Hemkomna efter kajakpaddling i Stockholms skärgård är vi möra i kroppen. Axlar, rygg och armar är trötta. I morgon vankas träningsvärk.

Vi paddlade i tre timmar ut till Stora Sandön, där vi slog upp vårt tält i en skogsdunge vid vattenbrynet och övernattade. Mumsade linssoppa direkt från gasolköket i solnedgången. Paddlade hemåt i dag, kämpade mot vind, vågor och Finlandsfärjor. Och sams höll vi, hela tiden. Det är kärlek!

Det var en skön tur, även om jag kanske önskat mig något mer av vildmarkskänsla. Vägen dit kantades av flådiga skärgårdsvillor (som förvisso är trevliga att titta på) och rytande motorbåtar (mindre trevliga). Själva var vi definitivt inte heller på Stora Sandön. Vid mörkrets inbrott (ungefär klockan tio) tyckte vi att det var dags att sova. Då tyckte några andra att festen skulle börja, och lät alla inom några kilometers radie få lyssna på stereoanläggningens feta bas. Vid lunchtid i dag var det dags igen. Själv ger jag mig ut i naturen för att få lugn och ro, men så är det tydligen inte för alla.

Fick en kommentar på mitt tidigare inlägg om att jag lägger mycket fokus på ytan. Det är sant, åtminstone när det gäller min egen yta.

Dels tycker jag att det är fantastiskt roligt att experimentera med kläder, frisyrer, smink, att se vilka olika uttryck man kan skapa. Med risk för att låta inte så lite pretentiös och självgod - det är lite som en konstform, eller åtminstone en kreativ process. Den där stunden på morgonen när jag duschar, väljer kläder och piffar är dessutom en av de få under dagen som är helt min egen. När den stunden flyter och går som jag vill, då flyger tankarna fritt.

För mig samverkar det yttre och det inre, hör ihop på något sätt. Det handlar inte om att vara snygg eller ful, men jag tror att de allra flesta människor har en medvetenhet om vad de vill säga med exempelvis kläder eller frisyr. Jag vill att mitt yttre ska stämma överens, kanske inte med mitt inre, men med den bild av mig själv jag önskar skapa. När jag har en dålig hårdag påverkar det faktiskt mitt humör, även om de inre egenskaperna både är viktigare och mer beständiga än min frisyr.

Sen berodde nog gårdagens svacka framförallt på de månatliga hormon- och humörrubbningarna. Varsågod världen, nu vet ni det.

I dag har jag ingen bra känsla i kroppen. Såg högen med totalt oanvändbara plagg växa i garderoben efter att jag provat dem ett efter ett. De jag slutligen fick på mig måste dock ha varit de fulaste av dem alla. Vart och ett för sig och i rätt kombination är de säkert toppen, men ärligt, i dag ser jag ut som en sktinödig kärring.

Klippte mig i lördags. Kändes bra först, men inser nu att frisyren och färgen bara adderar ytterligare tantighet. Jag ser ut lite som en dum hund. Slingorna gjordes i exakt samma nyanser som sist, men förra gången med en övervikt av blekta sådana, denna gång med mer koppar. Det finns liksom ingen dynamik. Jag har en jämntjock orange bulle på huvudet.

Något är fel på pendeltåget, ett ihållande pipande ljud ger en oskön tinnituskänsla. Orkar inte. Det är 2009 i Sverige. Visst, det är finanskris och allt säger de, men jag vill inte åka tinnituståg för det.

Det är inte första gången jag känner så här. Och jag vet precis hur dagen kommer att bli.

Jag vill bara hem igen, ta på mig en pyamas och krypa ner under en filt i soffan.

För två veckor sedan fick jag ett fult sår över vaden. Jag var ute i trädgården med Nils (katten), som springer i löplina eftersom han annars bara slåss med stallkatten och jagar rådjur. Jag gick omkring och pratade i telefon när Nils fick spatt, så där som katter får, och ruschade i full fart tvärs över gräsmattan och rundade mig och min vad, varpå linan skär/bränner ett fult jack över vaden.

