"I'll see you in 25 years", sa Laura Palmer i Twin Peaks och 25 år senare kom en ny säsong av teve-serien. 

 

"I'll see you in ten years", sa jag aldrig när jag en dag checkade ut för att återvända först tio år senare.

 

Kanske inte för en ny säsong.

 

Kanske för något som blir så kort att det inte ens kan räknas som ett avsnitt. 

 

Checkade ut och checkade ut, förresten. Jag kan inte minnas att jag packade någon väska eller lämnade något nyckelkort i receptionen. Det var mer som att jag vände mig om och tog några försiktiga steg i annan riktning. Och fortsatte att gå. 

 

När tillräckligt många steg var tagna kändes det nästan obehagligt att blicka tillbaka. Vem var jag egentligen? Vem försökte jag att vara? Och varför? 

 

Har bara smygtittat några få gånger under de här åren. Ungefär vid den här tiden, på senhösten, och tänkt att kanske, kanske ska jag göra ett inlägg på en årsdag. Och i dag blev det.

 

Varför? 

 

För att något lockade och drog den här gången. Som en möjlighet som bara uppstår vart tionde år. 

 

Jag vet inte hur det här går till längre. Är det någon som ens bloggar nuförtiden?

 

Undrar vad alla gamla bekanta från bloggvärlden gör. Vilka är ni i dag? Och vilka var ni då? 

 

Den främsta anledningen till att jag lämnade var att det hände saker i mitt liv just då som jag inte kunde skriva om, av omtanke om andra. Men de där sakerna var så stora och omvälvande att allt annat kändes futtigt. Oviktigt. Och jag kände mig inte sann. För även om jag inte blottade allt i bloggen, så ville jag ändå att det jag förmedlade skulle kännas sant. Så mycket minns jag. 

 

Hur avslutar man? Ett inlägg? En blogg? 

 

Jag vet inte. 

 

Kanske skriver man bara: På återseende. 

 

 

 

 

 

 

 

I wanted to share the recipe for that salmon pie I made last week. Not that it was the best pie I’ve ever had, I won’t lie to you, but it was tasty. And easy to make. And with the best gluten free low carb pie shell I’ve made so far.

 

In case you’re not in to salmon, just try the shell, will you?

 

 

1.3 cups almond flour

0.5 cups peeled sesame seeds

1 tbsp psyllium powder

1 tsp salt

4 g butter, at room temperature

1 egg

 

Combine almond flour and sesame seeds in a blender. Add the remaining ingredients and mix to a dough. Press it into a pie plate and put a few holes on the shell, using a fork. Let it rest in the refrigerator for about 30 minutes.

 

Preheat the oven to 350°F and bake the pie shell for about 8 minutes or until it has caught a little color. Take it out and put up the heat to 400°F.

 

 

250 g hot smoked salmon

1 leek

0.4 cups chopped dill

3 eggs

0.8 Philadelphia cheese

0.2 cups milk

A pinch of salt

 

Cut the salmon into smaller pieces. Rinse and cut the leek. Whisk eggs, cheese, milk and salt together. Distribute salmon, leek and dill evenly over the pie shell and pour over the egg-milk-and-cheese-mix.

 

Bake in the middle of the over for about 30 minutes.

 

 

This is where I convert. I convert from the metric system to US measures.

 

 

 

 

 

Wednesday: Inspired by Patrick O'Neill and The Four-fold Way at Yogahuset. Will tell you more about this event later on.

 

 

 

 

 

Christmas came early this year!

 

I love Christmas and I love to wait and long for it. I usually don't do anything Christmassy until either the first of December or the first of Advent, whichever comes first, but this year is different. Partly it's because my dear friend Anna is leaving the country for six months at the end of November, and we had this Advent calendar for her son to finish before that.

 

Said and done. Last Sunday we met up at her place and were crafty all day long, resulting in this calendar with bags and boxes of different shapes and sizes, filled with gifts - one each day up until the 24th, which is the day we celebrate here in Sweden.

