Det har blivit dåligt med bloggandet på senaste tiden. Så dåligt att jag nästan, men bara nästan, glömt bort inloggningsuppgifterna till den här sidan.

Tiden har inte riktigt räckt till, men framförallt är det energin som saknats. Sett såhär i backspegeln är det så tydligt att  den här vintern, våren och försommaren varit en kamp. En kamp för att hinna, orka, vilja... Bara att gå upp på morgonen har varit en kraftansträngning.

Även om jag själv tycker att jag varit ganska tydlig med att jag varit i en svacka, är det nog så att det kanske inte riktigt märkts ändå. Det verkar ha funnits ett reservbatteri som kickat igång när jag varit ute bland folk - på jobbet och i andra sociala sammanhang. Tyvärr har kraften inte alltid riktigt räckt ända fram till kvällen, till den där stunden på hemmaplan. Då har jag istället landat i horisontalläge på första bästa något sånär mjuka plats och bara slocknat.

Så tråkigt. Och sorgligt.

Jag har gråtit över småsaker. Som att äppelträdet blommade utan att jag knappt hann märka det. Som att diskmaskinen var fläckig. Som att sista paret nylonstrumpor fick en maska.

Gång på gång har jag bestämt mig för att förändra mitt liv. I morgon. På måndag. Nästa vecka. Om tre veckor.

Inte nu. Det är för mycket just nu. Jag måste fokusera på något annat. Något annat än mig själv.

Varje gång har jag varit fullständigt övertygad om att jag ska lyckas börja om. Starta nytt.

Vilket önsketänkande.


Nu sitter jag här igen och tror att livet ska bli bättre. Och kanske, kanske lyckas jag bättre denna gång. De senaste dagarna har jag nämligen kommit till två insikter:
- Förändring börjar här och nu. Det är i dag jag ska sitta ner och äta frukost. Det är i dag jag ska gå och lägga mig i tid. Det är i dag jag ska göra det som är viktigt i livet, det som gör mig starkare, gladare och fyller mig med energi.
- Jag kan inte kontrollera min omvärld. Det finns inga redskap med vilka jag kan styra händelser runtomkring mig. Jag kan inte få alla i min omgivning att dansa efter min pipa. Det spelar ingen roll hur mycket jag rensar och jobbar undan, världen snurrar inte saktare för det. Det kommer alltid att vara en strid ström av akuta åtgärder som landar i mitt knä.

Jag kan inte styra över det.

Det enda jag kan kontrollera är mitt eget agerande. Jag bestämmer vilka bollar jag ska springa på. Jag bestämmer vad som ska få ge mig maxpuls. Jag bestämmer när och var jag ska låta stressen krypa inpå mig.

Det är jag som styr det här skeppet som är mitt liv.


Det låter kanske löjligt, men något av det tyngsta under den här tiden har varit när jag börjat tänka att "det är nog såhär livet är". När jag försökt med metoden att acceptera hur livet ser ut, här och nu. När jag kämpat och slitit en hel dag, jobbat stenhårt, suttit fast på ett försenat pendeltåg, pulsat hem i snö med obekväma skor, tunna kläder och tunga väskor, kommit hem till ett ostädat, skitigt hem och bara somnat... När bilen blivit stulen. När pengarna inte riktigt räcker till allt det jag vill, hur mycket jag än jobbar.

Jag har varit farligt nära att bara acceptera att livet är så, ett evigt kämpande, och det är så olikt mig, den jag är i grunden. Jag har alltid varit övertygad om att jag är värd det allra bästa. I jobbiga stunder har jag lyft på hakan, snörpt på munnen och tänkt att "jag är värd något bättre, jag var menad för något större" - och det har fått mig att känna mig bra.

Jag vill aldrig hamna i den situationen att jag accepterar att livet känns skit. Det kan inte vara toppen jämt, men jag vägrar gå omkring i ett jämntjockt mörker.

Nåväl. Allt känns bättre nu när ljuset är tillbaka (och gud nåde den som vågar öppna käften och tala om för mig att det faktiskt redan har vänt, att det bara blir mörkare nu...). Jag anar ett spår av energi som inte kommer från reservbatteriet, nä, det pulserar direkt från hjärtat och ut i blodomloppet.

Jag hoppas att det räcker nu.


Läs vad andra skrivet om workaholic, svacka, energi och livet.