Det har gjort grymt ont, kliat, svidit och sett ut ungefär som jag blivit släpad till ett garage nånstans och torterad med såg. Kan knappt ha byxor på mig eftersom det skaver så.

En kollega fick se det häromdagen och beklagade sig över att mina fina vader (jo, så sa hon) skulle missprydas av något så fult. I går hade hon med sig en rejäl Aloe Vera-planta.

Denna ska man tydligen dra av ett blad på, peela av ytterhöljet och stryka på gelen som finns inuti bladet på allt ifrån sår och brännmärken till finnar. Det ska ha en antibakteriell och läkande effekt. Jag är öppen för det mesta (dock inte magiska kristaller) och satte igång att badda mitt sår redan i går kväll och fortsatte i morse.

Och ta mig tusan, har inte rodnaden lagt sig lite?



Växten trvis soligt i sandblandad lerjord. Lite vatten en gång i veckan, så ska nog det här gå bra.

Ambitioner och mål är bra.

Förmågan att fullfölja dem bättre.

Förmågan att ta nya tag när man misslyckats  - bäst.

Jag skulle ju börja mitt nya liv. Gå och lägga mig i tid. Vakna fräsch och utvilad. Rulla ner på hojen till pendeltåget, med vinden genom mitt nytvättade hår. Vara på kontoret innan alla andra. Hinna sätt mig vid datorn med en kopp te och starta dagen i lugn och ro.

Inte då. Kom i säng efter elva i går, somnade kanske kring tolv. Vaknade chockartat klockan nio av att chefen ringde. Lyckades faktiskt klä på mig, tvätta och fixa håret och vara nere på stationen inom 25 minuter. Rätt stolt. Sminkade mig dock på stationen, till alla andras glädje.

OK. Jag misslyckades i dag. Men det är ingen mening med att gräma sig, det är bara att gå vidare och kämpa för att i morgon ska bli en bättre dag.

Måndag morgon. Ny vecka. Känner mig nöjd med att redan sitta på pendeln på väg till jobbet, för en gång skull kommer jag att vara på kontoret inna klockan åtta. Har till och med hunnit äta frukost. Sen vet vi ju hur det brukar gå. Jag börjar veckan på topp, och sedan går det bara utför.

Men det här gången kanske det blir annorlunda. Den här veckan är det rutinerna som har prio. Rutiner kan tyckas tråkigt, men det är nog precis vad jag behöver i mitt liv. Åtminstone på vardagarna. Rutiner som jag då och då kan bryta mot, med en känsla av frihet i belöning. Kaos är nämligen inte frihet, kaos är bara kaos.

För att lyckas måste jag gå och lägga mig i tid på kvällarna. Jag tror nämligen att det är där allting börjar för mig. Jag går och lägger mig på tok för sent, vaknar för sent, trött och sliten. Stressar, hinner inte äta någon frukost, kommer sent till jobbet och hinner inte få någon överblick.

Nu är det läggdags senast 22.30. Uppstigning 06.15. Ska sitta på cykeln 07.15 för att hinna med pendeln 07.32.

Klarar jag det hela veckan ska jag belöna mig med något fint/gott/kul på fredag.

Vissa tycker att de är söta. Charmiga. Underhållande. Vissa menar att de är framtiden, och några går så långt att de säger att de är meningen med livet.

De kallas barn.

Barn våldgästar ens trädgård med radiostyrda flygplan. De kraschar med sitt radiostyrda flygplan i ens äppleträd och klättrar sedan i det, ruskar det, och kastar fotbollar på det för att få loss sitt meningslösa radiostyrda flygplan.

