Although I consider myself being quite a crafty and creative lady, there are certain materials and techniques that I still don't master. Basically, everything involving a needle, sewing thread, yarn or fabrics... But I'm trying, and I'm trying hard, to overcome this fear. Somehow, it just feels... lousy, not even being able to knit a simple scarf, or know at least some basic emboridery stitches. 

 

So, last weeks vacation was partly spent with mom, and her teaching me (again) how to knit and how to embroider. That green thingy in the picture above will one great day become a scarf (hopefully before next spring) and below, well, I'm just playing around, trying to master chain and stem stitching to start with.

 

 

 

 

I'm thinking emboridery really could be my thing. Let's wait and see.

 

 

 

 

 

Blue

Yellow

Red

Sand

We had a terrific week, Boyfriend and I, together with my family. Sunny days. A little rain. Yoga on the beach. Good food. Reading books. Playing cards. Talking. Laughing. Sleeping. Being bit by mosquitoes. Doing some sightseeing.

 

 

 

 

Me and Boyfriend went to nearby castle Bjärka-Säby today for lunch and a guided tour. I wore black, cause that's what I'm most comfortable in these days (not being a reflection of my mood, though).

 

 

 

Bracelet - Lindex (?) ◊ Black jacket - H&M

 

 

By the way, I'm in desperate need of a haircut. To fringe or not to fringe, that is the question. What do you say?

 

 

 

 

Författare: J.D. Salinger (1919-2010)
Boktitel: The Catcher in the Rye (svensk titel: Räddaren i nöden)
Utgivningsår: 1994 (1951)
Översättning: Läst på orignialspråk
Mitt betyg: 3/5

 

 

Holden har blivit relegerad från skolan. Igen. Han är ingen bråkstake, inte korkad, bara innerligt trött på att göra alla andra till lags bara för att. Romanen utspelar sig under den handfull dagar som Holden har till sitt förfogande från det att han lämnar skolan tills att föräldrarna väntar hem honom. Med mycket energi och lite pengar, stora drömmar och små möjligheter söker han det stora äventyret i ett vintrigt New York i 50-talsskrud.

 

Catcher in the Rye av J.D. Salinger är en klassiker kanske bäst lämpad för en läsekrets i samma mentala ålder som huvudpersonen Holden; på den där frustrerande finniga gränsen mellan tonår och vuxenliv. Boken är skriven i jag-form, helt och hållet ur Holdens perspektiv, och han berättar sin historia med tonårsjargong, svordomar och upprepningar. Autentiskt? Möjligen. Irriterande? Mycket.

 

 

 

 

Dagarna och nätterna i New York fylls av alkohol, sjabbiga hotellrum, barer, slagsmål, hunger, möten, drömmar och tonårsångest. Händelser staplas ovanpå varandra utan att något egentligen händer. Huvudpersonen utvecklas inte, reflekterar inte nämnvärt över sin situation.

 

Och visst är det så med människan, att vi ofta ser vår egen utveckling först i backspegeln. Med tiden som perspektivgivare kan ett antal till synes oviktiga händelser plötsligt framstå som dem som förändrade allt. Salinger ger oss tyvärr ett alldeles för snävt utsnitt ur Holdens liv och av hans tankar för att Catcher in the Rye ska lyfta och bli en intressant roman.

 

Titta gärna på ett gammalt avsnitt av Bullen där boken recenseras - underhållning! Det börjar ungefär 22 minuter in i programmet.

 

 

 

 

 

 

Author: J.D. Salinger (1919-2010)
Title: The Catcher in the Rye
Year of publication: 1994 (1951)
Translation: Read in original language
My rating: 3/5

 

 

Holden has been expelled from school. Again. He's not a troublemaker, not stupid, just sick and tired of doing what everybody else wants him to do. The novel is set during the handful of days from when Holden leaves school until his parents expect him home. With a lot of energy and less money, big dreams and almost no opportunities he seeks on the great adventure in a wintry 1950’s New York.

 

This is a classic perhaps best suited to a readership of the same mental age as Holden, our protagonist; in that pimply period of life between adolescence and adulthood. The novel is written entirely from Holdens perspective, and he tells his story with a lot of teenage jargon, repeating and cursing. Authentic? Maybe. Tiresome? Definitely.

