Despite recent events and her own age, she still could see the fun in death. Rattling bones and flesh being perforated by worms, it was nothing more than a dramatization of the natural process of a human being passing on from one state to another.

 

She took a few steps back to get a better overview of the table loaded with Halloween goodies; brain cakes, eye balls, blood soup and cut off fingers. The children would be thrilled.

 

 

The whole family had been invited, although she didn’t expect all of them to come. Some of them had let her know as soon as the invitation arrived that it was highly inappropriate and disrespectful to host a party at this time. She wasn’t sure whether all parties were considered inappropriate, or if it was the actual theme of this one that upset her daughters-in-law (it was mostly them who had filed their complaints).

 

To be honest, she thought they overreacted. After all, it was her daughter that had passed away before her time, and on top of it all in such a brutal way.

 

 

She decorated the table with maple leafs in a scale from yellow to red and lit a few candles. She was pleased with the result. Everything was ready for the guests to arrive, but none of them did.

 

 

She waited almost an hour before she gave up hope and grabbed a plate and filled it with sweets. It was no use letting all this go to waste. She let her teeth sink into a brain cake, feeling the soft toffee against the roof of her mouth. She took a marzipan finger, compared it to her own and pointed with it at the painting of her late husband before she gobbled it up. The cherry soup was delicious; they sure missed out on something.

 

After pouring herself a glass of sherry she sat down in her favorite armchair and closed her eyes. It was not like the situation was new and unfamiliar to her. She was used to being alone, and in her loneliness there was always someone to talk to. Childhood friends, neighbors, acquaintances from her time in the women’s voluntary army corps, her parents and her husband of course.

 

She was happy to welcome her daughter into the conversation. She had missed her.

 

 

 

 

Den senaste tidens händelser och sin egen ålder till trots kunde hon fortfarande se det roliga i döden. Skallrande benknotor och kött som perforeras av maskar – det var egentligen inget annat än en dramatisering av den helt naturliga processen då en människa övergår från en form till en annan.

 

Hon tog några steg tillbaka för att få en bättre överblick över bordet som dignade under tyngden av godsaker; muffins dekorerade med hjärnsubstans, ögonglober, blodsoppa och avskurna fingrar. Barnen skulle bli överförtjusta.

 

 

Hela familjen hade bjudits in till Halloween-festen, men hon förväntade sig inte att alla skulle komma. Några av dem hade omedelbart låtit henne veta att det var ytterst olämpligt, ja till och med respektlöst, att bjuda in till kalas under de här omständigheterna. Hon var inte säker på om alla kalas ansågs olämpliga, eller om det var själva temat på just det här som gjorde hennes svärdöttrar – för det var framförallt de som hade klagat – upprörda.

 

Hon tyckte i ärlighetens namn att de överreagerade. Det var trots allt hennes dotter som hade ryckts bort i förtid, och till råga på allt på ett sådant brutalt vis.

 

 

Hon dekorerade bordet med några fallna lönnlöv i en skala från gult till rött och tände ljus. Hon var nöjd med resultatet. Nu kunde gästerna komma, men ingen av dem gjorde det.

 

 

Hon väntade nästan en hel timme innan hon gav upp och fyllde en tallrik med sötsaker. Det var ingen idé att låta allt detta förfara. Hon lät framtänderna sjunka ner i hjärnsubstansen och kände den mjuka kolakrämen smeka gommen. Hon tog ett marsipanfinger, jämförde det med ett av sina egna och pekade med det på porträttet av sin framlidne make, innan hon slukade det. Körsbärssoppan var delikat, de gick verkligen miste om något.

 

Efter att ha hällt upp ett glas sherry till sig själv satte hon sig i sin favoritfåtölj och slöt ögonen. Det var inte direkt så att situationen var ny eller obekant för henne. Hon var van att vara ensam, och i ensamheten fanns det alltid någon att prata med. Barndomsvänner, grannar, bekanta från tiden i Lottakåren, föräldrarna och självklart maken.

 

Hon var glad över att äntligen kunna välkomna sin dotter in i samtalet. Hon hade saknat henne.

 

 

 

 

 

When the evening comes I go for a walk. I take deep drags of crisp and clear October air. It turns my lungs into metal.

 

I feel the fall. Inside and outside. I touch it.

 

I let my fingertips slither over surfaces and structures. I measure weights in my palm, I squeeze and press. Bone dry leaves, slimy leaves, frost bitten silver leaves.

 

My toes are cold and my fingers too. Atomic bomb clouds leave my mouth with each breath I take. I blame myself for global warming, but billions of breaths from millions of people are not enough.