Sen går man där. Plockar grenar. Värdefulla små äppelkart som aldrig fick chansen att utvecklas. Inte ett äpple blev det på det där trädet förra året. I år skulle bli annorlunda. Plockar de små, sura äpplena med gnagmärken här och där. Och undrar för ett ögonblick varför folk inte kan nöja sig med kattungar och hundvalpar.


Sötare än så blir det nästan inte... Bilden lånad här.

Får inte missa Bodil när hon sommarpratar.

Sommarpratar. Jag tror att hon pratar även på vintern. Och på våren. Och på hösten. Men säker kan man ju aldrig vara.

Den 8 augusti får vi ett bevis för att hon i alla fall pratar på sommaren.

Så här säger Bodil själv om sitt program:
Vissa dagar tror jag att det blir världens sorgligaste Sommarprogram – att jag för första gången kommer att säga som det är, nämna namnen, vem som gjorde vad och hur jag mår. Men så kör jag ett varv över den stora bron och får lite större perspektiv. Alla dör ändå på slutet, det är inte förhandlingsbart.

Som en vän sa häromdagen, döden är det enda som är evigt. Jag tror att det var hon som sa det, eller så var det jag.

Nej. Jag är inte deppig. Bara i en särskild sinnesstämning.

Kanske finns det fler saker som är eviga, och alla är nog inte onda.

Fredagen har övergått i lördag, och jag ska gå och lägga mig. Helg. Hur underbart är det inte?

Jag föll för grupptrycket. Jag kunde inte längre stå emot. Jag har registrerat mig på Fejjan. Och det är en jäkla drog. Har fått anstränga mig till det yttersta för att inte knappra mig in på sajten under arbetstid (för många gånger), men tillbringade stora delar av lunchen framför datorn och så snart klockan blev fem var jag där igen.

Jag är jättesen, jag vet. Det har liksom varit en grej för mig att vägra Facebook + att jag varit lite rädd för att tvingas socialisera med folk från förr som jag känner att jag lämnat bakom mig. Förr i tiden kunde man mer eller mindre byta liv genom att byta jobb eller hemstad. Med alla dessa sociala medier existerar liksom inga sådana gränser. De fysiska IRL-barriärerna finns inte längre där som skydd.

Jag har också funderat över om jag kommer att orka med Facebook. Jag har ofta upplevt pressen på att prata i telefon, besvara e-post och sms som fullt tillräcklig för mig. Men men, jag gör väl även detta på mina egna villkor. Än så länge är det superkul. Kanske går det över snart.

Undrar om mitt intåg på Facebook har något att göra med detta:
http://www.aftonbladet.se/wendela/article5488999.ab?

Seniorerna tar över Facebook - de unga flyr.

När jag stod och skulle köpa min spikmatta i hälsokostbutiken häromdagen kom jag att tänka på det här med att det snart är fritt fram för i princip för vem som helst att driva apotek . När jag hade betalat kom det nämligen in en förvirrad turist som ville köpa läkemedel, varpå expediten förklarar på knagglig engelska att detta inte är ett riktigt apotek. Än. It will be. Soon. But not yet.

Det är ju lite skrämmande. Att en människa som försöker få mig att tro att en röd spikmatta ska ge mig energi och att en grön variant ska lugna ner mig - trots att jag ligger på rygg och blundar - ska få driva apotek. Där vill nog i alla fall inte jag köpa mina läkemedel.

Det fina vädret har dragit vidare och lämnat oss med ett kompakt molntäcke och kyligare luft. Lite trist att solen försvann, men nu går det äntligen att sova, andas, leva utan att smälta bort. Och varje regndroppe behövs.

Vädret inspirerade mig till en tillbakablick på trädgårdsåret så här långt. Några blandade bilder från slutet av maj fram till förra veckan.

Jag brukar vara duktig på att motstå nya flugor och hålla mig en bit bort från sånt som alla ska se, ha, göra, lyssna på. Det är något med själva hysterin som gör mig lite illamående. 