 

 

 

 

Holden fills his New York days and nights with alcohol, seedy hotel rooms, bars, fights, dates, dreams and teenage angst. Still, nothing is really happening. Holden is not developing, not really reflecting over his situation.

 

I believe it is so that we often see our own development only in retrospect. After some time, a number of seemingly inconsequential events suddenly appear as what changed everything. Salinger is not giving us enough of Holdens life or his thoughts to give Catcher in the Rye substance.

 

 

 

 

Det somliga kallar rotlöshet hävdar jag är den inre trygghet som gör att hemma inte nödvändigtvis är en fysisk plats utan snarare något du alltid bär med dig. Med flera barndomshem i bagaget och berövad på dem alla har jag tusen hem och samtidigt inget alls. Ett hem är viktigt men flyktigt och precis så vill jag ha det.

 

Ändå är det något visst med den plats på jorden där gravstenarna bär ditt efternamn, där husen är byggda av de händer som format din familj och där marken bär spår av dina förfäders fötter. Jag börjar förstå det.

 

 

 

 

Tillbakalutad i stolen som morfar en gång tillverkat får jag en alldeles särskild känsla av hemma. Denna plats, detta hus, denna stol vill jag alltid förfoga över, alltid återvända till. Rottrådarna går djupt, och de är sega.

 

 

 

 

 

 

Some call it rootlessness. I say it’s the inner strength allowing you to always carry your home within yourself, and not necessarily tie it to one particular place on earth. With many childhood homes and none of them left, I have a thousand homes and still none at all. A home to me is essential but elusive, and that’s exactly how I want it.

 

Yet, there is something special about the place on earth where the headstones bear your family name, where the houses are built by the same hands that have shaped your family traditions and where the soil bear traces of your ancestors’ feet. I’m beginning to understand that now.

 

 

 

 

Relaxing in the chair my grandfather once made, I’m suddenly gaining a new understanding of home. I want to return to this place, this house, and this chair for the rest of my life.

 

 

 

Jag hoppas att ni inte börjar tröttna på att följa med på mina slottsutflykter? Nå, skulle det vara så kan jag trösta er med att jag har sparat det bästa till sist (sist för den här gången i alla fall): Tjolöholms Slott.

 

Känner ni igen det? Här spelades Melancholia in, och det är svårt att inte svepas med i den kusliga känslan från filmen.

 

 

 

 

Tjolöholm, ett slott i modern jugendstil, stod klart 1904, vid havets rand fyra mil söder om Göteborg. Hjärnan bakom verket var arkitekten Lars Israel Wahlman som fick uppdraget att rita slottet av paret Dickson.

 

Inspiration hämtades från den brittiska Arts- & Craft-rörelsen, med stolta hantverkstraditioner. Detaljrikedomen i slottet är hänförande. Ingenting har lämnats åt slumpen. Snidade träfigurer dyker upp här och var, inte sällan med en humoristisk touch. De allra senaste moderniteterna skulle finnas i slottet. Vad sägs om ett självspelande piano? En dammsugare på nåt ton, dragen av hästar? En hårfön driven på fotogen?

 

 

 

 

Vid fint väder, ta med badkläder och en picknick-korg och häng en stund på stranden precis nedanför slottet. Eller smyg iväg till någon klippa i närheten och njut av ensamheten och havet. Och glöm inte att besöka Café Gaia som jag tipsade om häromdagen, när du ändå är i närheten.

 

Det här slottet kvalar definitivt in på min topp 5-lista över svenska slott. Det är magiskt!

 

 

 

 

 

Tjolöholm Castle, just by the ocean only 40 km south of Gothenburg, is definitely one of my favourite castles in Sweden. Perhaps you recognise it? It was here that Melancholia was shot.

 

The castle was finished in 1904, and it's built in a modern Art Noveau style. The interiors are very much inspired by the British Arts & Craft Movement, and the wealth of details are just stunning.

 

If the sun is shining, bring your bikini and a picnic hamper full of goodies. There's a little beach just by the castle. Also, don't forget to visit Café Gaia while you're in the neighbourhood.