 

The world is getting colder. And soon it will be November.

 

 

 

 

På kvällen går jag ut och går. Jag drar djupa halsbloss av krispig, klar oktoberluft. Den förvandlar mina lungor till metall.

 

Jag känner hösten. Inuti och utanpå. Jag känner på den.

 

Jag låter mina fingertoppar glida över olika slags ytor. Tar upp och väger i handflatan, kramar om och pressar. Snustorra löv, slemmiga löv, frostnupna silverlöv. 

 

Mina tår blir kalla, fingrarna likaså. Mina andetag ser ut som horisontella atombombsmoln. Jag tar på mig skulden för den globala uppvärmningen, men miljarder andetag från miljoner andedräkter är inte nog.

 

Världen blir bara kallare. Och snart är det november.

 

 

It’s been exactly a year now since I quit my full-time sick leave, caused by a fatigue depresseion, and returned to work. First at 25 percent, then 50 and now 75.

 

Each increase has led to a dip and a perceived decline, just as my doctor and therapist predicted. It’s natural and nothing to really pay attention to. Still, it isn’t easy.

 

The last increase to 75 percent has, for me, been the hardest one. After six weeks at this level I still haven’t landed in new routines.

 

 

I feel that I no longer have barely any time left for myself and all the things that I want to do. I realize that I not only seem but also am spoiled, but during the last one and a half years I have got used to letting things take time. I move at a much slower pace than before.

 

Without stress, I need to become more efficient. Create routines. Prioritize. Opt out. I can’t work 75 percent and still have a home so clean you could eat from the floors, work out, be social and devote myself to all my hobbies. That's how life is for most of us, but that doesn’t mean I like it.

 

 

The good thing about working this much is that it gives me a serious chance to change and refine my behavior patterns at work. Right now I'm working to:

• curb my enthusiasm, I’m extremely easily inspired and I push myself until I complete a task, no matter the cost
• reflect on what is reasonable, in terms of time and energy needed to perform a task and based on that decide if I should take it on or not (this includes me, finally, learning how to say no)
• stay in my box , since I came back to work I’ve changed department and I have to make sure that I don’t fall back to old tasks, whether it's others or myself who think that I can take on such assignments as I still "know how to”

With this list I can easily remind myself during the working day and follow up before I go home. For me, change is exactly this hands-on nowadays.

 

 

So, one year after my full-time sick leave I have come a long way, but in some ways I feel like this is where the journey really begins.

 

 

 

 

 

 

I dag är det på dagen ett år sedan jag avslutade min heltidssjukskrivning, till följd av en utmattningsdepression, och återvände till jobbet. Först på 25 procent, sedan 50 och nu 75.

 

Varje stegring har precis som läkare och terapeut förutsagt lett till en svacka och en upplevd tillbakagång. Det är naturligt och ingenting att egentligen fästa sig vid. Likväl är det jobbigt.

 

Att gå upp till 75 procent har för mig varit det största och tuffaste steget. Efter sex veckor på den här nivån har jag fortfarande inte kommit in i nya rutiner.

 

 

Jag inser att jag inte bara låter utan också är bortskämd, men jag upplever att jag knappt har någon tid över för mig och mina intressen längre. Under ett och ett halvt års tid har jag vant mig vid att saker får ta tid och jag håller ett betydligt lägre tempo än tidigare.

 

Utan att stressa så behöver jag blir mer effektiv. Skapa fungerande rutiner. Prioritera. Välja bort. Jag kan inte både jobba 75 procent, ha ett hem som är så rent att jag kan äta direkt från golvet, träna, vara social och ägna mig åt alla mina hobbies. Det är ju så livet är för de allra flesta av oss, men det betyder inte att jag tycker om det.

 

 

Det som har varit bra med att gå upp i tid är att jag nu på allvar har kunnat börja jobba med mina beteendemönster på arbetet. Just nu tränar jag på att

• tygla min entusiasm, jag är extremt lättentusiasmerad, går igång på alla växlar och pushar mig själv tills jag genomfört mitt uppdrag, kosta vad det kosta vill
• reflektera över vad som är rimligt, i form av tid och energi som går åt för att utföra en uppgift och utifrån det besluta om jag ska genomföra ett uppdrag eller inte (i detta ingår naturligtvis att lära mig att säga nej)
• hålla mig inom min box, jag har sedan jag kom tillbaka till jobbet bytt avdelning och jag får passa mig för att inte trilla tillbaka till gamla arbetsuppgifter, oavsett om det är andra eller jag själv som tycker att jag kan ta på mig sådana uppdrag eftersom jag ”ändå kan”

Med den här punktlistan kan jag lätt påminna mig själv under arbetsdagen och följa upp innan jag ska gå hem. För mig är förändring precis så här konkret numera.

