Nä, inte riktigt. Men nästan.

Den här veckan har rusat fram i 180. Var i Stockholm tisdag-onsdag. Bra möten och en trevlig middagsdejt på Vapiano med Karin. I går en god risotto hos Sofia. I dag: värdeskapande och framåtriktade aktiviteter på jobbet, trots att högen med mer eller mindre aktua saker står mig upp i halsen. Och så en balettlektion på det.

Ska bli riktigt skönt med helg. Ser fram emot några långa, lata dagar...

Hemma från jobbet. I ovanligt god tid, måste jag säga. Klockan är bara halvsju men jag har redan hunnit tanka bilen, köpa kattmat, snabbshoppa på Apoteket, surra lite i telefonen med både Karin och Anna och sitter nu vid matbordet. Mycket stolt över mig själv, jag kämpar ju fortfarande med att jobba lagom mycket för mycket.

Har funderat lite över det här med möten. Jag hör ofta klagomål över att så mycket av arbetstiden går till just möten, och jag stämmer inte sällan själv in i klagosången. Vi säger: Men när ska jag få tid att jobba?

Låt mig säga så här, om ett möte inte kan räknas som jobb, då ska det överhuvudtaget inte hållas.

Jag gillar egentligen möten. Det vill säga bra möten. Jag tror stenhårt på att det är i möten mellan människor, i dialog, i relationer som vi kommer framåt. Om vi pratade mer och mailade mindre skulle (arbets)livet se helt annorlunda ut. Problemet uppstår egentligen först när mötestiden äter upp allt annat och gör att vi inte får tid till att lösa de uppgifter vi tar på oss i mötet och värst av allt, inte får tid till reflektion och eftertanke. Alltför ofta blir arbetsdagen ett race mellan konferensrum och möteslokaler och jag tänker att jag borde byta ut kjol och klackar mot gympaskor och funktionsmaterial.

Med mycket möten känns det särskilt viktigt att varje möte är relevant, väl förberett, har rätt deltagare och rätt ambitioner i förhållande till den tid som finns till förfogande. Det jag önskar mig främst av allt är trots allt ett mer fritt förhållande till tid. Möten måste inte påbörjas och avslutas prick. Det är tillåtet att boka in 20 minuter, 15 minuter, 10 minuter... Eller att låta ett möte börja på en udda tid, som exempelvis 14.10, för att låta den som avslutat ett annat möte klockan två få en stunds tanke- och kisspaus.

Fruktsallad med melon, mango, päron, banan, ananas och granatäpple. Kesella, kanel och cashewnötter on top of that. Favoritteet i muggen - Kusmis St. Pétersbourg med smak av bergamott, röda frukter och kola. Lantliv att läsa och lite skön musik i bakgrunden.

Helgfrukost är det bästa!

Hemma igen och alldeles slut efter en dag i huvudstaden. På något sätt känns Stockholm extra trevligt när jag inte bor där längre... Det är perfekt att åka dit och ta del av allt det positiva med staden, och sedan åka hem till lilla Linköping där allt man behöver (men inte mycket mer) finns inom en armlängds avstånd. Fnissar fortfarande inombords när mina kollegor pratar om bilköerna i Linköping.

Därmed inte sagt att vi inte kommer att återvända. En dag kanske, vem vet?

I dag var huvudattraktionen Fotografiska och Nick Brandts fantastiska bilder från Afrika. Vi var inte ensamma om att tänka den tanken. Kön ringlade sig lång utanför muséet, men tiden gick fort. Träffade en kär gammal vän från Jönköpingstiden så jag hade gärna kunnat köa ännu lite längre för att få prata lite mer - hej på dig igen om du läser det här!

Det blev ett besök på två favoriter också; Vapiano och Bianchi Café & Cycles (i ärlighetens namn är väl min cykeltokiga sambo mer förtjust i Bianchi-caféet än vad jag är, men jag gillar mintgrönt och jag gillar Italien - så det funkar). Jag hade sett fram emot att börja dagen med en brunch på Yogayama, men deras restaurang hade fortfarande julstängt, vilket inte framgick av hemsidan men som vi blev upplysta om när vi frysande och hungriga äntligen kom dit. Till råga på allt av rätt snorkig personal. Ogillas!