 

 

 

 

'Object of Delight' – A new blog category created as an excuse for me to indulge in the prettiness of small things that brighten up my day.  

 

This cute little vase that I bought from a thrift store ages ago made it to the premiere. Right now, it's one of the first things I see in the morning, with a white peony bud.

 

 

 

 

Längsmed en liten grusväg i skogen i Fjärås ligger Café Gaia. En oas där vi äter lunch mellan slottsbesöken, där jag sätter mig direkt på golvet istället för i soffan eftersom bordet är så lågt, och eftersom det här känns som en plats där jag får sitta på golvet om jag vill det.

 

 

 

 

Fina sallader, goda smoothies och ett och annat bakverk. En butik som är lite för mycket shabby chic för min smak, men där jag ändå kan uppskatta att ägarna tagit en idé och liksom drivit den fullt ut, utan kompromisser.

 

 

 

 

Ett vackert meditationsrum, för det här är mer än bara ett café och en butik. Det är en hel liten kursgård och en plats där man kan droppa in på ett par timmars meditation och fika om man vill.

 

 

 

 

Och så kan man gå en promenad ner till vattnet och bekanta sig med alla rogivande installationer som gjorts i skogen. En magisk plats.

 

Fantasin får verkligen en skjuts när grannen kör igång röjsågen. Det känns nästan som en protest mot allt det flummiga i skogen och jag hinner författa en hel deckare i huvudet innan vi åker härifrån.

 

 

 

If on a road-trip in the south west of Sweden, near Gothenburg, I stronlgy recommend a visit to Café Gaia. It's a peaceful place in the forest for a cup of coffee, a salad and a short walk in the beautiful surroundings.
You can also stay at their B&B, e-mail [email protected] for more info.

Address: Gamla Tostaredsvägen 210, Fjärås.

 

 

 

 

 

Jag snappade upp ett roligt DIY hos Mormorsglamour – örhängen gjorda av gamla porslinstallrikar.

 

Hammare

Fil eller slippapper

Handduk

En fin tallrik (fast kanske inte för fin)

Öronstift med platta (finns på Panduro, 5 par för 39,90:-)

Superlim

 

Sen är det enkelt. Slå in tallriken i handduken. Dräm till den med hammaren några gånger. Välj ut några fina skärvor som du vill göra örhängen av. Fila ner de vassa kanterna. Klistra fast dem med superlim på öronstiften. Låt torka. Gå ut och var snygg!

 

 

 

 

I was inspired by this blog to make my own china shard ear studs of an old plate. It's an easy and quick DIY.

 

A hammer

A rasp or a sanding sheet

A towel

A plate

Ear stud components

Superglue

 

Wrap the plate in the towel. Get rid of your aggressions by hitting it with the hammer a couple of times. Choose a few shards that you like, and soften any sharp edges with the rasp or sanding sheet. When your satisfied, simply glue the shards onto the ear studs.

 

Easy peasy!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Många, många gånger fick jag höra det. Att jag jobbade för mycket. Varnande pekfingrar höjdes, pannor rynkades bekymrat. Jag minns inte vad jag svarade, men jag vet att jag inte riktigt kunde ta det till mig. Jag hade ju läget under kontroll. Det var lite mycket just nu bara.

 

Sen trillade jag över kanten. Och nu är det jag som sitter där och predikar. Många svarar "jag vet var min gräns går". 

 

Det är ju toppen! Själv hade jag ingen aning, men det här är vad jag har lärt mig: Det handlar inte bara om att undvika att snubbla över den där gränsen. Det handlar om att hålla sig så långt borta från den att livet inte blir en enda stor balansakt. För hur kul har vi egentligen när vi konstant pressar oss till bristningsgränsen?

 

Jag har skrivit det förr här på bloggen. För mig är inte den stora sorgen att jag föll, utan alla de hopplösa år dessförinnan då jag kämpade med näbbar och klor för att hålla mig över ytan.

 

Gör något roligt i helgen. Eller gör ingenting alls. Och ta hand om dig.

 

 

 

 

For me, the big pain isn't the actual 'falling over the edge', but all these hopeless years before that when I was struggling like a maniac to keep my head above the water.

 

Do something you like this weekend. Or do nothing at all. And take care.