Jag tittade inte på vare sig Ally McBeal eller Arkiv X förrän det hela i princip var slut. Jag lyssnade inte på Mando Diao när det begav sig (och gör fortfarfande inte). Jag använder inte Facebook och jag vågar vägra gladiatorsandalerna.

Något jag dock inte kunde motstå är spikmattan. Jag läste om den för första gången på en blogg för några månader sedan och reflekterade inte särskilt över det. Sen dök det upp spikmattor till höger och vänster, i annonser, butiksfönster, artiklar och i samtal på bussen. Och lite nyfiken blev jag nog...

Yantramatta

Yantra vs. Shakti
I helgen fick jag prova en Yantramatta, jag låg inte särskilt länge på den, men himmel vad skönt det var! Det gjorde inte alls så ont som jag trott. Jag blev varm och kunde känna hur det pulserade i ryggen. Efteråt var jag lite lätt vimmelkantig men märkbart avslappnad. Jag kände att jag var tvungen att ha en!

Så i dag sprang jag ner till hälskostaren på hörnet, som saluför Shaktimattan. Där utspelade sig följande, i mitt tycke lätt underhållande, samtal.

Jag: Vad är det för skillnad på Shakti- och Yantramattan?
Expediten: Det är stor skillnad. Shakti är ju originalet. Vi har bara originalet.
J: OK. Men vad skiljer dem åt?
E: Han som har gjort den här mattan är svensk, det är originalet. Han har blivit miljonär nu, förstår du.
J: Det kan jag tänka mig. Men är det någon skillnad på mattorna, de ser ungefär likadana ut tycker jag?
E: Ja, det här är ju originalet. Piggarna sitter i ett särskilt geometrisk mönster.

Hmm... Jo, och det gör de ju i den andra mattan också, tänkte jag, men orkade inte arugmentera mer. Hon hade nog ingen koll, helt enkelt.

J: Finns det olika färger?
E: Ja, vi har den här röda som ger energi och så har vi en grön som ger en lugnande effekt.
J: Men jag ska ju ligga på rygg på den och troligtvis blunda...
E: Ehh, ja.

Det fanns bara röda kvar, så det blev en röd.


Grön Shaktimatta

Gör det ont?
Jag har redan hunnit ligga på min Shaktimatta i ungefär en timme tidigare i kväll, var trött och skulle ändå vila. Min bedömning är att Shaktimattans piggar är högre och vassare än Yantrans. Det kändes betydligt mer än Yantramattans lite trubbigare spikar. Jag vill dock inte påstå att det gjorde ont, inte förrän jag vaknade till och skulle rulla bort från den. Det var faktiskt rätt smärtsamt, och det stack ett bra tag efteråt. Nu, åtminstone ett par timmar senare, känner jag fortfarande effekten. Den varma, brännande känslan var mycket mer påtaglig än den jag upplevde på Yantramattan, men tiden jag provade dem skiljer sig ganska kraftigt åt. Skulle nog vilja påstå att det var mer avslappnande att ligga på Yantramattan, men det har nog mest att göra med att de trubbigare piggarna är lite mer skonsamma för en nybörjare.

Vilken ska man välja?
Tittar man på de respektive hemsidorna verkar Shaktimattan vända sig till hardcore yogi wannabees, medan Yantramattan vill fånga gymtjejerna kring Stureplan. Ungefär. Shaktimattan finns i en enda storlek och har 6000 piggar. Yantramattan finns i medium, large och extra large, och den storlek som motsvarar Shaktin har 8820 stycken spikar. Jag känner mig nöjd med min Shakti so far, men skulle gärna prova Yantran mer. Yantran har också en bäst i test-stämpel från tidningen Kropp & Själ.

För att komplicera det hela ytterligare så är valmöjligheterna betydligt fler än så. Vi har den Svenska spikmattan, som blev utsedd till bästa spikmatta i Amelia. Denna matta är gjord helt i plast och har inte Yantran och Shaktins blommönster, utan helt enkelt en massa piggar på rad. På spikmattan.nu kan man hitta ännu fler varianter.


