Att vara sjukskriven för utmattningssyndrom är långt ifrån semester. Till det yttre finns det likheter - en till synes ändlös räcka lediga dagar att fylla med vad helst man önskar. I realititen, bortom det som syns på ytan, är skillnaderna fler.



♦ Ovissheten
Hur länge ska det här pågå? När blir jag frisk igen? Hur vet jag vad det är att vara frisk? Kommer jag att klara av mitt jobb igen?

♦ Oron
Vilka spår har det här satt i mig - fysiskt? Hur mycket skada har jag, med all stress, egentligen åsamkat mig själv? Hur ska jag klara mig ekonomiskt? Hur ser framtiden ut?

♦ Sorgen
En oändlig sorg över alla de år som jag pressat mig själv så hårt och försett mig själv med skygglappar. Jag har gått miste om så mycket. Försakat sådant som egentligen varit viktigare.

♦ Rehabiliteringen och tankarna
Läkarbesök, samtal med terapeut, kontakt med handläggare på försäkringskassan, möten med arbetsgivaren... En ovan situation för mig. Rehabiliteringen pågår varje dag, hela tiden, med tusen tankar och funderingar. Vägen tillbaka är... taggig. Även om det går uppåt (som i framåt) så trillar jag ner i de djupa glaciärsprickorna ibland.

♦ Utanförskapet
Jag har kommit över känslan av misslyckande och skam, men trots allt är jag en av dem som föll ifrån. Familj och vänner går till sina jobb. Jag är hemma. Dag efter dag. Jag åker och handlar när affären är fylld av pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna. Nu är jag en av dem.


Men det finns ljusglimtar. Tacksamheten över att komma till insikt om hur snett jag har prioriterat är stundtals överväldigande. Så glad över att komma till insikt nu och inte sen - än finns tid att tänka om och göra nytt. Känslan av att hitta tillbaka till mig själv, den jag var innan allt det här... den gör mig euforisk!

Föregående inlägg känns såhär i efterhand som en föraning - eller kanske snarare förvarning - om vad som komma skulle.

Rätt in i kaklet - jo jag tackar. Med huvudet före och sedan segnade jag ner som en liten blöt fläck på golvet. I mitten av mars gjorde jag min sista dag på jobbet, sen tog det stopp. Tvärstopp.

Jag har balanserat på gränsen såpass länge, fem år minst, att jag nog trodde att jag bemästrade konsten vid det här laget. Inte då. Några vindpustar och rejäla blåsningar från sidan och så trillade jag dit.

Och livet har varit tungt. Har du sett Melancholia? I så fall minns du den oförglömliga scenen där Kirsten Dunst serveras sin favoriträtt - köttfärslimpa - och i en bottenlös förtvivlan konstaterar att "it tastes like ashes". Så har det känts ungefär. Dagarna har flutit ihop i ett sammelsurium av meningslöshet.

Men nu, bara att jag skriver detta är väl ett tecken på det, börjar ljuset återvända. Jag är gladare. Piggare. Upptäcker livet på nytt. Jag har gått från att tycka att detta - att drabbas av utmattningssyndrom och sjukskrivas - är det värsta som hänt mig till att inse att det är det bästa som hänt mig. Är så tacksam över att komma till insikt.


Målar livet i nya fäger...

Ända in i kaklet, brukar de säga.

Jovars. Jag är nog benägen att hålla med.

Kära nån vad det har varit intensivt den senaste tiden. Jag är tacksam över att ha en sambo som kan täcka upp och rätt lättad över att vi inte har några barn. En personlig assistent, det är vad jag skulle behöva. Någon som såg till att allt det praktiska i mitt privatliv fungerade.

Fast mest av allt behöver jag semester. Jag är en rätt tålig person. Orkar köra ganska hårt. Men nu känner jag hur energin börjar tryta och hur utmaningarna stundtals känns mer tunga än sporrande.

I morgon bär det av.

Indien.

I dag blev jag hämtad på jobbet av sambon som hade varit ute och åkt med bilen. Det innebar hämtning redan vid fem. Rekord!

Jag är uppenbarligen ovan vid att komma hem så tidigt från jobbet. De första 2,5 timmarna efter hemkomst visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med all denna tid. Absurd känsla. Eftersom vi inte har nån teve heller är det ännu svårare att slå ihjäl tiden. Men det blev lite matlagning, hemmafix, ett yogapass och vilt googlande inför resan.

Nu hyfsat tidigt i säng för att förhoppningsvis - jag hoppas innerligt - vakna pigg i morgon bitti.

Det känns som om jag laddar inför ett maratonlopp. Minst. Nästa vecka blir en utmaning. Av 40 timmars ordinarie arbetstid har jag totalt fem (5) som inte är uppbokade. Och på de fem ska det helst hinna hända en del... På gott och ont ska jag tillbringa två dagar i Stockholm. Det innebär att det finns en del arbetstid på tåget och på hotellrummet.

Ser framför mig hur jag går upp i morgon bitti. Tar ett djuuuupt andetag. Och sedan.

Ett pistolskott.

