Blogging Boundaries
- never tell when our house is going to be empty – there’s no need to invite the burglars…
- always ask friends and family before posting an image that shows their face or a text that includes their name – I have chosen to share my life on a blog, they haven’t
- keep my job life separate from the blog as much as I can – this is about me, not my employer
- keep my private relations private – if I have a discussion with boyfriend, a friend or a family member, that is between us, and only us
- have decided to keep politics out of the blog – not just because it’s a topic that doesn’t really fit into the total mix, but also because it might stand in the way for more important discussions (same goes for religious views, but that might change…)
- am not afraid to provoke or state my opinion, but I try not to hurt anyone
- berättar aldrig när vårt hus kommer att vara tomt – det känns onödigt att skicka en inbjudan till inbrottstjyvarna…
- frågar alltid vänner och familj innan jag lägger upp en bild som visar deras ansikte eller en text som inkluderar deras namn – det är jag som har valt att dela med mig av mitt liv på en blogg, inte de
- håller mitt jobbliv utanför bloggen så mycket jag kan – det här handlar ju om mig, inte min arbetsgivare
- håller mina privata relationer privata – om jag har en diskussion med min sambo, en vän eller en familjemedlem så är det mellan oss, bara oss
- har bestämt att hålla (parti)politik utanför bloggen – inte bara för att det är ett ämne som inte riktigt passar in här, utan också för att det kan stå i vägen för, i mitt tycke, mycket viktigare diskussioner (detsamma gäller religion, men det kan komma att ändra sig…)
- är inte rädd för att provocera eller säga vad jag tycker, men jag försöker att inte såra någon
jag skriver inte mitt namn och skriver inte exakt vart jag bor. Då kan jag släppa lös och skriva mer fritt. Mina vänner vet förstås vem jag är men alla behöver inte veta tycker jag.
Jag är personlig men sällan privat. Men det handlar naturligtvis om vad man menar är privat också. När jag körde 30 dagars skrivutmaning blev jag definitivt mer privat än någonsin tidigare, men det kändes ändå inte som om jag gick över varken min egen eller någon annans gräns. De första åren publicerade jag inga ansiktsbilder på mig själv och jag har fortfarande inte skrivit vad jag heter någonstans i bloggen.. Men folk som känner mig säger ofta att de kan "höra mig" när de läser. Och då är jag nog ändå ganska privat..
Det här är väldigt intressanta tankar att fundera runt omkring.
Jag skriver aldrig något negativt om mina barn. Det är min regel nummer 1. Jag skriver inte heller deras namn.
Maken kan jag driva lite med ibland men han har då alltid läst och godkänt i förväg.
Jag visar inte bilder på andra eller skriver deras namn om jag inte först fått lov.
Jag skriver inte om mitt arbete.
sedan har jag säkert en hel massa andra regler som jag omedvetet följer. :)
fin blogg!
På dom flesta punkterna så har jag samma riktlinjer som dej. Föröker att vara personlig, men "många" vet vem jag är i min stad. Så jag min privata sida, vill jag värna om
Kram
Lissen
Till en början tänkte jag inte vara så privat på min blogg utan mest bara publicera olika recept som jag tycker om, kort och gott! Men när jag bloggat ett tag kändes det väldigt konstigt att inte vara privat på bloggen och skriva över saker som berör mig på ett eller annat sätt. Jag själv tycker om att läsa bloggar där man lär känna en del av människan på andra sidan datorn.
Jag tycker du drar sunda gränser på vad som ska publiceras på din blogg och det är ungefär jag också tänker. Det måste få finnas utrymme där man kan läsa om människors olika livsöden och glädjeämnen. Ingen lever sitt liv helt smärtfritt och enkelt. Vi behöver vara rädda om varandra och visa omtanke.
Tack för dina kloka ord:) Kramar
Jag har märkt att jag inte delar med mig så mycket. Det beror nog på att jag blir så överraskad varje gång när jag talar med någon som jag träffar in real life att de läser min blogg. Jag tänker att bara familjen läser den. Det var ju därför jag startade den men det är jätte roligt att flera läser den=)men jag är inte bra på att sätta ord på mina känslor. Och har inte tålamod att skriva långa texter.. Men dina regler är riktigt bra! Mycket sunda. Ja, alla bloggar är olika och unik=)
Jag har satt alias på alla mina vänner. De ska inte bli googlade för att jag bloggar. Sedan så försöker ja g ha bloggen positiv. Hellre uppmärksamma bra saker än dåliga.
jag har absolut bloggregler. men dom sitter liksom i ryggraden och går inte riktigt sätta ord på. oftast känns det rätt när jag publicerar..det enda som jag inte gör till hundra procent med gott samvete är bilderna på barnen. men jag kan liksom inte låta bli. dom är det finaste jag har och det jag fotar mest. jättesvårt tycker jag..
Jag tänker som du. Är väldigt försiktig med vad jag skriver, samtidigt som man inte vill vara för privat. Det blir opersonligt då.
Väldigt noga med att jag kan stå får det jag publicerar då det kan läsas av arbetsgivare, kunder mm.
Jag vet faktiskt inte, jag är personlig och delar med mig, men inte för privat. Finns en hårfin linje där någonstans =) Något att fundera på, tack.
Kram och ha en mysig dag.
Ja, jag antar att var och en får känna efter vad som känns okej för dem, precis som i "verkliga" livet.
jag tänker som du. jag tycker det är viktigt att ha en balans mellan att vara personlig och privat :)
Ibland önskar jag att jag var lite mer personlig... så att jag pratade mer om mina känslor och tankar. Visst det händer ibland.... men inte så ofta. Troligtvis för att jag inte har så sån förståelse för dom och för att dom varierAr från dag till dag. :-) jag håller vissa saker utanför bloggen också men mest för att dom inte passar in. :-) hade tex jobbet påverkat min hälsa hade jag skrivit om det på bloggen också antar jag. Kramis på dig
Läste ditt inlägg och kände att jag har nog inga gränser, det jag bloggar om är så jag är.
Men samtidigt är ju det en gräns, hur jag är som person, för visst har vi alla saker som vi inte gör öppet för andra och saker som man inte pratar om med vem som helst.
Min blogg är ingen inspirationskälla (tyvärr, måste jobba på det) och jag känner mig inte utlämnad. Jag står för allt jag skrivit, men å andra sidan är min blogg ingen hakutstickare. Den är min egen anteckningsbok om hur mitt liv ser ut just här och nu. Som jag är nu.
Jo så sätt.... men jag tycker resor och event är mindre personligt än känslor och tankar. =) Men roliga grejer delar jag gärna med mig av. =)Kram kram på dig
Det är en spännande diskussion, det här om vad vi delar med oss av och vad vi väljer bort att berätta för andra. Min tanke som jag har haft med min blogg, som på något sätt känns som en anti-blogg för jag har inte talat om för så många att jag skriver där, är att skriva just det där jag önskar att någon sagt till mig när det gäller livet och föräldraskapet. Skarven mellan det vi önskar att vi var och det vi verkligen är. jag har inga direkta regler mer än att jag inte vill visa några bilder på mina barn eller mitt hem, aldrig hänga ut någon mer än min man kanske ibland men han vet alltid om allt jag skriver om honom, och att jag i alla fall i ögonblicket kan stå för det jag skriver.
Det är bra det! Bild av mig är bra! Kram kram
