Chai, chai – Travels in Places Where You Stop but Never Get Off av Bishwanath Ghosh


Som om någon skulle skriva en reseskildring från Hallsberg, järnvägsknuten du troligen passerat eller genomfört ett tågbyte vid, men antagligen aldrig haft som slutdestination. Hur är det med Vagnhärad – varit där? Brunflo?

Få kliver av i Hallsberg, Vagnhärad eller Brunflo för att stanna. Likadant är det med Mughal Sarai, Guntakal och Jolarpettai i Indien. Orter som lever av järnvägen eller med minnet av järnvägen.

Varje plats är en berättelse och författaren till Chai, Chai reser mellan dessa anonyma byar och städer med ambitionen att gräva fram just deras unika historia. Han slår sig i lag med the locals och det vet alla som varit i Indien, att varje person man möter är ett uppslag till en minst trehundrasidig roman.

Så synd då att författaren inte ger de människor han möter mer utrymme.



Bokomslaget får högt betyg, titel och utsmyckningar i relief


Istället breder författaren själv ut sig. Att se världen genom en annans ögon är en sak, att se någon se sig själv i spegeln och pilla sig i naveln en annan. I stort sett varje kapitel kretsar kring författarens jakt på hotellrum och hans längtan efter ett glas whiskey eller två eller tre. Det blir, i längden, tröttsamt och tillför inte något till boken.

Jag kan heller inte låta bli att fundera över författarens identitet. Han är född och uppvuxen i Indien, men beskriver med stor fascination sådant som jag vid mitt första besök i Indien möjligen reagerade på; trafik, mat, hygien… Allt det där som en infödd troligen inte ens reflekterar över. Jag, som infödd svensk, skulle ju exempelvis inte brista ut i lovsång över vår förmåga att stå i kö och vänta på vår tur eller med stor förundran beskriva den svenska köttbullen.



Även om boken inte var så värst, så är masala chai fortfarande en hit!


Författaren ser möjligen utländska turister som sin målgrupp och gör i sådana fall rätt i att delge dessa typiska indiska miljöer och upplevelser, men det blir problematiskt och mindre trovärdigt när han själv talar med den utländska turistens röst.

Boken ger en inblick i det liv som levs utanför turiststråken och skildrar vardagen för de många människor som sällan kommer till tals. Men de skulle gärna fått tala både högre och längre.


Betyg: 3/5

Mer om boken och författaren:
On the Ganga Mail - Mr Ghosh blogg
Wikipedia om Bishwanath Ghosh
Recension, Travelholic
Recension, Outlook Traveller

”Det här är så ryskt”, tänker jag efter att ha läst de inledande sidorna i Den yttersta kärlekens Gulag.

Namnen (långa och många), redogörandet för familjeförhållanden och klassmarkörer. Men författaren, James Meek, är britt och har med andra ord helt enkelt lyckats med konststycket att inte bara placera historien utan också efterhärma stilen hos många av författarna från samma plats och period.*


Gamla ryska tidningar, har ingenting med boken att göra men är vansinnigt snygga


Vi befinner oss i Sibirien. Året är 1919. Jazyk, en liten stad ockuperad av en tjeckisk legion, är vår scen.

Där står Anna Petrovna, änkan som retar gallfeber på byborna med sitt lösaktiga leverne, på jakt efter kärlek och ett bättre liv. Där står Balasjov, förgrundsfiguren i den sekt som dominerar Jazyk, en religiös kastrat som vigt sitt liv åt Gud.

Bakom dem smyger Samarin fram, studenten med de många ansiktena som på lösa grunder satts bakom lås och bom och som numera är en förrymd straffånge. Allra längst bak, där strålkastarljuset inte riktigt når fram, står Mutz, stadigt med benen brett isär och övervakar skådespelet. Han är löjtnanten som leder den tjeckiska legionen när inte kapten Matula är på plats, men som allra helst skulle vilja återvända till hemlandet, allra helst tillsammans med kvinnan som fångat hans hjärta.