 

 

 

 

I lördags programmerade vi GPS:en på sydväst och hamnade i Göteborg hos min storebror och hans fina Frida. Två slott skulle vi klara av, och det första var Gunnebo.

 

Gunnebo Slott och Trädgårdar hittar du i Mölndal, strax söder om Göteborg. Slottet uppfördes under andra halvan av 1700-talet av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg på uppdrag av grosshandlare John Hall som önskade sig ett sommarnöje.

 

 

 

 

Att påstå att detta var ett drömuppdrag för en arkitekt är nog en underdrift. Carlberg fick inte bara ansvar för själva slottsbyggnaden, utan också för möblemang, trädgård och omkringliggande byggnader. Guiden gjorde oss särskilt uppmärksam på stolarna i slottet. Varje rum hade sin egen stol, anpassad efter rummets form och funktion.

 

 

 

 

Familjen Hall hade sin storhetstid under faderns levnad. Efter hans död skulle sonen, John Hall d.y., ta över familjeföretaget, men han var mer konstnär än affärsman. 1807 gick företaget i konkurs och Gunnebo Slott såldes på auktion 1832, i dåligt skick.

 

Det sägs att John Hall d.y. frös ihjäl, hemlös och utfattig, på gatan. 

 

1949 köptes Gunnebo Slott av Mölndals stad. En omfattande renovering tog vid, liksom ett detektivarbete på landets alla auktionshus för att återbörda de ursprungliga möblerna som sålts under konkursen.

 

 

 

 

Ett besök rekommenderas. Missa inte slottscaféet som bjuder på vällagad mat och fika till en rimlig peng.

 

 

 

 

 

 

Last weekend I visited Gunnebo House, the beautiful summer villa that merchant and business man John Hall built for himself in the second half of the eighteens century. The estate is situated south of Gothenburg, Sweden.

 

The architecht, Carl Wilhelm Carlberg, did not only get to design the main building, but also the furnishing, the garden and all the surrounding buildings. He was inspired by the renaissance architecht Andrea Palladio.

 

 

 

 

 

Jag har tillbringat några dagar offline och njutit fullkomligt hämningslöst av sommaren, solen och några enstaka regndroppar. Gårdagen sågs jag sittandes på huk i skogen, ivrigt plockandes gyllengula kantareller och mängder av blåbär. Väl hemkommen improviserade jag fram en somrig paj med smak av citron, vit chokladmousse och blåbär. Den vill jag dela med mig av!

 

 

 

Till pajskalet:

2 dl vetemjöl

2 tsk socker

70 gram smör

1 ägg (gulan och vitan)

Saften av en halv citron

 

Till chokladmoussen:

3 dl vispgrädde

150 g vit choklad (jag använde en som var smaksatt med vanilj)

1 äggula

Rivet skal av en citron

Saften av en halv citron

 

På toppen:

4 dl blåbär

 

 

 

 

Börja med pajskalet. Blanda mjöl och socker direkt på bakbordet. Hacka ner rumsvarmt smör. Dela på äggets gula och vita (spara båda). Tillsätt äggulan och arbeta ihop till en deg. Avsluta med citronsaft, så mycket som behövs för att degen ska få en bra konsistens. Tryck ut degen i en form med löstagbar kant och låt den stå i kylskåpet i 30 minuter.

 

Sätt ugnen på 225°C. Pensla pajskalet med äggvitan och grädda i 10-12 minuter.

 

Under tiden degen vilar i kylskåpet är det läge att börja med fyllningen. Vispa grädden till önskad konsistens, den ska vara hyfsat hård. Smält den vita chokladen i ett vattenbad och tillsätt en äggula. Riv skalet av en citron fint. Vänd försiktigt ned choklad, äggula och citronskal i grädden och pressa i saften av en halv citron. Rör runt försiktigt så att inte blandningen skär sig.

 

När pajskalet svalnat kan du flytta över det till ett fat och klicka i chokladmoussen. Fördela blåbären jämnt över pajen och garnera eventuellt med lite citronmeliss och riven vit choklad. Servera direkt eller låt stå i kylen en liten stund.

 

Jag hoppas att du gillar den lika mycket som jag gjorde!