I morgon är sist lediga dagen för den här gången. Tillbaka till jobbet. Jag ska smygstarta redan i morgon faktiskt med en liten sväng in på kontoret. Tröstar mig med att det inte är långt till nästa helg.

Första dagen på det nya året. Har hunnit med massor trots att jag låg och drog mig fram till vad hederliga människor kallar lunch. Städat garderoben, packat upp och installerat alla fina julklappar, promenerat, lagat mat, tittat på film.

Nyårslöften ska man ju ge, sägs det. Förra året vill jag minnas att jag lovade att vara snäll mot mig själv och att lära mig att gå ner i spagat. Är tvungen att erkänna att jag misslyckades med båda mina löften.

Jag har förstås en massa förhoppningar inför 2012, men tänker inte gå i fällan att lova tusen ouppnåeliga ting. Orkar inte pressa mig själv, tvinga in mig i alldeles för snäva ramar. Jag nöjer mig med att lova (mig själv) att äta frukost varje morgon. Kan tyckas simpelt, i synnerhet för en sådan som jag som har världens aptit från det att jag vaknar, men ändå slarvar jag med det i princip varenda (arbets)dag. Nu får det vara slut med det, en gång för alla. Inbillar mig att om jag får ordning på frukostvanorna, då kommer en massa andra positiva effekter på köpet.


Så här såg frukosten ut i dag - och det är
inte en återställare efter nyårsfesten. Juice
på äpple, päron, apelsin och ananas.

Som en liten bonus så kör jag ett socker- och alkoholfritt leverne under årets första två månader, men det känns inte som ett löfte. Jag bara bestämmer mig - och då blir det så. Låt oss hoppas att jag är lika lyckosam i mina frukostambitioner.

Blåblommigt kök

Livet leker i Linköping. Så är det.

Här går allting fort fastän alla rör sig långsamt. Avstånden, eller avsaknaden av avstånd, gör allting enkelt.

Ingen tutar när jag får motorstopp vid rödljuset. Ingen suckar när jag fumlar med busskortet. Chauffören väntar tålmodigt.

Huset är trivsamt och trädgården krävande men skön. Äpplena ligger i drivor under träden. Lika många kvar på grenarna. Vi kämpar på så gott vi kan. Önskar att några busiga ungar kom hit och pallade.

I dag packade vi upp den sista kartongen. Finns mycket kvar att fixa såklart, men det är beboeligt. Det är galna tanttapeter mest överallt, bubbliga och spruckna på sina ställen. Nån dörr hänger på sniskan, och ingen diskmaskin har vi. Men vad sjutton, måste allt vara så himla perfekt?


Vårt fina Westinghouse-kylskåp från 1943. Fungerar alldeles utmärkt!

I morgon drar en ny arbetsvecka igång, inleder den med en hotellfrukost tillsammans med Anna. Vardagslyx, i alla synnerhet på en måndag.

Foto: David Thyberg. Bilden lånad här.

I dag blir det en tur in till stan. Ska träffa K för en promenad runt Skeppsholmen, ett besök på Moderna och kanske ett dopp om vädret och tiden tillåter.

Dag efter dag förvånas jag över det vackra sommarvädret. Vissa morgnar har det varit lite småmulet, men ofelaktigt så har det klarnat upp lagom till frukost. I år var det helt rätt med sen semester!

Under den guidade turen på Rosersbergs slot i går fick jag lära mig en del, som jag tycker, småkul och intressanta fakta.

Karl XIV Johan förde med sig nya mattraditioner till Sverige, såsom svampätande. Enligt guiden var det något vi inte ägnade oss åt i Sverige dessförinnan. Stensoppen fick sitt namn - Karljohansvamp - just efter vår dåvarande kung. Enligt guiden var det också han som tog baguetten till Sverige.