Ryska tecken

Så absurd som bara verkligheten kan vara
Det är en mörk och mustig soppa han har kokat ihop, James Meek. Absurd och vrickad, samtidigt smärtsamt verklig. För vad är den människa som fastnat i fattigdomens och ensamhetens skruvstäd inte beredd att göra? Hur långt kan inte den människa gå, som med bojor kedjat sig fast i politisk eller religiös fanatism? Vad är vi alla inte beredda att göra för kärlek?

James Meek rör sig skickligt mellan de olika huvudpersonerna och knyter sinnrikt samman deras livsöden. Det är en lektion i en bortglömd del av historien, som aldrig någonsin blir tråkig. Det är en realistisk blandning av politiskt, personligt och privat, som visar hur världshändelser påverkar den enskilda människan och hur Idéer både kan slita oss från varandra och skapa en känsla av tillhörighet.

Ibland skriver författare så vackert att jag får rysningar och tårar i ögonen. Det gör inte James Meek. Men historien är så fängslande och driver framåt med en sådan iver att jag ger den här boken allra högsta betyg.

Betyg: 5/5

Mer om författaren och boken:
Om James Meek på Wikipedia
James Meeks egen hemsida
Recension på arbetet.se
Recension och intervju i GP



*Däremot kan ju rysk litteratur vara aningens tung och svårgenomtränglig, ibland är namnen och personerna fler än jag kan komma ihåg och ibland blir det tröttsamt att läsa tio sidor om hur man till exempel tillverkar ett rör. James Meeks penna rör sig betydligt lättare och vet när det är dags att sluta.

Jack Kerouac – jag avskyr dig

Jag avskyr ditt obegripliga pladder din aldrig sinande ordström som du sköljer över mig dränker mig med orden som du bara låter flöda utan tanke och hopp tjolahej utan interpunktion för vem behöver kommatecken och punkter – aha – inte den stora författaren Kerouac i alla fall. Styckeindelningar är inget för dig – nej nej – och vem bryr sig om du byter tempus i en och samma mening allt det där är bara världsligt dravel och du är en missförstådd mästare ska gudarna veta – jippi.


Jack Kerouac – jag älskar dig

Jag läser dig och jag hör en sång. En naturens sång. Jag hör en norrländsk fjällbäck, ett silvrigt fall från gråsten ner i mossa och barr, med pärldroppar som dansar allegro. Jag hör en glasklar sopran sjunga en aria från en solnedgångsfamnad balkong i ett Europa i nyvunnen fredstid. Jag hör en violinvirtuos spela för Gud tills strängarna brister i symbios med mitt hjärta. Jack Kerouac – jag vill lägga blommor på din grav, dansa på den tills du vaknar igen och ger mig mer – mer ord, mer rytm, mer flöde.


Jag har precis lagt ifrån mig novellsamlingen Järnvägen Jorden, i översättning och efterord av Per Planhammar, och jag känner mig upprymd, pånyttfödd. Alla sinnen känns vidöppna och mottagliga.

Åtta noveller av Jack Kerouac, där de första jag läser lämnar mig med följande slutsats: en med rätta missförstådd man som – så många andra – tar sig själv på alldeles för stort allvar. Läs första stycket i denna text en gång till så framgår delar av min kritik.

Sedan händer något. Dels ökar förekomsten av styckeindelning och interpunktion markant, men det är inte främst det. Helt plötsligt finns det ett flöde, det är som ett rinnande vatten som forsar fram utan hinder. De tidigare sällsynta men ack så vackra metaforerna staplas nu på varandra till sagolika totempålar av ordkonst. Det lilla, enkla, vardagliga skildras med en sådan krispig tydlighet att ögonen tåras.



Kerouacs beskrivning av Paris i novellen Den långa resan till Europa är det vackraste jag läst. Han fångar känslan – känslan av Paris – med en sådan lekande lätt exakthet.

Spontaniteten är Kerouacs själva poäng och i de fyra-fem sista novellerna i samlingen kommer den – och han – till sin rätt. Eller så är det min stela attityd och konservatism som lägger krokben för mig till en början...? Skit samma. Stor författarkonst och jag uppmanar nu alla och envar: Läs.