Och jag springer. Springer. Springer. Springer.

Eller.

Jag går upp i morgon bitti. Tar ett djuuuut andetag. Och sedan...

...glider jag med. Mjukt och följsamt, som om jag låg och flöt på ytan av ett vattendrag.

Jag följer med.

Första jobbdagen för året avklarad! Gick som en dans och kände mig mycket nöjd när det var dags att rulla hem framåt kvällskvisten. Egentligen har jag fortfarande jullov, men det är inte så dumt att smita in till kontoret en dag när det är lite lugnare.

Jag rensade duktigt bland högar och i hyllor och slängde säkert en halvmeter papper. När den fysiska städningen var klar satte jag igång med den digitala... Gud vad mycket mail jag samlade på mig under de sista veckorna innan jul. Helt makalöst. Hann väl igenom en fjärdedel av allt under eftermiddagen, så det återstår en del innan det är lika rent i inkorgen som på skrivbordet.

I morgon tar jag dock semester igen och njuter av att bara vara hemma. Planen är att skrota omkring, sortera handdukar och sängkläder i linneskåpet (allt ligger i en enda röra efter flytten), åka till skomakaren och hämta favvoskor med nya klackar och så fortsätta planeringen inför min nära förestående resa... Om lite drygt en månad bär det av!

By the way, lyckades äta frukost i morse, trots att det var jobbdag. Ger mig själv en liten guldstjärna för det.

Är det något jag helt och hållet saknar just nu så är det tidsuppfattning. Jag får inte ihop det.

För några helger sedan (hur många minns jag naturligtvis inte) satt jag och var lite besviken på mig själv. Tyckte att jag inte preseterat så mycket som jag borde på jobbet, att allt gick trögt och långsamt och att jag borde ha hunnit mer. Känslan höll i sig ända tills jag blev påmind om att jag bara varit på det nya jobbet i någon månad. Och jag som tyckte att det kändes som ett kvartal - minst!

Så tiden går fort, är samtidigt märkligt utdragen. Jag hinner både allt och inget på ingen tid alls.

Om jag får ett sms kan jag svara på det efter fyra dagar. Min klocka visar nämligen bara fem minuter senare. De fyra åren som jag varit borta från Linköping har krympt till ett ögonblick. Och så samtidigt - de två månaderna som vi nu varit tillbaka i stan känns evighetslånga.

Det är rätt obehagligt. Fast allt är bra.

Ligger i sängen, så raklång jag kan fast med huvudet lite upphöjt för att kunna se på skärmen vad jag skriver.

Ligger med molande, stickande smärta i korsryggen, som stundtals letar sig ner i vänster skinka och vidare ut i benet. Ischias. Jävla ischias.




Har haft känningar i femton år, lite då och då, fram och tillbaka, ibland mer, ibland mindre. Så plötsligt slog det till - på riktigt. Vänstra halvan av underkroppen bortdomnad i går.

Sitter, ligger, står och går. I tvåminutersintervaller, sen gör det ont. Ondare.

Tiden går långsamt. Känns som om livet är satt på undantag. Längtar efter min kropp så som jag känner den.

Bild från www.deviantart.com

På andra sidan tolvslaget väntar ett nytt år. Känslan av gränslösa, oändliga möjligheter är som en drog.

Allt är möjligt.

Träna mer. Äta mindre socker. Läsa alla nobelpristagare i litteratur. Börja med en ny hobby - brodera kanske? Äta frukost varje morgon. Skriva. Måla. Vara snällare. Mer bestämd. Gå långa promenader varje helg. Äta hemlagad mat minst en gång varje dag. Gå och lägga sig i tid varje kväll. Få kontroll över alla försäkringar. Dammsuga minst en gång i veckan. Åka mindre bil och mer kollektivtrafik. Ha en vit månad.

Eller kanske lätta på alla kraven. Dra ner på tempot. Hitta en trivsam lunk och glida med lite mer.

Att älska och acceptera sig själv, genom alla motgångar och misstag. Och framgångar och succéer.

Under 2011 ska jag vara mer accepterande mot mig själv. Och så ska jag lära mig att gå ner i spagat. Det verkar kul.

Ordmoln. Så talande.

Kanske ett budskap till mig själv? Om lugn och ro. Promenader, cykelturer och träning. Om att inkludera och exkludera och bli... total.

Ligger hemma med grymmaste huvudvärken och försöker jobba ändå. Inte helt säker på att hjärnan hänger med i svängarna.

Tråkig dag att vara sjuk. Hade planerat julmarknad efter jobbet i dag, och blir jag inte mirakulöst kry tills i morgon går jag även miste om träning och shopping på stan. Och allt annat kul som jag hade tänkt ägna mig åt.

Får försöka se det positiva i att eventuellt ligga nerbäddad i två dygn, med en korsordstidning och en bra bok, samtidigt som sambon servar med mat och dryck.

Kanske inte så jättesvårt ändå...

Blir bestört av att se alla dessa duktiga flickor försöka överträffa varandra i effektivitet och simultankapacitet. Det jobbas 100 % + extrajobb, pluggas och tränas flera gånger i veckan. Ovanpå det läggs fester och frekvent uppdaterade bloggar. Det är fart och fläkt och det är precis så de vill ha det. De är så lyckliga.