 

 

 

 

 

 

I've spent a few days offline, savouring the sun and one or two raindrops. Yesterday, I was out picking yellow chanterelles and bluberries. I got home with an abundance of berries and couldn't stop myself from improvising in the kitchen. The result: a summerish pie with lemon, white chocolate mousse and blueberries. Yummy!

 

 

 

 

 

Start with the pie shell. Mix flour and sugar on the baking-board. Cut the butter with a knife and add it. Crack the egg and part the white from the yellow (you will be using both of them). Add the egg yolk and mix into a dough, using your hands. Finally, add lemon juice until your satisfied with your dough. Press it into a baking pan with removable bottom and let it rest in the fridge for 30 minutes. 

When your pie shell has cooled a bit, it's ready to be moved from the baking pan to a nice cake-dish. Put the chocolate mousse in the pie shell and spread the blueberries over the cake. Garnish with some lemon balm and grated white chocolate. Serve immediately or let it rest in the fridge for a little while. 

 

I hope you'll like it as much as I did!

 

 

 

 

Let's grow some happiness this weekend.

 

 

 

Jag blev utmanad av en av de bloggar jag följer, Piccolacasa, att svara på ett antal frågor om mig själv. Och jag funderade, och jag funderade, och jag funderade... Och till slut så kom jag på det! Jag svarar i bilder, för på så sätt fick jag en anledning att öva mig på ritplattan.

 

 

One of the blogs I follow, Piccolacasa, challenged me to answer some questions about myself. And I thought about it. Thought a little more. And then I decided to give my answers in pictures (and a few words), to get a chance to practice using my draw pad.

 

Here we go!

 

 

 

 

 

 

 

My first love was the man with the yellow hat in Curious George, because he was kind to animals (at least that was my idea of being an animal lover back then). You think that's strange? Well, I have a colleague (won't mention any names here...) who's first love was King of Spades. Beat that if you can.

 

 

 

 

Although I actually prefer to stay at home I love to dance. I can spend hours and hours on the dance floor.

 

 

 

I'm dreaming of a lot of things. Actually, I spend a lot of time doing just that. I want to be a writer. Write fabulous novels for a living. That's the biggest dream of them all.

 

 

 

I'm really, really scared of sinking into a deep depression, loosing all my hope and my ability to dream.

 

 

 

 

 

No. Yes. A lot of them. As many as possible. All together at once in total craziness.

 

 

 

 Don't make me choose. Because I can't. I love all of you. With all my heart.

 

 

 

 

 

 

One of my biggest challenges right now is learning to say no, that is, to all the small things in my everyday life. When it comes to the big injustices I always speak my mind. From being a teenager speaking up against teachers who were treating someone bad and hunters for killing animals, to standing up at a meeting with all the middle aged men dressed in suits staring at me, and telling them I'm not agreeing to the suggested new manager.

 

 

 

 

Oh, it has to be my black plush tights. They're so soft and comfy.

 

 

 

 

Well, I have to admit I have a few, but I've quit that silly habit now.

 

 

 

 

As a dreamer.

 

 

Photo: Peter

 

 

Självklart var det inte jag som hade The Dress på helgens bröllop, för det är alltid bruden. Men så här såg jag ut i min nygamla klänning. Jag har bubblat tidigare här på bloggen om planerna på att sy om den lite, och så här blev det!

 

 

 

 

It goes without saying that I was not the one wearing The Dress at this weekends wedding – that's always the bride. But I was happy in my vintage dress, after the small adjustents I made.

 

 

 

 

 

Nu så! Med hjälp av en sockerlag förvandlades snapsen till en likör, och smaken av syren och sprit bands samman till en skön harmoni.

 

Tyckte i alla fall jag, men jag är ju en sådan som gillar att dricka sötsliskiga tantlikörer.

 

 

 

300 ml vodka, brännvin – alkoholhaltig dryck med neutral smak helt enkelt

5 klasar syrenblommor, gärna mer

1 dl vatten

1 dl socker

 

 

Skaka blomklasarna och lägg dem på en vit kökshandduk. På så sätt blir du av med eventuella insekter. Skölj klasarna och rensa sedan så att du bara har själva blommorna kvar. Tryck ned dem i din flaska med sprit.