Betyg: 4/5 (helhetsbedömning, vissa av novellerna är solklara femmor)

Mer om författaren och boken:
Om Kerouac
Recension, All kinds of books (en läsare som tycker precis tvärtemot mig)
Beat-generationen

En stunds underhållning.
Ibland vill man inte ha mer än så.

 

 

I korthet: Monsieur Legris äger en bokhandel men ramlar över deckargåtor som han inte kan låta bli att nysta i. I jakten på gåtans lösning trasslar han in både sig och sina anhöriga i intrikata situationer.

 

Genren kan bäst beskrivas som trivseldeckare, tänk Morden i Midsomer. Det mördas på löpande band och även om det stundtals är lite spännande så är det framförallt småputtrigt trevligt.

 

 

Jag tänker på markörer när jag läser Claude Izners* Mysteriet på Père Lachaise. Markörer i bemärkelsen ledtrådar som författaren kastar ut för att tala om för mig som läsare var vi befinner oss och när.

 

Paris, fin de siècle – slutet av 1800-talet. Vilken guldgruva för en författare…

 

För att citera en fenomenal Paris-skildrare:

“Men Paris är ett världshav. Om man kastar ut ett lod där når man aldrig till botten. Genomströva det, beskriv det – hur mycket man anstränger sig att genomströva det och beskriva det, hur talrika och ivriga än utforskarna av detta hav är, kommer det alltid att finnas en jungfrulig plats där, en okänd håla, blommor, pärlor, vidunder – något oerhört, bortglömt av de litterära dyrkarna.”

- Honoré de Balzac, Papa Goriot -

 

 

Inte kan jag förvänta mig att var och varannan ska komma upp i mästarens klass, men när Paris ska målas i litteraturen önskar jag mig ändå mer än att i princip enbart peppras med gatunamn och referenser till historiska händelser. Genom att berätta att huvudpersonen, Victor Legris, går längsmed Rue Lepic förstår jag visserligen att han är i Paris. Genom att skriva om världsutställningen 1889 som om det var i går förstår jag förvisso ungefär var i tid vi är. Men jag är aldrig där.

 

Författaren har gjort sin hemläxa med diger research, och det är förstås beundransvärt, men det blir för tekniskt och stannar vid ett kalenderbitaraktigt uppräknande (som däremot gör sig alldeles ypperligt i efterordet, det är oerhört intressant).

 

Själva deckargåtan är spännande, för mig tämligen oförutsägbar och med en aha-framkallande vändning som jag visserligen listar ut innan huvudpersonen gjort det. Men så ska det kanske vara. Det stora problemet uppstår i de sista kapitlen när författaren ändå, trots att jag redan förstått, ska förklara för läsaren hur allt hänger ihop och vilka motiven var – då görs det i deckarklassisk referatstil genom att karaktärerna helt enkelt berättar och förklarar för varandra. Klassiskt eller inte, det är så fruktansvärt fantasilöst. Som om författaren plötsligt fick ont om tid eller tröttnade på sin historia och valde att ta den snabbaste vägen ut för att komma till avslut.

 

Trivsam läsning, utan utmaningar, men i gengäld också med få belöningar. Möjligen något för en semesterfirare, de första dagarna i hängmattan innan hjärnan riktigt lämnat jobbet.

 

Betyg: 3/5

Mer om författarna och boken:
Recension på pocketblogg.se
Kort om författarna på Wikipedia

 

* Pseudonym för de två systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre

För mycket lycka - en novellsamling av Alice Munro

Jag släpps in i ett annat universum, så känns det när jag läser Alice Munros noveller. Det här är inte en författare som skriker, här finns inget effektsökeri, inga lättköpta eller billiga poänger. Med försiktiga steg följer jag viskningar och mjuka ord, genom livets labyrint, tills jag kommer allra längst in, i smärtan, rädslan, förvirringen och vanmakten. Hon skildrar det så skickligt, oblygt och ohämmat, men alltid med respekt.