Den senaste tiden har jag hemfallit åt (eller hemsökts av?) en sällsam och för mig ganska sällsynt självömkan. Jag har tyckt synd om mig själv som jobbat en massa. Jag har haft ångest över min sprängfyllda inkorg, inför människor jag varit skyldig ett svar och över processer jag har försenat i min iver att påskynda andra.

Sambon hade peptalk med mig igår, och vi diskuterade möjliga vägar ut. Förutsatt att jag inte kan förändra den konkreta situationen, måste jag hitta sätt att hantera den. Kanske kommer jag inte att anamma hans förslag till struktur och arbetsprocess rakt av - det handlar trots allt lite om tycke och smak - men jag ska gå tillbaka till att använda kalendern mer flitigt. Inte bara för möten med andra, utan också för att strukturera mitt eget arbete.

Redan i går kväll satte jag också igång att filtrera mail, så att vissa typer av mail som vanligtvis inte behöver direkt action hamnar i därför avsedda mappar. Bara genom att applicera dessa principer på nuvarande mail i inkorgen rensades en hel del bort.

Sen klickade jag mig igenom ett antal olika utskick från företag, organisationer, medier etc. och tog modet att markera det jag ändå aldrig hinner läsa som junk.

Nästa steg var att hantera en del frivilliga prenumerationer, för att undvika dubletter och, återigen, sådant som jag ändå aldrig hinner läsa.

Känner mig nu lite hoppfull och har fått tillbaka en del av min jävlar-anamma. Yes!


Läs vad andra skriver om balans i livet, mailstress, struktur och jävlar-anamma.

Sitter uppkrupen i min gamla lejontassfåtölj och har det ganska bra. Lyssnar på skön musik, dricker vin och bara slappar. I ugnen står en rabarberpaj med jordgubbar och citron. Ska inom kort avnjutas tillsammans med några kulor vaniljglass. Och mera vin.

Det här precis såhär bra som jag vill att livet ska vara hela tiden. Känner mig lugn, avslappnad och tillfreds. Samtidigt vet jag att jag inte alltid kan sitta här och göra ingenting. Livet runtomkring mig går vidare, och jag vill följa med. Inte bara kasta mig på tåget i sista sekunden, utan sätta mig längst fram och knuffa lokföraren åt sidan. - Här är det jag som kör!



Jag har några tuffa veckor bakom mig. Alldeles för mycket jobb. Sjukt, hysteriskt, galet mycket jobb om jag ska vara ärlig. Osunt, helt enkelt. Har försakat sådant som ger mig energi, som träning, promenader, samvaro med sambon, dansen... Har inte dansat på fyra veckor. Det känns skit, faktiskt. Vet att jag kommer att missa åtminstone en lektion till, så jag kan nog räkna bort ett deltagande i elevshowen den här terminen. Var det värt det? Nja. Hade jag något val? Nej.

På måndag när jag öppnar mailboxen vet jag att jag har över 400 mail att gå igenom. Det är ett riktigt sisyfosarbete. Jag kan besvara, slänga och sortera till döds, varje dag kommer minst 70 nya mail som ska hanteras på något sätt. Ibland känns det lätt Kafkaartat. Eller lite smått surrealistiskt, i varje fall. Som om själva jobbet består av att hantera sina mail. Som om vi alla sitter och mailar till varandra, för att vi alla ska ha något att göra om dagarna. För att hålla samhället flytande.

Har alldeles för många dåliga samveten för att det ska kännas riktigt bra. Det som tynger mig mest är väl det faktum att de nu är så många att lagom tills jag gjort mig av med dem, har nya uppstått.

Jag skulle kunna jobba dygnet runt och ändå aldrig bli klar. Alltså ska jag inte göra det. Alltså ska jag gå hem klockan fem och ladda mina batterier. Och komma tillbaka till jobbet klockan åtta, full av energi, och ge järnet under de åtta timmar som samhället tycker att jag ska jobba.

Samtidigt ska jag inte klaga. Jag har ett otroligt stimulerande arbete. Kollegor som inte är av denna värld. Fria och flexibla arbetstider. En lön som gör att jag inte behöver oroa mig särskilt mycket för morgondagen. Det är inte heller så att jag bara ger och ger, jag får också oerhört mycket tillbaka.

Men för att orka fortsätta att både ge och ta emot på jobbet behöver jag ha en viss grundenergi. Och den måste komma från annat håll.

Jag vet var mina källor finns. Jag måste bara gå till dem.