 

 

Så, ett år efter heltidssjukskrivningen har jag kommit en bra bit på väg, men på sätt och vis känns det som att det är här som den riktigt tuffa resan börjar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I know I’m not the only one who feels a need to reflect upon the changing of seasons. I see it in blogs and magazines. I hear it on coffee breaks and while eavesdropping on the bus.

 

Maybe it’s the prehistoric animal inside of us reacting, still deeply connected to nature and its notions? Maybe the darkness and light, the fading and returning of life, reminds us of our own temporary existence? It’s too easy imagining a spring, a summer, a fall and a winter of life.

 

 

With fall comes darkness, and with darkness comes tiredness, at least for me. I think for many, it’s a perfectly normal physical reaction. While simple things like eating and sleeping, breathing fresh air and getting some daylight every day might help, I know that I will inevitably adjust my pace as days are getting shorter and shorter.

 

The season does affect me.

 

And maybe that’s not so bad after all? Maybe I should follow nature’s shift in tempo, because just like trees and flowers I need to play, pause and stop too to reach a balance.

 

There’s a time for developing, creating and start things new, and there’s a time for resting, reflecting and recharging.

 

 

The time has come for me to make myself comfortable in the corner of the couch together with some of my favorite things; tea and movies, port wine and books, blankets and phone calls, candle light and my furry friend.

 

I really do love the fall.

 

 

 

 

 

Jag vet att jag inte är den enda som har ett behov av att reflektera över årstiderna och deras skiftningar. Jag märker det på bloggar och i tidningar, jag hör det på fikarasten och när jag tjuvlyssnar på andras samtal på bussen.

 

Kanske är det urtidsdjuret inom oss, fortfarande ohjälpligt bundet till naturen och dess nycker, som reagerar? Kanske mörkret och ljuset, borttynandet och återkomsten, påminner oss om vår egen flyktiga existens? Det är allt för lätt att föreställa sig en livets vår, sommar, höst och vinter.

 

 

Med hösten kommer mörkret och med mörkret tröttheten, i alla fall för mig. Jag tror att det är så för många, det är en helt naturlig fysisk reaktion. Även om enkla saker såsom att äta, sova, andas frisk luft och se till att få lite dagsljus kan hjälpa, så vet jag att jag oundvikligen kommer att anpassa mitt tempo allt eftersom dagarna blir kortare och kortare.

 

Årstiden påverkar mig.

 

Och kanske är det inte så dumt trots allt? Kanske bör jag helt enkelt bara följa med i naturens tempoväxlingar, för precis som träd och blommor så behöver också jag både gasa, bromsa och stanna helt ibland för att nå balans.

 

Det finns en tid för utveckling och nyskapande och det finns en tid för vila och reflektion.

 

 

Nu är tiden inne för mig att krypa upp i soffhörnet och njuta av något av allt det jag älskar allra mest; te och filmer, portvin och böcker, filtar och telefonsamtal, stearinljus och min ulliga, gulliga kattvän.

 

Jag tycker verkligen om hösten.

 

 

It’s not only thanks to the clothes that I love the fall, it’s also because of the music it inspires me to listen to.

 

I listen to music almost all the time, and I’m a stubborn kinda’ fellow. When I find a song that I like, it stays on repeat until my ears bleed and I just can’t stand it anymore. Usually, this takes 2-3 months, which means that I’m ready to update my playlist each new season.

 

Here’s what I’m listening to this fall.

 

 

 

 

 

After a long and warm summer I’m pleased to welcome the fall. The air is easier to breathe and natures shift from green to yellow keeps me warm even though the temperature has dropped.

 

I have actually decided to appoint fall my favorite season, but for a reason far more shallow than the ones listed above. You see, never ever do I feel as pretty and as much as me as during the fall.

 

It’s all thanks to the clothes.

 

 

It’s more dressed, more elegant compared to summers abbreviated clothing. Coarse and heavy fabrics such as tweed, wool, jeans and leather set against delicate silks and lace. Layers keep me warm; a long, knitted scarf over a simple dress and a jacket. I put on my boots, the ones with high heels and a zip.

 

I’m never as happy with my wardrobe as when the temperature hovers between 5-15° C. Then comes winter with all its bulkiness, pastiness, static electricitiness and non-slip, ice proof shoes.

 

Until then you’ll find me in skirt, tights, and stilettos, wrapped in a cozy scarf.