När andas ni?

Det är livsfarligt att fylla all tomhet i livet med innehåll. Till slut blir det så trångt där att man själv inte får plats.

Sitter i ett nystädat vardagsrum och myser i skenet från fem stearinljus. Framför mig har jag en halv cantaloupemelon (favoriten) som väntar på att ätas upp. På golvet ligger katten och självspinner av all den positiva energin i rummet. Vet att jag borde sova, men väntar på att tvättmaskinen centrifugerat klart.

Försöker känna efter hur jag mår - just nu bra - och hur det egentligen går med mina (outtalade?) mål.

Har jobbat två veckor efter semestern nu och har hittills bara hoppat över frukosten en enda morgon, då jag var tvungen att vara på plats extra tidigt. Förvisso ingen ursäkt, men någon form av förklaring... Jag var bra nära ytterligare en morgon. Hade en deadline att hålla och kände inte att jag hade full kontroll över det jag skulle leverera. Hade som mål att komma tidigt till jobbet, men morgonrutinerna tog lite längre tid än planerat. Var så nära att rusa ut genom dörren på fastande mage för att hinna med första bästa pendeltåg.

Det krävdes mycket viljestryka att vända om i hallen och öppna kylskåpsdörren istället för ytterdörren, och därmed vara tvungen att ta nästa tåg, 20 minuter senare. Men jag gjorde det. Sa till mig själv att det minsann inte spelar någon roll om det jag ska leverera blir 20 minuter sämre, och vips så insåg jag att ingenting blir 20 minuter sämre av att jag tar ett senare tåg. Med frukost i magen blir allt jag gör 20 minuter bättre - minst.

Det har bilvit några sena kvällar på jobbet, men knappast som förr, och knappast på samma sätt. När klockan blir fem vill jag gå hem. Tidigare har jag ibland känt det som att det är då arbetsdagen verkligen börjar. Kroppen har inte varit det minsta inställd på att varva ner och gå hem.

Försöker fylla kvällar och helger med sådant som känns meningsfullt. Som förra helgen, då jag och Anna var på spa och gick ut och käkade gott på kvällen. Som den här helgen, som jag tillbringat i lugn och ro hos mamma och pappa. Får vardagkvällarna att kännas längre genom att göra långsamma saker som jag tror att jag egentligen inte hinner med - som att promenera, laga mat, baka bullar och vila middag. Fast inte nödvändigtvis allt under samma kväll. Måttlighet är en dygd, nu mer än någonsin.

Vet att jag har ett par hektiska veckor framför mig, men andetagen når fortfarande tillräckligt djupt.


Tvättmaskinen är klar. Sängen väntar. I morgon bitti rullar Kärleken in på centralen med nattåget från Åre, och vi ska ses och äta hotellfrulle ihop. Perfekt start på veckan!


Läs vad andra skriver om jobb, balans i livet, workaholic och frukost är dagens viktigaste mål

Bild lånad från Arla

Först av allt vill jag bara tacka för era snälla, stöttande, peppande kommentarer till mina desperata inlägg. Det var bara någon vecka sedan som jag var inne och tittade på dem, har på något sätt inte vågat innan. Stundtals är mina inlägg ganska personliga och väldigt, väldigt ärliga. Då kan jag drabbas av tillfällig ångest över att ha fläkt ut mitt hjärta och skrapat ur det allra skräpigaste där inne till allmän beskådan.

Sen kommer jag över det. Inser att man kan ha det värre. Och att alla går och bär på sitt skräp.

Jag mår mycket bättre nu. Man kan hävda att jag gör det tack vare att jag just i dag, för ungefär fyra timmar sedan, inledde min semester. Men faktum är att en positiv, uppåtgående spiral, har snurrat de senaste fyra veckorna. Det var kanske trots allt så, att när jag skrev om mina insikter senast, så hade något verkligen gått upp för mig. Så hade något förändrats.

Jag har skött arbetstiderna ganska bra. Motion och träning hyfsat. Allra mest stolt är jag över att ha ätit frukost hemma, i lugn och ro, varje dag de senaste fyra veckorna (med undantag för i morse och en dag häromveckan då planeringen brakade samman). Det får mig att må så bra. Jag är ju nämligen en sån där som vaknar varje morgon och är panikhungrig. Så har det alltid varit. Men de två senaste åren har jag av någon korkad, outgrundlig anledning prioriterat bort den där lilla stunden vid köksbordet. Valt att rusa hemifrån för att hinna med ett tidigare tåg till jobbet och tryckt i mig en fralla på kontoret. Säger ju sig självt att hela dagen blir knasig av det.

Har försökt förändra det ibland, men det har hållit i max tre dagar. Nu känner jag att jag verkligen lyckats. Fyra veckor med riktig frukost! Jag ska göra allt jag kan, nej, jag ska hålla i den här vanan även efter semesterns slut.

Läs vad andra skriver om frukost, må bra och workaholic