Karl XIV Johan var kräsen när det gällde maten. Om det inte smakade kunde han rata en hel middag, men ett kokt ägg, det fick han alltid ner. Vid varje middag ställdes det därför en äggkopp vid kungens plats och så är det än i dag vid galamiddagar.

Jag reagerade på de små sängarna i slottet, intryckta i korta, smala sovalkover. Men det var tydligen fullt dugliga sängar på den tiden, då man sov halvsittandes/halvliggandes. Det ansågs bra för luftvägarna.



Fredric Westins målning av Karl XIV Johan

Usch vilken dag. Känner mig alldeles urlakad. Inte för att jag gjort något direkt fysiskt ansträngande, däremot mentalt.

Prinsen, stallkatten här på gården, har fått en tumör i munnen. Den kom mer eller mindre från ingenstans. Nog har jag tyckt att tag att han dreglat och luktat lite illa, men det har inte synts något. Så i lördags kom han och satte sig hos mig, vid gott mod, men alldeles uppsvullen på kinden stackaren.

Nu så här på sommaren är det jag som ser efter honom, så i dag åkte vi till veterinären. Rekommendationen blev att låta det vara, så länge tumören inte blöder eller varar och så länge Prinsen äter, dricker och verkar pigg. Om eller snarare när det sker... ja, jag vill inte tänka på det. Tumören sitter illa till och att ta bort den är troligtvis ett för stort ingrepp.


Prinsen för någon månad sedan. Ligger i gräset, tvättar sig och njuter av
sommaren.

Det är inte min katt, men jag har suttit här och gråtit mig igenom halva dagen. Vi har bott här i tre år, och om somrarna när stallet stått tomt har Prinsen tytt sig ganska mycket till mig. Vi har vår alldeles egna, speciella relation och Prinsen har, som alla katter, sina egna specialiteter och karaktärsdrag som han låtit mig upptäcka.

• Han älskar att stå på folks fötter.
• De gånger jag kommer hem sent kommer han springandes över gårdsplanen för att möta mig. Då ska jag följa med honom in i stallet och natta honom.
• Han tycker om kesella och färskost, så mycket att man verkligen får hålla koll på sin tallrik när man sitter ute och äter.
• Han tycker om att sitta nära, nära - men inte nödvändigtvis i knät. Och eftersom han är en sällskaplig katt sitter vi ibland på förstutrappen tillsammans i en timme eller två och läser en bok eller funderar över livet.
• Han leker ofta följa John och springer efter som en liten svans.
• Han är en riktig jägare som nedlagt både fåglar, råttor och ekorrungar. Däremot är han inte så tuff när det gäller att försvara sitt eget revir mot andra katter. Hellre fly än illa fäkta, tycks vara Prinsens devis.
• En av stalltjejerna berättade i dag att han dessutom är en utmärkt barnvakt. Han hoppar gärna upp i barnvagnen en stund och sitter alltid hos barnen när mammorna är upptagna i stallet.

Har känt mig lite sorgsen över att lämna Prinsen i och med flytten. Nu kanske det blir han som lämnar gården före oss.

Dans är det som rör sig i mitt huvud just nu. Det snurras runt och görs piruetter, sträcks och böjs. Hoppas, i flera bemärkelser.

Jag har varit lite trumpen över det faktum att utbudet av bollywooddansöser är aningens glest i Linköping. Det finns en nybörjarkurs, men det stadiet anser jag mig ha passerat vid det här laget. Men så slog det mig - jag har ju ytterligare en dansdröm att förverkliga: baletten.

Och så glad jag blev när Google visade mig till Linköpings balettförening som verkar mycket seriös och har vänligheten att arrangera nybörjarkurser även för oss vuxna. Nu blir det balett för hela slanten! Har redan stretchat en halvtimme och studerat de fem grundpositionerna för både fötter och armar.

Dansade balett under några år som liten, och är det något jag ångrat genom hela livet är det att jag slutade. Det blir väl aldrig någon prima ballerina av mig nu, men dansglädjen kan vara lika stor för det!