Jag försöker hitta ett genomgående tema i de tio novellerna som samlats i För mycket lycka. Kanske hittar jag det i huvudpersonernas sökande efter tillhörighet och identitet, i deras sökande efter en plattform att stå på – och de oerhörda handlingar de tar till i den jakten. Många av novellerna har ett bråddjup som jag handlöst faller i, de skildrar tragedier så smärtsamma att boksidorna nästan skaver mot mina fingrar. Samtidigt finns där en vilsam stillhet. En oro och en ro.

Av de tio novellerna är de åtta första väl sammanhållna – de skildrar helt olika livsöden, men det finns en ton och en stämning som löper som en röd tråd. Ett språk. En finstämdhet.

Den näst sista novellen, Trä, är plötsligt faktatung. Den är pratig. Nästan tjatig. Lämnar inget utrymme för mig att andas, att tolka. Den är… direkt – what you see is what you get. Det finns inget under ytan. Trä är motsatsen till allt det som är Munros noveller för mig.

Den sista novellen, För mycket lycka, skulle jag snarare kalla en kortroman, och det är som en sådan jag önskar att den skulle behandlats. Den hade förtjänat att ges ut i egna pärmar, liksom de åtta första novellerna i den här samlingen hade förtjänat att få stå för sig själva. Återigen bryts mönstret. Det spelar ingen roll att det är välskrivet och aldrig så intressant, den magi som byggts upp i den tidigare läsningen är bruten.

Jag vill avsluta med något positivt. För jag älskar den här novellsamlingen. Jag älskar hur jag slukas av den. Jag älskar Dimensioner och jag älskar Barnlek. Jag vill att alla människor i hela världen ska läsa just de två novellerna. Särskilt Barnlek.

Betyg: 4/5

Mer om författaren och novellsamlingen:
Om Alice Munro på Wikipedia
DN recenserar För mycket lycka
Intervju med Munro i Paris Review

Till och med katten gillar Munro

 

Jag har nu för andra gången lyssnat på Torgny Lindgrens sommarprat i P1. Senast jag gjorde det var i går. Det kan vara så att jag nu måste lyssna på Torgny Lindgrens sommarprat varje dag, ända tills jag dör. Den mannen har en förmåga att sätta samman orden till magiska flöden. Därutöver har han en förmåga att uttala dem så vackert att jag vill gråta av lycka.


Torgny Lindgren

Hans sätt att säga soffhörn. Det får mig att vilja spendera resten av livet i ett soffhörn. Och ska man tro Torgny, är det ungefär så vi genomlever våra dagar. Har du inte lyssnat på programmet än, gör det. Orkar du inte lyssna på hela, spola fram till en sisådär 15 minuter så får du höra om soffhörnet.

Jag känner att min kärlek till Torgny Lindgren kan uppnå samma fanatiska höjd som min kärlek till Bodil Malmsten. Jag är glad över att få finnas till under två så fantastiska författares livstid. Det är underbart att det finns två av dem.

Men. Jag kan inte låta bli att undra hur det skulle vara om man liksom kopplade samman deras hjärnor, så att de fungerade som en. Hur, jag undrar bara hur bra skulle det bli då?

Det är lika bra att göra det klart från början. Jag är inte något stort fan av deckare. Genren har aldrig riktigt intresserat mig, och när jag väl har försökt har jag upplevt att språket ofta håller en låg kvalitet, att karaktärerna är tunna och att dialogerna saknar all trovärdighet. Alla deckarfantaster får gärna motbevisa mig och framhålla sina guldkorn!

Över julhelgen läste jag dock Mons Kallentofts Höstoffer, med god behållning. Har tidigare tagit mig igenom Midvinterblod och Sommardöden och fastnat för drivkraften i hans berättelser. Jag bara måste vända blad och följa hjältinnans jakt på mördaren. Ledtrådarna är snillrikt nystade och ibland känns det nästan som hjärngymnastik när jag försöker pussla ihop alla bitarna.

Det finns en obehaglig känsla i hans böcker, som är både lockande och motbjudande på en och samma gång.