 

Enough with words. I'll let these pictures speak for themselves.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En dag som den här då jag inte har några planer, måsten eller möten så går jag på dejt med mig själv. Då låter jag mig bestämma precis vad jag vill göra och fyller dagen med enkla njutningar.

 

Då ligger jag kvar i sängen alldeles för länge, ringer några samtal med en hel hög med kuddar bakom ryggen, läser morgontidningen och dricker en kopp te. Sedan äter jag frukost, grapefrukt och keso, samtidigt som jag hälsar på hos mina favoritbloggar.

 

Jag sätter på mig regnstället, täpper till så att bara ansiktet tittar fram, och tar en promenad i det närliggande naturreservatet – ler åt det faktum att regnskurarna får det att kännas som att gå genom ett vattenfall.

 

När jag kommer hem tar jag en lång, varm dusch och klär upp mig. Lagom mycket för att jag ska känna mig fin, men inte mer än att jag fortfarande bekvämt kan krypa upp i soffhörnet. En stickad klänning, lite läppstift.

 

 

Och här sitter jag nu med en kopp rykande varm choklad framför mig, gjord på favoriten från Hediard med svartpeppar, muskot, nejlika, ingefära och kanel. Billie Holiday sjunger mig lugn.

 

Lite senare ska jag laga en god middag åt mig själv, innan jag tittar på ett avsnitt av Downton Abbey. Det är en perfekt dag i min värld, för mig.

 

I dag tänker jag att jag även under de vanliga vardagarna, när jag inte kan skämma bort mig själv såhär, ändå ska visa mig själv lite mera kärlek, lite mera omtanke. Precis som jag skulle om jag inte var jag, utan någon annan som jag bryr mig väldigt mycket om.

 

 

 

 

It’s not just the bass, every syllable travels through the concrete and in to my home. The speakers could just as well have been standing in my living room. I sing along, involuntarily, silently inside my head.

 

 

We reach the end (Anyway, the thing is what I really mean, yours are the sweetest eyes I've ever seen), and then we start all over again (It's a little bit funny…). Over and over again.

 

 

My guess is that she, my neighbor, is suffering from heartbreak and whether I like it or not, I am dragged into it by the goopy melody of Elton John’s Your Song. That’s what it’s like to live in an apartment with nothing else than thin walls and a ceiling, or floor depending on who you ask, to separate me from my neighbors. We become part of each other’s lives.

 

When we meet in the stairwell, the only word we say is hi, yet I feel like I know her. I know when she gets up in the morning and when she takes her dog for a walk. I know when she showers and when she is watching TV. I know when she eats and I know, or at least I think I do, that she is currently experiencing something that no one but Elton John can help her get through.

 

I know a lot of things about her and I guess that she knows just as much about me.

 

 

 

 

 

 

 

Det är inte bara basen som slår igenom, varenda stavelse färdas genom betongen och hem till mig. Högtalarna hade lika gärna kunnat stå i mitt vardagsrum. Jag sjunger ofrivilligt med, tyst inuti huvudet.

 

 

Vi når ända fram till slutet (Anyway, the thing is what I really mean, yours are the sweetest eyes I’ve ever seen) och sedan börjar vi om från början igen (It’s a little bit funny…). Om och om igen.

 

 

Jag misstänker att hon lider av kärlekssorg, min granne, och vare sig jag vill eller inte så blir jag indragen i den genom de smetiga tonerna från Elton Johns Your Song. Så är det att leva i lägenhet med bara tunna väggar och ett tak, eller golv beroende på vem du frågar, som skiljer mig från mina grannar. Vi blir en del av varandras liv.

 

Vi hejar bara kort på varandra när vi möts i trappuppgången, men ändå känns det lite som om jag känner henne. Jag vet när hon går upp på morgonen och när hon går ut med sin hund. Jag vet när hon duschar och när hon tittar på teve. Jag vet när hon äter och jag vet, eller tror mig veta, att hon just nu går igenom något stort i livet, något som bara Elton John kan hjälpa henne att bearbeta.

 

Jag vet en massa saker om henne och lika mycket vet säkert hon om mig.

 

 

 

 

 

Despite recent events and her own age, she still could see the fun in death. Rattling bones and flesh being perforated by worms, it was nothing more than a dramatization of the natural process of a human being passing on from one state to another.