Läs vad andra skriver om livskonst, workaholic, balans i livet och jobbkoma.

Nyårslöfte, måndagslöfte, ny månad nytt liv-löfte.

Ska sluta äta godis. Lovar. Sluta äta socker, tillsatser, kolhydrater och fett. Misslycka, olycka. Börja om. Igen. Om igen. Ska sluta. Lovar.

Ska sluta slösa pengar på skräp. Sluta köpa billiga kläder, krimskrams och blaskor. Ska spara. Lovar. Bygga buffert. Misslyckas, misslyckad. Lovar. Igen, och om och om igen.

Ska bara äta kravmärkt, ekologiskt, biodynamiskt, demeter. Organisera, strukturera och bli fast i konturerna. Motionera, promenera, meditera. Hitta mig själv, skapa balans, ta kontroll.

Andas.

Lovar att sluta lova. Lovar dyrt och heligt. Misslyckas igen. Igen och igen och igen.

Lovar att smälta, övergå i flytande form. Smula sönder alla benen. Lovar att lösa upp mig själv i atomer, protoner, neutroner, elektroner. Lovar att missionera och fissionera. Klyva hela kärnan, stjärnan, explodera, implodera.

Lovar att skrika, att dansa, att ge mig åt vetenskapen. Galenskapen. Bli ett med naturen, med kosmos, med kaos.

Och andas.

Jag lovar att andas.


Dagens utmaning från Skrivpuff: att lova.

Läs vad andra skriver om Skrivpuff, löften, krav och balans i livet.

Förra veckan var minst sagt... jobbig.

Jag krumbuktade och gjorde mig till för att vara alla till lags. Jag hängde och dinglade i knävecken, trollade fram kaniner ur hattar och hoppade till och med ner i en kartong och sågade itu mig själv för att göra publiken nöjd.

Jag ägnade all min vakna tid, och mycket av den tid jag borde ha sovit, för att hjälpa, stötta, fixa och ordna för människor i min närhet.

Men jag måste säga att publiken var en aning otacksam. Kanske var jag också en aning naiv och blåögd, som trodde att jag skulle mötas av jubel för mina cirkuskonster.

Det är inte det att de inte var nöjda eller tacksamma. De förstod nog bara inte vilka uppoffringar jag gjorde för att försöka bistå dem i deras önskemål.

Därför har jag utsett det här till den stora nej-sägar-veckan.

Jag burkar med entusiasm propagera för att man ska säga ja. Ett ja leder oftast till så många fler möjligheter och chanser i livet, än ett nej.

Men det är bara att inse. Med allt för många ja, säger man automatisk nej till annat.


Läs även andra bloggares åsikter om nejsägare, jobb, balans i livet

Såklart.

Det var längesedan jag var inne på  bloggen och skrev något. Jag har haft fullt upp med att... leva.

Lever gör jag förstås varje dag (tills det tar slut), men sedan jobbet drog igång igen efter julledigheten har jag kämpat med struktur, ordning och reda och rutiner. Jag är nu inne på tredje veckan med regelbundna arbetstider, fysisk aktivitet varje dag, tidiga morgnar - utan stress men med frukost -, effektiva arbetsdagar, positivt tänkande och tillräckligt många timmars sömn. Och jag mår så fantastiskt bra!

Rutinerna gör att vissa dagar blir väldigt inrutade, medan andra dagar verkligen blir de sköna andningshål som de ska vara.

Nu är jag ingen supermänniska, så att svackorna kommer är jag fullt medveten om, men de här veckorna har övertygat mig om att det är möjligt även för mig att ha (lagom) kontroll över tillvaron.

Bara glöm allt det där jag skrev i morse. Om julkänslan och den plötsliga piggheten. Det var en illusion, endast framkallad av ett dimmig sinne.

Jag är så trött så trött. Ställer mig framför spegeln men ser inte mig själv. Ser ett uttorkat stycke fnöske, en blek och glåmig skugga av mitt forna jag. Enda hoppet är att jag finns någonstans där under utmattningen, att jag ska lyckas skrapa fram några rester av mig själv att sätta samman igen.

Mina planer på att lämna kontoret tidigt, gå en sväng på stan för att julhandla, komma hem tidigt, äta något gott och mysa med sambon gick om intet. Kom in till kontoret 06.45 och lyckades inte ta mig därifrån förrän exakt tolv timmar senare.