Som före detta Linköpingsbo är det kul att kunna se miljöerna framför sig.

Men...

Karaktärerna är schablonartade och förutsägbara, och känns ibland närmast som parodier av den personlighetstyp de ska föreställa. Bitterheten och kritiken mot klassamhället som löper som en linje genom hela berättelsen känns inte rimlig, kanske för att jag själv är fast i min medelklasshjärna? Och så de övernaturliga inslagen... Alla liken som pratar. Det är ytterst sällan som de faktiskt bidrar med något.

Men... Återigen ett men.

Berättelserna är starka och bär de svaga karaktärerna. När Vårlik kommer som pocket kan ni ge er den på att den slinker ner den också.

Betyg: 3/5

Mer om författaren och boken:
Mons Kallentofts hemsida
DN recenserar Höstoffer

Har precis slagit igen pärmarna till Oväntat besök på Star Street, ytterligare en medryckande och fängslande historia signerad Marian Keyes. Efter en lite seg start (beroende på mig eller boken är oklart) har boken haft en närmast magnetisk dragningskraft på mig.

Det är som alltid i Keyes böcker - motpoler och kontraster, lika nära till skratt som till gråt. Karaktärer och livsöden med igenkänningsfaktor som engagerar. Dock har hon, av någon outgrundlig anledning, fört in ett övernaturligt inslag, som också får äran att agera berättare.

Jag har väldigt svårt att förstå varför. Det tillför egentligen ingenting, då de livsöden som målas upp är tillräckligt spännande och mystiska. Storyn hade kunnat berättas på annat sätt, och egentligen bara vunnit på det.

Efter en skön läsupplevelse blir jag besviken på slutet. Det är så imbecillt, fånigt och dumt att jag nästan skäms.

Helhetsbetyget blir dock bra: 4/5

Mer om författaren och boken:
Marian Keyes hemsida
Dagens bok

Karin Thunberg - du fantastiska skribent, som reser håret på armarna och får huden att knottra sig. Som förvandlar magen till en liten, hård sten. Som får ögonen att rynka sig till smala streck, redo att tåras.

Det gör ont och är skönt på en och samma gång.

Andra gånger... Då framkallar du ett försiktigt leende. En värme i bröstet. En känsla av att hjärnan, med alla dess tankar, gör sig fri från kroppen och svävar fritt. Gränslöst.

Du är en av veckans höjdpunkter.

Karin Thunbergs kolumner i SvD


Läs vad andra skriver om Karin Thunberg, Svenska Dagbladet, SvD, inspirationskälla och förebild

Jag vet vad du tänker. Marian Keyes. Meg Cabot. För att inte taaala om Sophie Kinsella... Bokomslag i pastellfärger, smyckade med läppstift och skor.

Men jag är läskunnig. Och inte särskilt mycket dummare än genomsnittet. Det är bara så skönt att sjunka ner i soffan med ett stycke lättsam, lättläst lektyr. Kravlöst.

Den här sommaren har jag, precis som förra året, plöjt bok efter bok efter bok. Ibland en om da'n (det blir så när böckerna är lättlästa...). Jag tänker inte trötta ut vare sig er eller mig själv med att recensera varenda en av dem, men några tål att lyftas fram.

Sophie Kinsella. Jag har två tydliga läsminnen förknippade med henne. Det första utspelar sig på ett tåg, på väg till Dalarna mitt i mörkaste vintern. Snön yr, det är kallt - inte så att nån jublar precis. Men där sitter jag och fnissar, fnittrar hysteriskt. Det är när hennes Shopaholic-karaktär precis sökt jobb på ett finskt bolag och utgett sig för att tala finska flytande, ni som läst första Shopaholic-boken vet vad jag menar. Det är inte seriöst nånstans. Det är tramsigt, klyschigt och sååå roligt. Det andra minnet är från i somras, då sitter jag på flyget på väg ner till Gotland. Även om resesällskapet är av muntrare slaget där, utmärker jag mig nog ändå där jag sitter för mig själv och frustar av skratt.

