Det är inte värken i sig. Jag kan leva med en skruvmejsel inborrad i skinkan och ett envist bultande i korsryggen. Jag kan leva med att benmusklerna känns - och beter sig - som en nyöppnad flaska sockerdricka.

Det är inte värken i sig. Det är allt det där den hindrar mig från att göra.

Yoga.
Dansa.
Promenera.
Jobba i trädgården.
Halvligga i sängen och läsa en bok.
Sitta länge vid frukostbordet med morgontidningen.

Jag kan stå, i en kvart eller så. Jag kan ligga raklång med armarna utefter sidan lite längre, kanske en halvtimme. Sen kommer smärtan igen, med förnyad kraft. Väller in över mig, kör över mig som vore den en bulldozer försedd med vassa nålar. Det molar. Det bultar. Det bränner. Det sticker.

Allt det kan jag leva med. Men livet är inte som förr.


Dagens skrivutmaning från Skrivpuff: Skriv om värk

Så passande.

Min ståtliga kirgislök är på väg, men den obarmhärtiga, brännande solen
går hårt åt bladen


Löjtnantshjärta växer så fint längsmed husväggen


Pingstliljan slog ut lagom till påsk - än har den inte gett upp


Mina rabarber växer i karg och svår miljö, men verkar ta sig bra i år


Mer ätbart: de här vita blommorna kommer att förvandlas till djupröda
bigarråer


Det är svårt att få plats med hela det stora, vackra
bigarråträdet på en och samma bild


Det gamla äppleträdet kämpar tappert vidare


Pärlhyacint, älskar färgen och de små klockorna


Det här blir spännande. Jag satte den här löken hösten
2009, men förra året tog den sig inte. Mycket nyfiken
på vad som döljer sig där inne egentligen...


Vinbär


Nyinköpt tomatplanta som snart ska få flytta ut

Vädret är underbart och varje dag händer något nytt i trädgården. Ischias-värken gör det omöjligt för mig att göra det jag gillar mest - kratta, gräva, sitta på huk och dra upp ogräs - men jag kan i alla fall gå omkring och njuta av härligheten. Och ligga på rygg i gräset och glo upp bland trädtoppar och klarblå himmel.

Några tidiga vårbilder från april.


En liten krokus stack helt plötsligt upp i gräsmattan. Den har jag aldrig
lagt märke till tidigare år. Eftersom det inte var den enda överraskningen
den här våren, började jag misstänka olovlig gerillaplantering.
Inte mig emot.


Kunde slutligen förlika mig med tanken på att göra mig
av med julgranen...


Pärlhyacinten vågade sig fram. På fler ställen än vanligt.
Gerillaplantering - jag säger ju det!


Rabarber på väg!

Raw food-godis som är gott

Det här receptet kommer från Erica Palmcrantz och Irmela Liljas inspirerande kokbok Raw food på svenska. Bry er inte om det fåniga namnet. Eller avsaknaden av smör, vitt mjöl och socker. Det här är gott!

Eventbollar
Cirka 12 stycken

3 dl valnötter
1,5 dl russin
1 nypa salt
1,5 msk carob (jag har använt vanlig kakao)
1 msk honung

Kör valnötterna i en matberedare eller mixer tills de är finmalda. Tillsätt russin och kör igen så att valnötter och russin blandas ordentligt. Tillsätt honung, carob och salt, kör igen tills blandningen blivit en bra deg som går att rulla till små bollar.

Bollarna kan rullas i exempelvis kokos eller sesamfrön. De håller sig cirka en vecka i kylen men går även bra att stoppa in i frysen om du vill göra en större sats.

I det här lilla gula huset växte jag upp. Där bodde jag med mamma, pappa, bröder och hund tills jag var sex år gammal. Huset har bebotts av släktingar långt före mig, och när min familj valde att flytta kom kusinen dit. Sedan farmor. Sedan min farbror. Ett riktigt släkthem, med andra ord.


Mitt barndomshem

Nu har det blivit dags. Att sälja. Att låta den här platsen på jorden gå vidare till någon annans händer.

Förra helgen var jag där, troligtvis för sista gången. Förundrades över hur litet allt var - allt det där som jag minns som så stort. Rum. Stenar. Träd.

Gick genom huset, genom trädgården, genom uthuset. Lade handflatan mot alla de ytor som är mig allra kärast.

Grävde upp en gammal pion som nu lever vidare på gården till mitt nya hem.

Till den nya ägaren: ta väl hand om mitt barndomshem.



Välbevarad, vacker gammal tapet



Ibland har jag själv svårt att begripa varför jag fastnar
för små detaljer. Som den här. Varför kommer jag att
sakna just den?


Uthuset och dasset

Ligger i sängen, så raklång jag kan fast med huvudet lite upphöjt för att kunna se på skärmen vad jag skriver.

Ligger med molande, stickande smärta i korsryggen, som stundtals letar sig ner i vänster skinka och vidare ut i benet. Ischias. Jävla ischias.




Har haft känningar i femton år, lite då och då, fram och tillbaka, ibland mer, ibland mindre. Så plötsligt slog det till - på riktigt. Vänstra halvan av underkroppen bortdomnad i går.

Sitter, ligger, står och går. I tvåminutersintervaller, sen gör det ont. Ondare.

Tiden går långsamt. Känns som om livet är satt på undantag. Längtar efter min kropp så som jag känner den.