I september ska jag dessutom gå och titta på Svansjön - inspirationen kommer knappast att svalna av det.

Ser fram emot hösten och Linköpingsflytten!



Bilden har jag lånat här

Bilden har jag lånat här


Det var sommaren 1958 och jag jobbade på det stora varuhuset i stan. Varje morgon kammade jag håret slätt och fäste ett sammetsband med en liten rosett ovanför pannan och cyklade iväg, bara för att göra om proceduren när jag väl kommit fram. Vinddraget ställde allt på ända.

Det hände aldrig Margareta. Visserligen åkte hon spårvagn till jobbet, men även de dagar det både regnade och blåste kom hon i oklanderligt skick. Håret låg i sitt perfekta vågmönster och kjolen veckade sig som om hon aldrig någonsin suttit i den. Margareta jobbade på damekiperingen, något som vi andra bara kunde drömma om att få göra.

Margareta var bara ett par år äldre än jag, men tycktes aldrig få några blemmor. Hennes hy var ren och vit med kinder som skimrade svagt av rosa. Jag stod ibland framför spegeln om kvällarna och försökte lägga håret som Margareta, försökte le som hon, men mina hårtestar slokade längsmed kinderna och leendet saknade glöd.

Det kan ligga nära till hands att tro att Margareta var mallig över alla de gåvor hon förlänats, men tvärtom var hon ödmjuk och omtyckt av alla. Själv såg jag upp till henne som andra avgudade Hollywoods stjärnor.


En dag samlade föreståndaren hela arbetslaget för att informera om att Britta fått gå. Hon hade stulit ur kassan under flera veckors tid och, fick vi veta, det var tack vare Margaretas uppmärksamhet som man slutligen kommit den skyldige på spåret. Jag satt bredvid henne på det där mötet och hennes gloria lyste så stark att jag tvingades sänka blicken för att inte bländas.

Men det slutade inte där. En vecka senare blev vi på nytt kallade till möte. Återigen fattades det pengar i kassan. ”Mer pengar än att det bara kan vara en slump” sade föreståndaren. ”Nu håller vi ögonen öppna allihop, tills den skyldige erkänt eller blivit påkommen får ni alla avdrag på lönen.”

Det tisslades och tasslades. Alla undrade vem tjuven var som nu inte bara stal från varuhuset, utan också från oss andra.

Bara ett par dagar senare var jag på väg till kassan med en kund. Margareta hade precis lagt locket på en hattask och tagit emot betalningen när jag såg hur hon nästan omärkligt stoppade hälften av sedlarna innanför kjollinningen.

Jag tror att hon såg att jag såg, men låtsades som ingenting. Hon log sitt varma leende och lämnade plats för mig bakom kassan.

Jag kunde knappt sova den natten. Dagen därpå var det som om det aldrig hade hänt. Jag måste ha sett fel, ja, så var det förstås. Men för säkerhets skull slutade jag att gå i närheten av kassan när Margareta stod där, och uppehöll de andra tills hon var klar.

Inte förrän föreståndaren själv ertappade Margareta kom sanningen fram. Hon fick gå på dagen utan lön. På vägen ut smällde varuhusets blankpolerade dörr igen mot hennes axel. Smällen fick prinsesskronan att falla. Med ett skramlande landade den på stengolvet och rullade mot mina fötter där jag stod och tittade efter henne. Hon såg på mig genom glasdörren med en min som var till lika delar sorgsen som trotsig. ”Jag abdikerar”, mimade hon till mig innan hon vände på klacken och gick.


Ett bidrag till dagens Skrivpuff: Skriv om att abdikera

Då och då händer det. Ögonblick kommer till mig, förnimmelser. Av tankar, känslor, skeenden.

De är flyktiga dofter. Av vinddraget från handen som försöker fånga dem löses de upp och försvinner bort igen.

Mycket sällsynt är det, men det sker trots allt, att jag lyckas gripa ett ögonblick. Jag tar tag i det hårt och trycker fast det på pappret.

Väntar.

Tills det händer igen. Som en jägare sitter jag tyst vid mitt pass. Ett efter ett i sakta mak tar jag makten över embryon till berättelser.