 

She took a few steps back to get a better overview of the table loaded with Halloween goodies; brain cakes, eye balls, blood soup and cut off fingers. The children would be thrilled.

 

 

The whole family had been invited, although she didn’t expect all of them to come. Some of them had let her know as soon as the invitation arrived that it was highly inappropriate and disrespectful to host a party at this time. She wasn’t sure whether all parties were considered inappropriate, or if it was the actual theme of this one that upset her daughters-in-law (it was mostly them who had filed their complaints).

 

To be honest, she thought they overreacted. After all, it was her daughter that had passed away before her time, and on top of it all in such a brutal way.

 

 

She decorated the table with maple leafs in a scale from yellow to red and lit a few candles. She was pleased with the result. Everything was ready for the guests to arrive, but none of them did.

 

 

She waited almost an hour before she gave up hope and grabbed a plate and filled it with sweets. It was no use letting all this go to waste. She let her teeth sink into a brain cake, feeling the soft toffee against the roof of her mouth. She took a marzipan finger, compared it to her own and pointed with it at the painting of her late husband before she gobbled it up. The cherry soup was delicious; they sure missed out on something.

 

After pouring herself a glass of sherry she sat down in her favorite armchair and closed her eyes. It was not like the situation was new and unfamiliar to her. She was used to being alone, and in her loneliness there was always someone to talk to. Childhood friends, neighbors, acquaintances from her time in the women’s voluntary army corps, her parents and her husband of course.

 

She was happy to welcome her daughter into the conversation. She had missed her.

 

 

 

 

Den senaste tidens händelser och sin egen ålder till trots kunde hon fortfarande se det roliga i döden. Skallrande benknotor och kött som perforeras av maskar – det var egentligen inget annat än en dramatisering av den helt naturliga processen då en människa övergår från en form till en annan.

 

Hon tog några steg tillbaka för att få en bättre överblick över bordet som dignade under tyngden av godsaker; muffins dekorerade med hjärnsubstans, ögonglober, blodsoppa och avskurna fingrar. Barnen skulle bli överförtjusta.

 

 

Hela familjen hade bjudits in till Halloween-festen, men hon förväntade sig inte att alla skulle komma. Några av dem hade omedelbart låtit henne veta att det var ytterst olämpligt, ja till och med respektlöst, att bjuda in till kalas under de här omständigheterna. Hon var inte säker på om alla kalas ansågs olämpliga, eller om det var själva temat på just det här som gjorde hennes svärdöttrar – för det var framförallt de som hade klagat – upprörda.

 

Hon tyckte i ärlighetens namn att de överreagerade. Det var trots allt hennes dotter som hade ryckts bort i förtid, och till råga på allt på ett sådant brutalt vis.

 

 

Hon dekorerade bordet med några fallna lönnlöv i en skala från gult till rött och tände ljus. Hon var nöjd med resultatet. Nu kunde gästerna komma, men ingen av dem gjorde det.

 

 

Hon väntade nästan en hel timme innan hon gav upp och fyllde en tallrik med sötsaker. Det var ingen idé att låta allt detta förfara. Hon lät framtänderna sjunka ner i hjärnsubstansen och kände den mjuka kolakrämen smeka gommen. Hon tog ett marsipanfinger, jämförde det med ett av sina egna och pekade med det på porträttet av sin framlidne make, innan hon slukade det. Körsbärssoppan var delikat, de gick verkligen miste om något.

 

Efter att ha hällt upp ett glas sherry till sig själv satte hon sig i sin favoritfåtölj och slöt ögonen. Det var inte direkt så att situationen var ny eller obekant för henne. Hon var van att vara ensam, och i ensamheten fanns det alltid någon att prata med. Barndomsvänner, grannar, bekanta från tiden i Lottakåren, föräldrarna och självklart maken.

 

Hon var glad över att äntligen kunna välkomna sin dotter in i samtalet. Hon hade saknat henne.

 

 

 

 

 

When the evening comes I go for a walk. I take deep drags of crisp and clear October air. It turns my lungs into metal.

