The days rush by and turn into weeks. The weather says its still summer, making it difficult to understand that it really is time for routines and everyday life again. My mind is still in vacation mode.

 

I’m spending quite a lot of time in my new apartment. Two and a half weeks after the move I’m almost done decorating, except for a few paintings, ceiling lamps and blinds – those details that for some reason always seem to be left for last… I’m also waiting for the first scratches, some dust and stains that will transform my newly renovated apartment from an ‘object’ into a home.

 

 

We had the first meeting in the book club tonight. I know it’s already been done, but the club itself could probably provide enough material for a novel (most likely in the feel good genre). I mean, six young women meet to discuss books, you know the rest, don’t you? I’m curious to see what this will be like in real life.

 

The first book on our list is The Dice Man by Luke Rhinehart (or George Cockcroft, which is his real name). I read it about 15 years ago and remember I was incredibly intrigued by the story of a man who made all his decisions with the help of a dice. I was in my teens and sat cross-legged in my girls' room, rolling a little Yahtzee dice across the floor. Thankfully, I had barriers that kept me from the worst follies. I’m looking forward to reading it again and find out if it still fascinates me as much as it did back then.

 

 

 

 

Dagarna rusar fram och blir till veckor. Sommarvärmen håller i sig och det är svårt att förstå att vardagen och verkligheten faktiskt har infunnit sig. Semestersinnet lever kvar i mig.

 

Jag pysslar med lägenheten. Två och en halv vecka efter flytten har jag kommit i förvånansvärt bra ordning. Det saknas i princip bara några tavlor, taklampor och persienner – de där detaljerna som av någon anledning alltid blir kvar till sist… Jag väntar också på de första reporna, de första dammtussarna och fläckarna, de som ska ta min nyrenoverade lägenhet från att vara ett objekt till att bli ett hem.

 

 

I kväll hade vi första träffen i den nybildade bokcirkeln. Det har naturligtvis redan gjorts, men själva bokcirkeln i sig känns som stoff till en roman (troligen av feelgood-karaktär). Jag menar, sex unga kvinnor träffas för att diskutera litteratur, i en bok eller film kan väl det bara sluta på ett sätt? Återstår att se var verkligheten tar oss.

 

Den första boken vi ska läsa är Tärningsspelaren av Luke Rhinehart (pseudonym för George Cockcroft). Jag läste den för kanske 15 år sedan och minns att jag blev otroligt fängslad av historien om mannen som bestämmer sig för att fatta alla beslut med hjälp av en tärning. Jag var i tonåren och satt i skräddarställning i flickrummet och lät en liten yatzy-tärning rulla över golvet. Tack och lov hade jag spärrar som höll mig ifrån de värsta galenskaperna. Det ska bli spännande att läsa om den och se om den fortfarande fascinerar mig på samma sätt.

 

 

 

I won’t deny that a part of me misses the house and the garden. Another part of me longs for hardcore country life; a life where wellies are a necessity rather than fashion and where nail color is mainly used to hide the never-ending streaks of dirt under your nails.

 

But I live in the city now, and I can see the advantages.

 

 

I woke up early this morning, put on my shoes and went for a walk. The city was still in a drowsy haze. Except for one or two elders walking their dogs, it was just me and the city. It was me and the morning sun, me and the asphalt, me and the cobblestone, the mighty facades, the church towers and the green lungs that every now and then break the monotony of everything hard and angular.

 

When I got to the city center, the stallholders were preparing for today’s trade; flowers, strawberries, chanterelles and greens lined up like colorful precious stones. Me, I went to the bakery and bought a brittle croissant for breakfast.

 

So far, this new life feels a little like being on vacation. I’m rediscovering my hometown, seeing everything in a new light. And I like what I see.

 

 

 

 

Jag ska inte förneka att en liten del av mig saknar huset och trädgården. En annan del av mig längtar långt ut på landet, till en plats där gummistövlar är nödvändighet snarare än mode och där nagellack framförallt är ett effektivt sätt att dölja de milslånga ränderna av jord under naglarna.

 

Men nu bor jag i stan, och jag kan se fördelarna med det också.

 

 

I morse vaknade jag tidigt, snörade på mig skorna och gav mig ut på en promenad. Staden låg fortfarande i ett sömnigt dis. Förutom en och annan pensionär med hund så var det bara jag och staden. Det var jag och morgonsolen, jag och asfalten, jag och kullerstenarna, de höga fasaderna, kyrktornen och de gröna lungor som med jämna mellanrum breder ut sig och bryter monotonin av hårt och kantigt.

 

När jag kom till stadens mitt hade torghandlarna precis börjat förbereda sig för dagens kommers; blommor, jordgubbar, kantareller och grönsaker uppradade som färgglada ädelstenar. Själv gick jag till bageriet och köpte en alldeles frasande färsk croissant.

 

Än så länge känns det här nya livet lite som att vara på semester. Jag upptäcker min hemstad på nytt, ser den i ett nytt ljus. Och jag tycker om det jag ser.

 

 

 

Like a friend said: This is where the rest of your life begins. Fill it with something good.

 

 

Det är augusti och fortfarande sommar, men augusti får mig alltid att tänka höst och hösten ger mig nystartslustar. Jag vill skriva listor, organisera, köpa anteckningsböcker och kalendrar och jag vill börja om på nytt. Jag vill att livet självt ska te sig lika friskt och spritsigt som den höga, klara höstluften.

 

Det finns goda chanser i år.

 

På måndag är semestern över och jag börjar jobba igen. Någon gång under hösten är det dags för mig att gå upp på 75 procent och jag ska så sakteliga börja förbereda mig för tjänsten som det är tänkt att jag ska ha när jag är fullt frisk igen.

 

På torsdag (om bara en vecka – hjälp...!) går flyttlasset. På den nya platsen, med de nya förutsättningarna, kommer livet obönhörligen att förändras. Jag tänker mig att jag ska vara den som håller i tyglarna och styr förändringen, så långt det nu är möjligt. En del av charmen med livet är ju ovissheten, tillfälligheterna och slumpen.

 

Hösten kommer också att innebära nya sociala sammanhang, utmaningar och kunskaper. Jag hoppas få engagera mig i bostadsrättsföreningen, det håller på att bildas en bokcirkel – något som jag drömt om att göra i många, många år – och jag går och klurar på om jag ska anmäla mig till någon studiecirkel eller kvällskurs. Kanske ta tag i franskan, teckna kroki eller dreja?

 

Från där jag befinner mig så ser den kommande hösten ljus ut, jag längtar till och med, men första ska jag virvla runt i de sista ljumma sommarvindarna.