 

 

 

I ran as fast I could, but that terrible cold was faster. I've been bed-bound since Monday night, and I'm still coughing my lungs out. Ouch!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

It feels almost surreal. A writer that I’ve actually read and whose books are available in paperback is the winner of this year’s Nobel Prize in literature.

 

I love Munro. I love how she combines words.

 

And collection of short stories… I have to say it’s appetizing. A little like eating until you’re full from a well-composed table of canapés. It is, of course, a very pleasant experience.

 

Here’s a short story, The Bear Came Over the Mountain, that was published in The New Yorker in 1999. It’s well worth reading.

 

 

 

 

Det känns nästan overkligt att hon får Nobelpriset i litteratur. En författare som jag faktiskt har läst. Någon som översatts till svenska och vars böcker redan finns i pocket, lätt tillgängliga för alla och envar.

 

Jag älskar Munro. Älskar hennes språk.

 

Och novellsamlingar... Det är apititligt. Som att äta sig mätt vid ett välkomponerat bord med kanapéer. Och det är, förstås, något mycket behagligt.

 

Här är en novell, The Bear Came Over the Mountain, som publicerats i The New Yorker. Den är verkligen läsvärd.

 

Jag recenserade hennes novellsamling För mycket lycka förra året.

 

 

This post might not be about what you expected, perhaps even wanted, it to be. Sure, it’s about love, but mostly it’s about a tray.

 

I've been looking for one ever since I moved into my new place, but I just couldn't seem to find the right one. They were either the wrong size, the wrong shape, the wrong color or the wrong pattern. I wanted something bold, yet quiet and discrete enough to blend in with the rest of my stuff.

 

I felt I found exactly what I was looking for when I stumbled upon this one, Plattan, by Barbro Tryberg Boberg. It's inspired by Sergels Torg, a square in Stockholm, famous for it's triangular black and white pattern.

 

It was worth waiting for. I know it's the right one.

 

 

 

 

 

Det här inlägget handlar troligen inte om det du trodde, kanske till och med hoppades på. Visst handlar det om kärlek, men framförallt handlar det om en bricka.

 

Jag har letat efter en ända sedan jag flyttade in i min nya lägenhet, men det var svårt att hitta rätt. De var antingen i fel storlek, fel form, fel färg eller fel mönster. Jag ville ha en bricka som var lite djärv och kaxig, men samtidigt tillräckligt tystlåten och diskret för att smälta in bland övriga detaljer i mitt hem.

 

Det kändes som om jag hittade rätt när jag ramlade över den här, Plattan, formgiven av Barbro Tryberg Boberg med inspiration från Sergels Torg.

 

Den var värd att vänta på. Jag vet att det är den rätta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I used to be the one leaving.

Moving.

Changing.

Chasing dreams.

 

Upon a goodbye, it used to be me waving while walking away, into the new and unknown.

 

Now, I am the one who is left.

 

 

Two very close friends, whom I’ve been lucky to live close enough for spontaneity, have recently decided to pursue their dreams, leading one of them to northern Norway and the other one to Afghanistan – one perhaps for good, the other one for six months.

 

Me, I feel I have settled here, if not for life at least for a foreseeable future. To stay and try to let my roots grow deep is a wild and crazy decision for someone like me, and it forces to me to face new challenges.

 

One of them is this. Having to be the one standing still while someone else is leaving.

 

I realize that this is probably the first time in my life that I’m viewing a good bye from this angle.

 

 

 

 

Det var alltid jag som lämnade.

Flyttade.

Förändrade.

Följde mina drömmar.

 

När det var dags att ta farväl så var det alltid jag som var i rörelse. Småspringandes in i en förmodat ljusare framtid var det jag som kastade en sista blick över axeln och vinkade hej då.

 

Nu står jag kvar.

 

 

Två nära vänner, fram tills alldeles nyligen boendes på spontanavstånd från mig, har bestämt sig för att försöka hitta den där guldskatten som representerar just deras drömmar. För en av dem leder regnbågen till Nordnorge – kanske stannar hon där för gott – och för den andra leder den till Afghanistan – åtminstone under sex månader.

 

Själv ska jag stanna här, om inte för resten av livet så åtminstone under så lång tid som jag just nu kan överblicka. För mig känns det som ett modigt beslut att försöka rota mig på en plats, och det tvingar mig att möta helt nya utmaningar.

 

En av dem är just detta. Att förmå mig själv att stå kvar när någon annan lämnar.

 

Jag inser att det här förmodligen är första gången i mitt liv som jag betraktar ett avsked ur det perspektivet.