 

I feel the fall. Inside and outside. I touch it.

 

I let my fingertips slither over surfaces and structures. I measure weights in my palm, I squeeze and press. Bone dry leaves, slimy leaves, frost bitten silver leaves.

 

My toes are cold and my fingers too. Atomic bomb clouds leave my mouth with each breath I take. I blame myself for global warming, but billions of breaths from millions of people are not enough.

 

The world is getting colder. And soon it will be November.

 

 

 

 

På kvällen går jag ut och går. Jag drar djupa halsbloss av krispig, klar oktoberluft. Den förvandlar mina lungor till metall.

 

Jag känner hösten. Inuti och utanpå. Jag känner på den.

 

Jag låter mina fingertoppar glida över olika slags ytor. Tar upp och väger i handflatan, kramar om och pressar. Snustorra löv, slemmiga löv, frostnupna silverlöv. 

 

Mina tår blir kalla, fingrarna likaså. Mina andetag ser ut som horisontella atombombsmoln. Jag tar på mig skulden för den globala uppvärmningen, men miljarder andetag från miljoner andedräkter är inte nog.

 

Världen blir bara kallare. Och snart är det november.

 

 

It’s been exactly a year now since I quit my full-time sick leave, caused by a fatigue depresseion, and returned to work. First at 25 percent, then 50 and now 75.

 

Each increase has led to a dip and a perceived decline, just as my doctor and therapist predicted. It’s natural and nothing to really pay attention to. Still, it isn’t easy.

 

The last increase to 75 percent has, for me, been the hardest one. After six weeks at this level I still haven’t landed in new routines.

 

 

I feel that I no longer have barely any time left for myself and all the things that I want to do. I realize that I not only seem but also am spoiled, but during the last one and a half years I have got used to letting things take time. I move at a much slower pace than before.

 

Without stress, I need to become more efficient. Create routines. Prioritize. Opt out. I can’t work 75 percent and still have a home so clean you could eat from the floors, work out, be social and devote myself to all my hobbies. That's how life is for most of us, but that doesn’t mean I like it.

 

 

The good thing about working this much is that it gives me a serious chance to change and refine my behavior patterns at work. Right now I'm working to:

• curb my enthusiasm, I’m extremely easily inspired and I push myself until I complete a task, no matter the cost
• reflect on what is reasonable, in terms of time and energy needed to perform a task and based on that decide if I should take it on or not (this includes me, finally, learning how to say no)
• stay in my box , since I came back to work I’ve changed department and I have to make sure that I don’t fall back to old tasks, whether it's others or myself who think that I can take on such assignments as I still "know how to”

With this list I can easily remind myself during the working day and follow up before I go home. For me, change is exactly this hands-on nowadays.

 

 

So, one year after my full-time sick leave I have come a long way, but in some ways I feel like this is where the journey really begins.

 

 

 

 

 

 

I dag är det på dagen ett år sedan jag avslutade min heltidssjukskrivning, till följd av en utmattningsdepression, och återvände till jobbet. Först på 25 procent, sedan 50 och nu 75.

 

Varje stegring har precis som läkare och terapeut förutsagt lett till en svacka och en upplevd tillbakagång. Det är naturligt och ingenting att egentligen fästa sig vid. Likväl är det jobbigt.

 

Att gå upp till 75 procent har för mig varit det största och tuffaste steget. Efter sex veckor på den här nivån har jag fortfarande inte kommit in i nya rutiner.

 

 

Jag inser att jag inte bara låter utan också är bortskämd, men jag upplever att jag knappt har någon tid över för mig och mina intressen längre. Under ett och ett halvt års tid har jag vant mig vid att saker får ta tid och jag håller ett betydligt lägre tempo än tidigare.

 

Utan att stressa så behöver jag blir mer effektiv. Skapa fungerande rutiner. Prioritera. Välja bort. Jag kan inte både jobba 75 procent, ha ett hem som är så rent att jag kan äta direkt från golvet, träna, vara social och ägna mig åt alla mina hobbies. Det är ju så livet är för de allra flesta av oss, men det betyder inte att jag tycker om det.