Svensk spikmatta

Varför spikmatta?
Spikmattan sägs öka blodcirkulationen i kroppen, fungera avslappnande och smärtlindrande. På Yantramattans hemsida kan man läsa att peptidhormonerna börjar strömma ut i kroppen efter 10-15 minuter. Det finns en massa olika peptider i kroppen, såsom insulin ocu glukagon som reglerar sockerhalten i blodet, ADH som reglerar vätskebalansen och oxytocin (källa: Wikipedia). Oxytocin frigörs vid amning och under förlossning, men har också enligt vissa forskare en smärtlindrande och lugnande effekt, samt en stimulerande effekt på tillväxt och läkning.

Efter 20-30 minuter på mattan ska smärta och stressnivå  i kroppen minska, och efter 30-40 minuter ska man kunna uppleva en klar lindring av smärtupplevelse och få en ökad aktivitetsförmåga.

Huruvida det finns belägg för detta låter jag vara osagt. Jag har dock en skön, varm känsla i ryggen efter att ha legat på min spikmatta och är villig att ge den en chans.

Sitter i bilen med datorn i knät, i baksätet för att inte störa chauffören. Vi har tillbringat helgen i Dalarna, primärt för att fira Kärlekens bror som fyllde 30, men förstås också för att träffa hans familj.

Det blev en riktig fikaturné i dag, med hela fem stopp. Vi har pimplat en hel del koffeinhaltiga drycker och ätit bakverk. Sista stoppet blev i nybyggda Rommevillan som vi besökte för första gången. Tjusigt!

I morgon väntar jobb, och nu är det slut med att sitta hemma med datorn. Dags att bege sig till kontoret igen. Men eftersom vi kommer hem sent i natt kommer jag att unna mig en lugn start på morgonen.

Ett stort körsbärsträd.
En slänt full med smultron.
Pengar att köpa jordgubbbar för.

En trädgård att äta dem i.

Jag är rikast i världen.

För ett tag sedan bloggade jag om mina utemöbler som skulle målas om. Så här blev det!



Det var faktiskt riktigt roligt att måla utemöbler. Kändes inte så noga att varje penseldrag skulle ligga perfekt, det var liksom bara att smaska på färgen, rätt på, utan krusiduller.

Har haft en skön vecka. Vädret har förstås gjort sitt. 

I  måndags lämnade jag kontoret i pausen mellan första och andra halvlek och åkte hem. Det gick helt enkelt inte att sitta inne och häcka när värmen fanns där ute och väntade på mig. Tillbringade resten av dagen ute på trappen med datorn i knät.. Lovely!

I tisdags hade jag en massa möten, så då fick jag lov att åka in till kontoret. Det körde ihop sig lite, och jag var inte hemma förrän strax efter nio på kvällen. Trist, men efter det kunde det bara bli bättre.

Onsdag, torsdag och fredag har jag suttit hemma och jobbat och det har varit helt fantastiskt skönt. Har gjort uteplatsen till mitt kontor och mina telefonsamtal har ackompanjerats av fågelkvitter och sus från en ljummen sommarvind som drar genom trädkronorna.

Sambon jobbar ju för det mesta hemifrån, och vilken fantastisk känsla det har varit att kunna äta frukost och lunch tillsammans en helt vanlig vardag.

Även om jag jobbat duktigt blev det ändå ett välbehövligt avbrott från den sedvanliga jobbhetsen. Nu blir det en lat, ledig helg och sen är jag nog redo att återse kontoret på måndag.

Hela våren har vi sagt: Det där gör vi i sommar, när allt lugnar ner sig.

Det där, det är ett typsikt sommarprojekt!

Och så häromveckan kom jag på mig själv med att säga: Det där tycker jag att vi tar tag i i höst, efter semestrarna, när allt drar igång igen.