Tog mig ut på stan för att påbörja den ändlösa jakten på den perfekta julklappen. Det visade sig vara lättare sagt än gjort vid den tiden på dygnet, då bara de stora galleriorna håller öppet för oss kvällsarbetare. Kallt som s*t*n. Folk överallt. Hungrig. Trött. Ingen lycka på NK. Gallerian vid Sergels torg är ett skämt. Åhléns brukar jag kunna lita på, men till och med de var hårda mot mig i dag. Hungrig. Så fruktansvärt hungirg.

Stapplar på utmattade ben till fiket på tunnelbaneplan. Bara för att upptäcka att de inte har något vegetariskt i matväg. Den apatiska expediten talar om för mig att det finns på fiket på plan två. Kämpar mig upp till gatuplan och vidare mot caféet. På varje plan sitter skyltar som talar om det fantastiska fiket, där vi ska sitta ner, äta något gott, slippa julstressen. Men när jag väl tagit mig ett antal höjdmeter upp och trängt mig genom en gräshoppssvärm av människor visar det sig att fiket har stängt. Förstås.

Men säg inte till mig att jag ska gå dit när det är stängt. Ta ner de där skyltarna när det inte ens är öppet. Tvinga mig inte igenom ert unviersum till shoppingcenter helt i onödan.

Fick gå tillbaka till fiket på tunnelbaneplan och trycka i mig en vedervärdig cheesecake. Till råga på allt var stolen jag satt mig på blöt, så när jag reste mig upp var jag alldeles fuktig över hela låret. Inte så skönt när Stockholm är belagt med permafrost.

Plågar mig genom stan i min förvisso tjocka jacka med huva, men lider varje gång jag måste fälla ner huvan. Har sett ut som en nybadad katt den senaste veckan (minus fukten, inklusive håret som hänger platt och livlöst mot huvudsvålen).

Och så tåget. Pendeltåget. Återigen försenat.

I torsdags tog det mig 1,5 timme att komma hem, att jämföra med normala 45 minuter. I fredags tog det strax över timmen. Även i dag var tåget försenat på grund av "väderrelaterade orsaker".

Kan ju bara drömma om att bussen har väntat in när jag kommer fram.

Ambitioner och mål är bra.

Förmågan att fullfölja dem bättre.

Förmågan att ta nya tag när man misslyckats  - bäst.

Jag skulle ju börja mitt nya liv. Gå och lägga mig i tid. Vakna fräsch och utvilad. Rulla ner på hojen till pendeltåget, med vinden genom mitt nytvättade hår. Vara på kontoret innan alla andra. Hinna sätt mig vid datorn med en kopp te och starta dagen i lugn och ro.

Inte då. Kom i säng efter elva i går, somnade kanske kring tolv. Vaknade chockartat klockan nio av att chefen ringde. Lyckades faktiskt klä på mig, tvätta och fixa håret och vara nere på stationen inom 25 minuter. Rätt stolt. Sminkade mig dock på stationen, till alla andras glädje.

OK. Jag misslyckades i dag. Men det är ingen mening med att gräma sig, det är bara att gå vidare och kämpa för att i morgon ska bli en bättre dag.

Måndag morgon. Ny vecka. Känner mig nöjd med att redan sitta på pendeln på väg till jobbet, för en gång skull kommer jag att vara på kontoret inna klockan åtta. Har till och med hunnit äta frukost. Sen vet vi ju hur det brukar gå. Jag börjar veckan på topp, och sedan går det bara utför.

Men det här gången kanske det blir annorlunda. Den här veckan är det rutinerna som har prio. Rutiner kan tyckas tråkigt, men det är nog precis vad jag behöver i mitt liv. Åtminstone på vardagarna. Rutiner som jag då och då kan bryta mot, med en känsla av frihet i belöning. Kaos är nämligen inte frihet, kaos är bara kaos.

För att lyckas måste jag gå och lägga mig i tid på kvällarna. Jag tror nämligen att det är där allting börjar för mig. Jag går och lägger mig på tok för sent, vaknar för sent, trött och sliten. Stressar, hinner inte äta någon frukost, kommer sent till jobbet och hinner inte få någon överblick.

Nu är det läggdags senast 22.30. Uppstigning 06.15. Ska sitta på cykeln 07.15 för att hinna med pendeln 07.32.

Klarar jag det hela veckan ska jag belöna mig med något fint/gott/kul på fredag.