Jag radar upp mina troféer efter varandra, men att foga en till en annan tycks mig en övermäktig uppgift. Som isolerade byggstenar saknar de mening. Jag snickrar dörrar, fönster och väggar, men lyckas inte sätta samman dem till ett hus. De saknar grund.

Jag rafsar ihop mina samlade ögonblick till en hög. Kastar meningar och ord som klossar om varandra. Försöker skapa nya sammanhang, bygga torn av runda klot. Går vilse bland bokstäverna. Förlorar mig i drömmar och vanmakt. Vrider mina händer torra mot varandra.

Hantverket. Den som ändå behärskade hantverket.


En fri tolkning av dagens Skrivpuff: Skriv om händer

Hemma igen efter fem dagar i Estland med hela familjen. Bara katten saknades. Vi fyllde dagarna med sol, bad, god mat, vin, herrgårdar, storkar och sightseeing.

Lika skönt som det är att resa bort, lika skönt är det att komma hem igen. Om inte skönare. Fast den här gången hade vi nog kunnat tänka oss att stanna några dagar till.

Jag har fortfarande många sköna semesterdagar kvar. På önskelistan står dagsutflykter i närområdet (måste ju suga ur det sista ur Stockholm innan vi lämnar), promenader och pyssel hemmavid. Och så böcker, förstås. Vill läsa, läsa, läsa.

Första semesterdagen. Vakndade tidigt. För att vara semester.

Drack en kopp te tillsammans med katten i solskenet. Funderade lite över det här med att ha semester. Läste en notis i tidningen som sade att svensk semester inte bygger på vetenskap. Den positiva effekten med semester håller nämligen bara i sig en vecka. Därför är det bättre att ha flera korta semestrar, utspridda över året.

Nåja, den positiva effekten av vetskapen att en till synes ändlös räcka lediga dagar ligger framför mig är synnerligen markant och märkbar. Vetenskapligt eller ej.

Bild från i våras då bigarråträdet blommade

Kroppen känns lite som en spaghetti. En överkokt sådan, slapp och lite mosig. Jag tror det är så här det känns att springa ett maratonlopp och sedan köras över av en ångvält.

Det började i fredags, med fint och trevligt bröllop på Rosendals trädgård (om du inte har gift dig, fundera allvarligt på att göra det där). Sen hemkomst, vilket satte sina spår för resten av helgen.

I lördags klippte jag gräset, tvättade fönster, bar ut en soffa i förrådet, tvättade 4-5 maskiner tvätt, dammsög, skurade alla golv (i vardagsrummet knäskurades det till och med)... Jag har säkert glömt nåt. Och i dag har jag ränt runt på stan och sedan kört ett stenhårt yogapass som fick varenda muskel att vibrera.

Men, det ska erkännas, jag är rätt nöjd med mig själv. Om inte annat kommer jag att sova riktigt gott i natt.

Har inte bloggat på ett tag. Av den enkla anledningen att jag inte kunnat berätta om det enda som rört sig i mitt huvud.

Nu kan jag.

Jag och Kärleken och Katten ska flytta. Tillbaka till Linköping. Östergötland. Hem. Jag har fått ett nytt jobb, fortfarande på Världen bästa företag (tack och lov). Det är, och har varit den senaste tiden, lite som en förälskelse. Både jobbet som sådant - förväntningarna, planerna, pirret inför de stundande utmaningarna - men också sökandet efter ett nytt hem.

Vi var nära, nära att slå till på en gammal kåk med lantligt läge strax utanför stan. Hade vunnit budgivningen och redan renoverat och möblerat hela huset. I tankarna, i alla fall. Men kärleken är verkligen blind. Besiktning och radonmätning blev ett brutalt uppvaknande.

Så, i morgon bär det av neråt igen. Den här gången för att titta på ett hus att hyra. Nya förhoppningar, drömmar planer... Kanske, kanske.