 

Låt flaskan stå i 30 dagar. Skaka lätt en gång om dagen.

 

Koka därefter upp 1 dl vatten och 1 dl socker till en sockerlag. Rör så att sockret löses upp ordentligt. Låt sockerlagen svalna och blanda den sedan med alkoholen. Vips så har du gjort syrenlikör! Servera väl kyld.

 

 

 

 

 

 

Finally! Some sugar syrup transformed my lilac snaps into a lilac liqueur and I'm proud to say that the extra work did pay off. Well, at least I am one of those who appreciates something really sugary-sweet to drink after dinner.

 

300 ml vodka or alcohol with neutral taste

5 lilac clusters, at least

0.4 cups of water

0.4 cups of sugar

 

 

Shake the clusters and let them rest for a while on a white kitchen towel. That helps you get rid of any bugs. Rinse the clusters in water and get rid of everything that's not the actual flower. Put the flowers in your bottle with alcohol.

 

Let the bottle rest for 30 days, shake it a little every day.

 

After these 30 days, bring water and sugar to boil. Stir to make sure that the sugar is completely melted. Let your sugar syrup cool and mix it with the alcohol.

 

There you have it – your own lilac liqueur! Serve chilled.

 

 

 

 

 

Författare: Saki (Hector Hugh Munro, 1870-1916)
Boktitel: Storljugarna och 19 andra sanningar
Utgivningsår: 2008
Översättning: Monica Scheer
Mitt betyg: 3/5

 

 

I Storljugarna och 19 andra sanningar samlas 20 noveller signerade Saki, eller Hector Hugh Munro, som han egentligen hette. Novellerna utspelar sig nästan uteslutande i England, någonstans i övergången mellan 1800- och 1900-tal, i borgerliga hem där de boende har precis den rätta knycken i nacken för att hålla näsan lagom högt i vädret.

 

Novellerna består av till lika delar komedi och skröna. Vad som helst kan hända i de stela och lite fisförnäma miljöerna, och inte mycket är heligt när Sakis penna driver fram över arken. Talande katter och varulvar är i allra högsta grad en realitet.

 

 

 

Jag tänker att man bör läsa den här novellsamlingen så som man optimalt tar sig an ett dignande kakfat. Om man äter upp alla kakor på en och samma gång infinner sig oundvikligen sockerchock och paltkoma, men om man äter en i taget och verkligen känner efter hur den smakar så är kakätandet en ganska trivsam sysselsättning. Faktum är att en Saki-novell kan vara det perfekta tillbehöret till eftermiddagskaffet.

 

Jag uppskattar novellsamlingen för dess skamlösa drift med det fina folket och för de oväntade vändningarna, men det finns en genomgående miss som jag tycker att Saki gör. Varje novell är ungefär fyra rader för lång. När jag fått mig punchlinen serverad, snärtigt i magen som sig bör, så följer alltid en liten intetsägande slutkläm.

 

Tänk dig någon som berättar en rolig historia. Precis när du ska till att skratta åt skämtet så blir du avbruten av berättaren som ska förklara varför det hela var roligt. Med ungefär den känslan lämnar jag Saki-novellerna bakom mig. I’ve just finished reading a collection of 20 short stories by Saki, or Hector Hugh Munro, who was his real name. These absurd and rather funny stories, where talking cats and werewolfs are very much a reality, takes place in the bourgeois homes of England in the transition between the 19th and 20th century.

 

 

 

 

I strongly suggest reading Saki’s short stories one by one, just like you should (but rarely do) attack a buffee of cakes and sweets. Eating them all at once, you’re guaranteed to get that unpleasant sugar shock and dumplings coma. But eating them one at a time, they’re just what you need to relax comfortably with your afternoon tea.

 

I appreciate Saki’s short stories for the unexpected turns, but each short story is about four lines too long. After serving me the punchline, Saki doesn’t stop. He goes on to tell me why something was funny, or what someone thought about it, or something meaningless someone did afterwards. Completely unnecessary.

 

 

 

Hela huset luktar sött som en blomsterbutik. Fräscht, men också på gränsen likt en sådan där kvävande parfym som äldre kvinnor med rynkiga händer och tunga guldringar använder.