 

 

Det som har varit bra med att gå upp i tid är att jag nu på allvar har kunnat börja jobba med mina beteendemönster på arbetet. Just nu tränar jag på att

• tygla min entusiasm, jag är extremt lättentusiasmerad, går igång på alla växlar och pushar mig själv tills jag genomfört mitt uppdrag, kosta vad det kosta vill
• reflektera över vad som är rimligt, i form av tid och energi som går åt för att utföra en uppgift och utifrån det besluta om jag ska genomföra ett uppdrag eller inte (i detta ingår naturligtvis att lära mig att säga nej)
• hålla mig inom min box, jag har sedan jag kom tillbaka till jobbet bytt avdelning och jag får passa mig för att inte trilla tillbaka till gamla arbetsuppgifter, oavsett om det är andra eller jag själv som tycker att jag kan ta på mig sådana uppdrag eftersom jag ”ändå kan”

Med den här punktlistan kan jag lätt påminna mig själv under arbetsdagen och följa upp innan jag ska gå hem. För mig är förändring precis så här konkret numera.

 

 

Så, ett år efter heltidssjukskrivningen har jag kommit en bra bit på väg, men på sätt och vis känns det som att det är här som den riktigt tuffa resan börjar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I know I’m not the only one who feels a need to reflect upon the changing of seasons. I see it in blogs and magazines. I hear it on coffee breaks and while eavesdropping on the bus.

 

Maybe it’s the prehistoric animal inside of us reacting, still deeply connected to nature and its notions? Maybe the darkness and light, the fading and returning of life, reminds us of our own temporary existence? It’s too easy imagining a spring, a summer, a fall and a winter of life.

 

 

With fall comes darkness, and with darkness comes tiredness, at least for me. I think for many, it’s a perfectly normal physical reaction. While simple things like eating and sleeping, breathing fresh air and getting some daylight every day might help, I know that I will inevitably adjust my pace as days are getting shorter and shorter.

 

The season does affect me.

 

And maybe that’s not so bad after all? Maybe I should follow nature’s shift in tempo, because just like trees and flowers I need to play, pause and stop too to reach a balance.

 

There’s a time for developing, creating and start things new, and there’s a time for resting, reflecting and recharging.

 

 

The time has come for me to make myself comfortable in the corner of the couch together with some of my favorite things; tea and movies, port wine and books, blankets and phone calls, candle light and my furry friend.

 

I really do love the fall.

 

 

 

 

 

Jag vet att jag inte är den enda som har ett behov av att reflektera över årstiderna och deras skiftningar. Jag märker det på bloggar och i tidningar, jag hör det på fikarasten och när jag tjuvlyssnar på andras samtal på bussen.

 

Kanske är det urtidsdjuret inom oss, fortfarande ohjälpligt bundet till naturen och dess nycker, som reagerar? Kanske mörkret och ljuset, borttynandet och återkomsten, påminner oss om vår egen flyktiga existens? Det är allt för lätt att föreställa sig en livets vår, sommar, höst och vinter.

 

 

Med hösten kommer mörkret och med mörkret tröttheten, i alla fall för mig. Jag tror att det är så för många, det är en helt naturlig fysisk reaktion. Även om enkla saker såsom att äta, sova, andas frisk luft och se till att få lite dagsljus kan hjälpa, så vet jag att jag oundvikligen kommer att anpassa mitt tempo allt eftersom dagarna blir kortare och kortare.

 

Årstiden påverkar mig.

 

Och kanske är det inte så dumt trots allt? Kanske bör jag helt enkelt bara följa med i naturens tempoväxlingar, för precis som träd och blommor så behöver också jag både gasa, bromsa och stanna helt ibland för att nå balans.

 

Det finns en tid för utveckling och nyskapande och det finns en tid för vila och reflektion.

 

 

Nu är tiden inne för mig att krypa upp i soffhörnet och njuta av något av allt det jag älskar allra mest; te och filmer, portvin och böcker, filtar och telefonsamtal, stearinljus och min ulliga, gulliga kattvän.

 

Jag tycker verkligen om hösten.