När jag tänker efter har jag tre läsminnen förknippade med Sophie Kinsella. Det var ju den där gången också... då när jag låg ensam i min säng och skrattade högt. Så tårarna sprutade och jag knappt fick luft.

Bara läs hennes böcker - bara läs.

Marian Keyes. Hennes böcker är underhållande, ibland riktigt roliga, men här finns alltid ett djup, en botten. Något mörkt som allt det där glättiga kontrasteras mot. Hade en period för några år sedan när jag läste många av hennes böcker, och nu under sommaren har jag klämt En förtjusande man och Sushi för nybörjare. Båda är bra. Riktigt bra. Men kanske är En förtjusande man snäppet bättre. 700 sidor +, men det känns inte tungt, tjatigt eller överflödigt någonstans. Det är knappt så att hjärnan hänger med i ögonens framfart, ivriga att lapa i sig nästa ord, nästa, och nästa...

Och så har vi då Marita Conlon-McKennas En liten hattaffär på hörnet. Jag borde ha förstått. "Det här är nog den gulligaste bok jag har läst på många år!" Länstidningen Östersund. "Det är vänligt och charmigt, en riktig 'feel good' saga.." Nerikes Allehanda.

Det här är nog det mest meningslösa, förutsägbara och klichéartade jag någonsin läst. Allt är puttinuttigt och gulligt. Problemen som uppstår är knappast överraskande, än mindre lösningarna på dem. Huvudpersonen är en lilllgammal... klump. För hon tar liksom aldrig form. Det är präktigt och ordentligt (breda, låga klackar på festskorna, så att man orkar med hela kvällen), samtidigt som hon dejtar en slarvig rockmanager med långt hår (oj oj, och hur kan det tänkas sluta?).

Språket är torftigt. Visst är det smyckat med små krumelurer här och där, men det enda de gör är att bidra till den där klibbiga, sockersöta känslan som bara ger kväljningar. Jag vet inte hur många gånger jag tvingas läsa om den blekgula nyans som hon målat sin lilla hattaffär i. Det hade nog inte heller varit helt fel om författaren (eller kanske översättaren?) hade haft en synonymordbok till hands.

Ett av min absoluta favoritpartier är när en äldre lärare ska förklara för sin kanske tioårige elev hur det där med Internet funkar. Låt mig citera:

Tommy Butler såg nöjd ut och tittade intresserat på när hans lärare öppnade sökmotorn Google på datorskärmen.

Tommy hade blivit överraskad och glad när hans lärare satte sig ned bredvid honom och visade hur man använde en sökmotor på Internet för att forska i det förflutna.

Men hallå?? Boken är skriven 2006, redan då kunde väl varenda unge mer om datorer än sina mossiga lärare? Och vad tror författaren om läsaren? Sökmotorn Google på Internet... Jo, tack för förklaringen. Jag kan bara hoppas att författaren hade 80-åriga äldre damer som målgrupp när hon skrev boken.

Det som fascinerar mig allra mest är det faktum att Marita Conlon-McKenna beskrivs som en av Irlands mest framgångsrika författare, ordförande för irländska PEN.

Det, och att jag faktiskt läste ut hela boken.


Tidningen Kulturen recenserar En liten hattaffär på hörnet. Håller med om allt, förutom att jag aldrig känner mig tacksam över att få läsa boken.


Läs vad andra skriver om böcker, litteratur, Marian Keyes, Sophie Kinsella, Marita Conlon-McKenna, chic lit och bokrecension

Det är tur för alla oss bakåtsträvande tevelösa att Svt play finns. Och för alla er som inbillade er att ni hade bättre saker för er än att bänka er framför Veckans föreställning på tvåan.

Ni missade Bodil Malmstens Tryck *, men den går att se på Svt play fram till och med Norges nationaldag.

Det är ju i vanlig ordning så att det inte är någon vits med att jag recenserar Bodils förehavanden, eftersom jag är ett fan.

Men det var bra, det var det. Komiskt och tragiskt på en och samma gång. Tragikomiskt.


Läs vad andra skriver om Bodil Malmsten, Tryck *, Svt play och tragikomik.