 

Orsaken är, förutom några vita pioner, också den här krolliljan. I ett bortglömt hörn av trädgården där jag i min enfald trodde att det bara fanns ris, sly och en gammal skräphög hittade jag ett helt litet hav (nåja) av sådana här sköna liljor.

 

De ser nästan ut så som jag inbillar mig att kinesiska porslinsblommor ser ut.

 

 

 

 

 

 

Our home is impregnated with an almost stifling scent of summer. One could be led to believe, solely by the smell, that this is a house of an old lady wearing way too much perfume.

 

The reason, except for some struggling white peonies on the autumn of life, are these overwhelmingly stunning lilies I found in a forgotten part of our garden.

 

I have to pinch myself really hard to realise that I'm not dreaming.

 

 

 

 

 

Efter min död (jo, vi ska ju alla den vägen vandra...) skänker jag min kropp – rubb och stubb, allt som kan vara till nytta – till någon som behöver den bättre. Kanske kommer det där lilla hjärtat som klappar så hårt för livet att få fortsätta att slå i någon annans bröstkorg? Kanske kommer lungorna som suger i sig den friska sommarluften att få fortsätta att andas i någon annans kropp?

 

För mig är den tanken vacker, jag gillar recycling i alla dess former.

 

Man talar om för sina anhöriga att man är beredd att donera, eller så anmäler man sig till donationsregistret. För att sprida budskapet kan vi som bloggar också lägga till en liten knapp som länkar till livsviktigt.se. Där kan man läsa mer om organ- och vävnadsdonation.

 

 

 

1. Kopiera den här bilden och spara den på din dator.

 

2. Ladda upp den på din blogg genom att gå till Arkiv -> Bilder -> Ladda upp bilder. När du drar med muspekaren över bilden som du precis laddat upp får du fram en ruta där adressen till bilden visas. Kopiera länkadressen till den fullstora bilden.

 

3. Gå till din kodmall genom att klicka på hjulet i bloggverktyget -> Design -> Redigera kodmallar. På lämpligt ställe i din meny ska du nu kopiera in följande kod:

 

 <a href="http://www.livsviktigt.se/Sidor/default.aspx"><img src="ADRESSEN TILL DIN BILD" border="0"></a>

Var det passar att lägga knappen beror så klart helt och hållet på vilken design du har.

 

4. Spara kodmallen och kontrollera att allt ser bra ut och funkar.

 

 

 

 

I kväll har vi middagsgäster på besök (håller tummar och tår för finväder). Som ett tillbehör till maten har jag precis geggat ihop några krispiga parmesanchips, superenkelt och supergott!

 

80 gram parmesan

Lite nymalen svartpeppar

Valfri krydda, exempelvis timjan eller oregano

 

 

Sätt ugnen på 200 grader. Riv osten. Forma osten till chips (de kan vara runda, avlånga, ♥-formade... som du känner för, helt enkelt) på bakplåtspapper på en plåt. Strö över nymalen svartpeppar och eventuellt någon krydda, färsk eller torkad. Skjutsa in chipsen i ugnen och låt stå 5 minuter.

 

Låt chipsen svalna något och ät dem direkt, eller förvara mellan bakplåtspapper i en lufttät burk.

 

Chipsen passar perfekt som tilltugg till en fördrink eller tillbehör till exempelvis en sallad. Varför inte snitsa till det och lägga dem i kors över en tallrik med isande kall gazpacho?

 

 

 

  

 

 

Jag har alltid velat ha ett får. En ullig och gullig liten lammunge att ha så där Lambi-aktigt i famnen. Eller en stor och tjock tacka som kan gå och beta i trädgården så att jag slipper klippa gräset.

 

Finfina bloggen The Bostroms lottar ut ett får. Ett platt får. Det vill säga ett foto på ett får. Jag är givetvis med och tävlar.

 

 

 

 

Gårdagens bröllop var sagolikt. Bruden, iklädd en skir klänning i pudriga toner, anlände till häst till vigselplatsen. På en sten i trädgården under en enkel träportal stod den blivande maken och väntade.

