonskugga, nagellack och lite annat smått och gått på Åhlens och ett par jeans på Ztatus Clothing. Har varit i behov av ett par nya jeans i evigheter eftersom dragkedjan har pajat på två av tre jeans i min garderob.
Det var en ihärdig försäljare som fick mig att prova säkert tio par jeans. Det måste vara tröttsamt att vara jeansförsäljare. Jeansinköp kräver tid och tålamod och framkallar inte sällan en del ångest hos den presumtiva kunden. Då ingår det i jeansförsäljarens jobb att vägleda, stötta och peppa. Men blir de inte lite trötta på att säga till varenda kund att de ser såå snygga ut, har perfekt jeanskropp och en fantastisk häck i just de där jeansen? Och i ärlighetens namn, är det inte lite tröttsamt att lyssna på det också? Trovärdigheten sjunker på något sätt för varje hagelskur av komplimanger som rasar ur deras munnar.
Nåväl. Jag köpte ju ett par jeans i alla fall. Typ de dyraste i hela butiken.
Men jag skulle ju se så cool ut. Ha ett par jeans som nästan ingen annan har. "Det är typ, du vet, en massa kändisar som gillar såna där jeans."
Till min ursäkt vill jag framföra att det faktiskt är rätt snygga.
Nuläget
De senaste veckorna har ägnats åt jobb och stegtävling, helgerna har jag tillbringat med familj och vänner. Sambon är äntligen, äntligen hemma igen efter nästan tre veckors semester. Vill bara umgås med honom, men lagom tills han är hemma igen accelererar det på jobbet och nu lär det bli en del sena kvällar. Jag gillar ju mitt jobb, men samtidigt... det är vår, vackert väder och jag har någon jag är kär i som jag vill tillbringa tiden med. Ja ja, om några veckor har det förhoppningsvis lugnat sig lite igen.
Stegtävlingen har jag varit fast besluten att vinna - tävlingsmänniska som jag är. Har rört på mig hysteriskt mycket, har aldrig kommit under 15 000 steg om dagen, har varit uppe och nosat på 29 000 och ligger normal sett på 21 000 steg. Men, det finns en person som är mer nitisk än vad jag är, så kanske kanske ska jag släppa det hela nu. Annars kommer livet bara vara jobb och steg. Och det låter ju ärligt talat lite tråkigt.
Det är starkt att vara principfast, men ännu starkare att inse när man måste bryta mot principerna.
Stegtävlingen inledd
Mitt lag går givetvis för vinst, men det kan bli svårt med tanke på att det finns en del helt hysteriska promenixare i de andra lagen som både går morgon-, lunch- och kvällspromenader. Man ska väl ha ett liv också?