Jag känner mig bakis i dag. Huvudet är tungt, munnen torr och tungan liksom tjock och oregerlig. Det blir så efter en vild natt på jobbet.

Jag kom till jobbet kring nio på torsdagen, och åkte hem halv tre. På natten. Somnade vid kanske halv fyra, Upp igen vid fem på fredagmorgonen, för att vara på jobbet halv sju. Sen gick det i ett, med rapportsläpp, presskonferens och intervjuer.



Jag somnade vid sju i går. Sov till halv tolv. Låg och läste ungefär en timme, somnade igen och sov som en stock hela natten. Är på väg till Linköping och barndop nu, så jag var tvungen att gå upp i hyfsad tid, annars hade jag nog kunnat spendera den här dagen i sängen.

Ett steg i taget. That's the way to go. Ett steg som läggs till ett annat steg, som leder till ytterligare ett. Till slut blir det något slags resultat.

Men det gäller att gå fort ibland eller att ta tillräckligt långa kliv, för att fram-stegen inte ska reduceras ner till stillastående eller - ve och fasa - bak-steg.

Det är vad jag gör nu. Besvarar ett mail, raderar. Besvarar ett mail, sorterar. Besvarar ett mail, raderar, besvarar, sorterar, raderar, besvarar, sorterar.

Sisyfosarbete.

Jobbkoma på väg.

Klockan ringer vid femsnåret. Somnar om, vaknar, somnar om. Vaknar igen och kämpar mig upp i mörkret. In i garderoben. Byter byxor två gånger, tröjor tre. Sen får det duga. Lägger på dagens maskering och kammar håret. Klockan går alldeles för fort. Hinner inte äta frukost. Klockan går ännu fortare. Redan kvart över sex. Måste springa till bussen. Ryggsäck med träningskläder och gigantisk handväska tynger stegen, men jag springer. Hinner precis tack vare en snäll busschaufför (det finns tydligen en). Pendeltåget sent. 10 minuter en tidig morgon är frustrerande.

Men allt är frivilligt. Det är kanske det som är det konstigaste.

För övrigt ska jag boka en resa till Paris. Början av mars, kan det vara nåt?

Vaknar alldeles för sent, tung i huvudet av alla möjliga och omöjliga surrealistiska drömmar. Stressar för att hinna till pendeln, måste hämta cykeln i förrådet, bökigt med klackar, nycklar, väskor... Cyklar i motvind i lervälling som pepprar byxbenen bruna.

Framme vid stationen. Låsa cykel. Springa.

Kommer fram till spärrarna. F-n, har glömt plånboken.

Hem igen.  På något sätt har jag motvind också på hemvägen? Mera lera. Byta kläder. Inte glömma plånboken igen.

Ska precis springa ut till cykeln när jag kommer på att jag har ett telefonmöte. Om 20 minuter.

Hinner inte till jobbet på den korta stunden. Bara att sitta kvar hemma och ta hand om det.

Nu sitter jag på pendeln. VIll inte ha mer strul i dag.

Är så nöjd. Låg bara kvar i fem minuter efter att klockan hade ringt, och i min värld är det detsamma som att gå upp direkt, utan att passera snooza.

Och tro det eller ej. Jag sitter ner. Jag äter frukost. Det var länge sedan det inträffade en arbetsdag. En standardmorgon för mig är en morgon med hög puls där jag springer en marathon genom huset, letandes efter mobilladdaren, datorn, nyckeln, läppglanset,  en strumpa och en hårnål i en höstack. Jag. Vill. Inte. Ha. Fler. Sådana. Morgnar.

Dagens frukost består av gröt gjord på rågflingor med Önos goda blåbärssylt och en skvätt mjölk. En skiva hembakt bröd med färskost och avokado. Och en kopp te. Arbetsdagen - here I come!



Bild från Icakuriren

Gud vilken dag. Konstaterade att jag fått 84 mail i dag. Visst, alla ska inte besvaras av mig, men då kräver de istället att jag memorerar innehållet. Max tio stycken har varit nyhetsbrev/reklam/mail från snälla kompisar...

Helt slutkörd. Har en massa privata mail och telefonsamtal jag skulle behöva göra, men det finns liksom inte en sekund över...

Men, jag ska inte deppa ihop. Istället ska jag hoppa på tunnelbanan och åka hem till Hjortis. Förhoppningsvis är det fortfarande ljust ute när jag kommer hem. Då ska jag ta en promenad i vårsolen.