Surdegar jäser, de växer lite för varje dag som går. Förhoppningen är att man genom att skjuta upp dem ett litet ögonblick i taget, aldrig ska behöva ta tag i dem överhuvudtaget. Att alla ska glömma bort dem.

Men vad skönt det är när de väl är gjorda. När man kan bocka av ett mardrömsprojekt från att göra-listan. Kanske är det värt jobbet, bara för att få uppleva den känslan.

Midsommar firades utan sill och nubbe, utan midsommarstång och sju sorters blommor. Jag och Kärleken drog västerut, till Norge, och kämpade och slet oss upp på Skålatoppen, 1848 meter över havet.

Vi gjorde ett försök redan för ett år sen, men tvingades avbryta en bit ovanför snögränsen då vi hade helt fel kläder och utrustning. I år var vi bättre förberedda, och jag fick premiärgå nya kängorna, nya ryggsäcken och nya regnstället som tack och lov kom till användning.


Det tog oss sju timmar att komma upp, och fyra timmar ner. Det var stundtals riktigt, riktigt jobbigt men det var värt varenda steg. Vi var helt ensamma i tornet där vi övernattade och vi fick se den mest fantastiska solnedgång. I stugan fanns all slags pulvermat att köpa, och jag lovar, den mexikanska grytan är nog det godaste jag ätit.

Det har snart gått en vecka sedan Michael Jackson avled. Förstasidorna viks nu åt annat, mittuppslagen går till andra, men fortfarande är hans bortgång en följetong i media. Hyllningarna avlöser varandra och alla vill vara först med att avslöja orsaken till hans död. Många har uttryckt sin förvåning och sorg över hans bortgång, men jag kan inte riktigt relatera till något av det. 

Jackson har sett ut som något ur en skräckfilm de senaste åren. Blek, mager och vilsen. Hela hans uppenbarelse har signalerat att han inte mår riktigt bra. Så jag kan inte vara särskilt chockad över att han nu har gått bort. Med den psykiska press jag inbillar mig att han måste haft, som jag också inbillar mig tog sig fysiska uttryck, var det bara en tidsfråga.

Michael Jackson har gjort helt fantastiska låtar, som följt mig genom livet. Jag minns hur jag och min kompis E kom för sent till lektionerna i fyran för att vi inte kunde slita oss från Black or white och Heal the world. Istället för att sätta på oss cykelhjälmarna och åka till skolan satt vi på vardagsrumsgolvet hemma hos mig och sjöng med till Michaels röst. Jag minns dansgolv, så många att de flyter ihop, som vaknat till liv av gamla Jackson 5-dängor och hur jag dansat, dansat, dansat natten lång. Nu för tiden är Michael ett säkert kort när det ska städas. Drivet och glädjen i många låtar ger mig en sjuk energi. Ändå kan jag inte vara riktigt ledsen över att han dött.

Missförstå mig inte, det är självklart tragiskt när en människa går bort. Även när människor man inte känner dör kan man bli berörd, jag tycker inte det är något konstigt. Att jag inte riktigt kan relatera till Michael Jacksons bortgång beror nog på att han redan var död för mig.

Det här är en sliten kliché, men var han inte bara en skugga av sitt forna jag? Det var länge sedan han skapade någon ny musik som jag kunde ta till mig. Jag förväntade mig knappast några nya underverk från honom. Genom det han skapat var han odödlig, men allt annat än hans histora var... död.

Ett fascinerande människoöde måste jag ändå tillstå att det är. Det finns så många frågor kring hans liv som är obesvarade, och hela hand värld känns som ett mysterium. Jag undrar verkligen hur det kändes att vara Michael, vad som försiggick i hans huvud. Jag undrar om någon riktigt vet.

Jag undrar om vi verkligen vill veta.



Michael Jackson som jag vill minnas honom