Huset vi ska kika på i morgon, bild från Blocket

Ligger på en filt ute på gräsmattan tillsammans med en spinnande katt. Det är sommar. Det är verkligen sommar. Här och nu. Allt går i rekordfart. Biggarårerna mognade och försvann på några dagar. Vallmon blev blodfylld och kraftig, slokade när jag vände bort blicken. I dag noterade jag att smultronen är färdiga att avnjutas. Det får bli midsommarfika.

Djurlivet här är aktivt, det är som att se en naturfilm på teve. Rådjuren har fått ungar, och det har lockat fram våldsamma modersinstinkter hos dem. Grannarnas hundar har åkt på stryk. Rådjurskiden har också lockat hit en räv, ett mycket ståtligt oskabbigt exemplar men ändock. Han eller hon är på jakt efter rådjursungarna och det är full dramatik när rådjursmamman jagar iväg räven.

Häromdagen var räven framme och nosade på Nils - katten - så nu är vi bara ute tillsammans. Vill inte hitta en lemlästad kisse ute på gräsmattan. Eller en lemlästad räv, för den delen, beroende på vem som vinner kampen.

Tack för omtanken förresten, de snälla kommentarerna till mitt inlägg om ryggproblemen. Det är mycket bättre nu. En rejäl muskelinflammation. På gott och ont har jag insett att jag numera måste röra på mig minst varannan dag och göra min sjukgymnastik, annars kommer smärtan tillbaka. Börjar visst bli gammal.

Det är inte värken i sig. Jag kan leva med en skruvmejsel inborrad i skinkan och ett envist bultande i korsryggen. Jag kan leva med att benmusklerna känns - och beter sig - som en nyöppnad flaska sockerdricka.

Det är inte värken i sig. Det är allt det där den hindrar mig från att göra.

Yoga.
Dansa.
Promenera.
Jobba i trädgården.
Halvligga i sängen och läsa en bok.
Sitta länge vid frukostbordet med morgontidningen.

Jag kan stå, i en kvart eller så. Jag kan ligga raklång med armarna utefter sidan lite längre, kanske en halvtimme. Sen kommer smärtan igen, med förnyad kraft. Väller in över mig, kör över mig som vore den en bulldozer försedd med vassa nålar. Det molar. Det bultar. Det bränner. Det sticker.

Allt det kan jag leva med. Men livet är inte som förr.


Dagens skrivutmaning från Skrivpuff: Skriv om värk

Så passande.

I det här lilla gula huset växte jag upp. Där bodde jag med mamma, pappa, bröder och hund tills jag var sex år gammal. Huset har bebotts av släktingar långt före mig, och när min familj valde att flytta kom kusinen dit. Sedan farmor. Sedan min farbror. Ett riktigt släkthem, med andra ord.


Mitt barndomshem

Nu har det blivit dags. Att sälja. Att låta den här platsen på jorden gå vidare till någon annans händer.

Förra helgen var jag där, troligtvis för sista gången. Förundrades över hur litet allt var - allt det där som jag minns som så stort. Rum. Stenar. Träd.

Gick genom huset, genom trädgården, genom uthuset. Lade handflatan mot alla de ytor som är mig allra kärast.

Grävde upp en gammal pion som nu lever vidare på gården till mitt nya hem.

Till den nya ägaren: ta väl hand om mitt barndomshem.



Välbevarad, vacker gammal tapet



Ibland har jag själv svårt att begripa varför jag fastnar
för små detaljer. Som den här. Varför kommer jag att
sakna just den?


Uthuset och dasset

Åt en lång frukost. Gick en lång promenad i solen. Satt en lång stund ute på förstutrappen med en kopp te och en katt i knät.

Åkte den korta biten till Rusta och köpte några penslar och dukpannå - när skymningen faller i kväll ska jag måla. Färgerna kommer att vara vårlika glada.

Svängde ihop en omelett med rödlök, tomat, fetaost, potatis och basilika, som jag i just detta nu avnjuter med ett glas välkylt vin medan Chet Baker låter sin ljuva stämma smeka mina trumhinnor.

Och dagen är ung!


Omelett på gång