 

 

 

 

Familjens buddhistiska vän, som också gett bruden hennes namn, inledde den borgerliga vigselceremonin med att tala om lycka och medmänsklighet. Han berättade om hur flera studier visat att de lyckligaste människorna är de som vänder blicken från sig själva, ut mot omvärlden och andra människor och verkligen bryr sig om. Inte för egen vinnings skull, för att själva bli älskade, utan för att de genuint och ärligt vill andra människor väl.

 

Och, var hans slutsats, det är vad äktenskapet handlar om.

 

 

 

 

Tur med vädret är bara förnamnet. Solen strålade i konkurrens med det sprudlande brudparet. En bröllopsfest utomhus kan lika gärna regna och blåsa bort, men det var till och med så att vi stundtals valde att uppsöka skuggan. 

 

 

 

Därefter vankades somrig buffé i det stora tältet. Allt var precis lagom avvägt för att skapa den där perfekt avslappnade, trivsamma känslan som i alla fall jag tycker att ett lantligt bröllop ska kännetecknas av.

 

 

 

 

 

 

Yesterday's wedding was amazing. The bride, dressed in a gauzy and delicate dress in powdery colours, arrived on a horse. The groom was standing in the garden, under a simple portal made of slender tree trunks, waiting for his wife-to-be.

 

 

 

 

The family's buddhist friend opened the civil wedding ceremony with a few words on happiness and compassion. The truly happy people are those who turn their attention from themselves to others, and genuinely care about the people around them. And that, was his conclusion, is what marriage is all about.  

 

 

 

 

They had really succeeded in creating a perfectly relaxed atmosphere, from the wedding ceremony to the party, just like you imagine a romantic, country-style wedding.

 

 

 

 

En vanlig vit mugg. En penna med porslinsfärg. Oändliga möjligheter.

 

På en rad amerikanska bloggar figurerar bilder och D.I.Y-tips som gör gällande att man kan ta en markeringspenna från Sharpie, rita på porslin och bränna i vanlig ugn. Jag försökte med en markeringspenna från Pilot (vilket borde vara i princip samma sak?), men det fungerade inte alls. Lite varmt vatten, och färgen började rinna...

 

 

 

 

Men inspirationen och idéerna fanns kvar, så jag bestämde mig för att göra det på riktigt. Panduro säljer just nu pennor med porslinsfärg till halva priset.

 

Det hela är enkelt. Diska porslinet du vill dekorera och tvätta det med något fettlösande – jag använde aceton. Dekorera porslinet med hjälp av pennan, utan att vidröra de ytor du ska måla på. Om det blir fel går det att sudda med exempelvis en tops. När du är klar, låt färgen torka i 24 timmar och baka därefter på galler i vanlig ugn, 150 grader under 30 minuter. Färgen tål sedan maskindisk i 55-60 grader.

 

Innan du börjar, kontrollera att porslinet tål ugnsvärmen. Med de flesta vanliga muggar, skålar och tallrikar är det inget problem. Jag skulle däremot vara försiktigare med riktigt tunt porslin.

 

 

 

 

Muggarna som jag gjorde var vår, möjligen lite udda, gåva till brudparet (som utöver det också fick en annan, mer seriös present). De är dekorerade med utdrag ur boken Catcher in the Rye av Salinger, eftersom deras hund är döpt efter huvudpersonen i boken. Paketet som jag visade i fredags var givetvis också dekorerat med utdrag ur samma bok.

 

Ytterligare ett enkelt pyssel som verkligen gav mersmak! Om du vill prova, låt fantasin flöda fritt eller googla 'sharpie mug' för inflöde av goda idéer.

 

Lycka till!

 

 

 

 

 

I was so inspired by all the sharpie mugs I've seen on blogs lately. I couldn't find a pen from Sharpie in Sweden though, and decided to try it with a permanent marker from Pilot. Unfortunately, the colour ran off as soon as it got in touch with hot water.

 

Why not use pens intended for decorating porcelaine instead? Guaranteed to work!

 

The mugs I made was one of our gifts for the newly-weds. I decorated them with short extracts from Catcher in the Rye by Salinger, since their dog is named after the central character in the book. The gift box I showed you a couple of days ago was of course decorated with extracts from the same book.

 

This is an easy and creative D.I.Y. Google 'sharpie mug' for more inspiration.

 

Good luck!