I Olivdungen och andra noveller (utgiven 1949) presenteras ett urval av Guy de Maupassants digra flora av berättelser. Född 1853 verkade Maupassant inom realismen, en litterär epok med målet att beskriva omvärlden så realistiskt och verklighetstroget som möjligt. Senare delen av författarskapet har dock en dragning åt skräcklitteratur, och vissa av novellerna liknar närmast skrönor.

Det är ett nöje att läsa många av novellerna i samlingen. Karaktärerna är tecknade med tydlig penna och Maupassant räds inte att måla upp även de mindre smickrande egenskaperna hos sina huvudfigurer. Livsöden från 1800-talets Frankrike kommer nära inpå. Gemensamma drag i många av novellerna är jakten på ära och pengar, längtan efter kärlek. Eviga teman som går att relatera till även 150 år senare.



Dock lämnar i stort sett varje novell mig med ett pannrynkande "jaha", följt av ett lyft ögonbryn och ett frågetecken. Novellerna slutar abrupt, ofta utan att jag riktigt förstått poängen. Berättelserna är intressanta, men de stannar som utsnitt ur en människas liv utan att ges något större sammanhang.

Får man säga så om "den realistiska novellens mästare i fransk litteratur" (enligt baksidetexten på boken)?

Betyg: 3/5

Mer om författaren:
Wikipedia om Guy de Maupassant
Tidningen Bokem om Guy de Maupassant

Säga vad man vill om Åsne Seierstad och hennes metoder att fånga sitt stoff - Bokhandlaren i Kabul är läsning som ger perspektiv på livet.

Tänk bara att kunna måla naglarna utan att få fingrarna kapade. Tänk att kunna vara med den man älskar, inte som tonårig tjej behöva gifta sig med en äldre släkting som föräldrarna valt ut. Tänk att få gå utanför hemmet utan att behöva täcka hela kroppen, inklusive ansiktet, med en kvävande burkha.

I en annan del av världen existerar sådana självklarheter bara i fantasin.

Under några månader våren 2002 bor Åsne Seierstad, norsk journalist och författare, hos en afghansk familj i Kabul. Som västerländsk kvinna får hon en unik inblick i både männens och kvinnornas värld och det är detta hon beskriver i sin bok. Läsaren får bekanta sig med flera av familjemedlemmarna, deras vardag och deras drömmar, och det ska sägas att det inte är någon angenäm bild av den styrande familjefadern eller det afghanska samhället som träder fram.



Det är lätt att förfasas, inte minst över kvinnornas situation, men också viktigt att komma ihåg att alla händelser tolkas och beskrivs av en västerländsk kvinna, med helt andra referensramar än någon som är uppväxt i Afghanistan. Jag kan inte låta bli att fundera över hur personerna i boken själva skulle ha beskrivit samma händelser.

Boken är fängslande och helt klart läsvärd, men en stor del av styrkan ligger i mitt tycke i att den är verklighetsbaserad. Som helt fiktiv roman hade den lämnat lite att önska i form och disposition.

Betyg: 3/5

Mer om författaren och boken:
Recension av boken
Wikipedia om Åsne Seierstad
Intervju med Seierstad i SvD

Fortfarande krasslig, så jag har ganska lugna dagar just nu. Håller mig hemma och försöker stanna vid vilopuls.

La mig i soffan vid åttatiden och blev serverad en kopp te och vindruvor av sambon. Lite senare smög jag till mig en bit vit choklad med vaniljsmak. Läskigt sött men inte helt motbjudande...

Tillbringade sedan kvällen med Bodil Malmsten och hennes bidrag till Sommar i P1. Det slog mig att det var första gången jag hörde hennes röst. Hon lät inte alls som jag trodde. Jag hade tänkt mig en mycket djupare röst, lugnare och mer norrländsk.

Kanske skulle jag ha gillat innehållet i hennes program vilket det än var, det är ju Bodil och jag är ett blåögt fan. Men jag är övertygad om att det verkligen var bra.

Kanske det bästa? ♥


Bild från hd.se

Äntligen har jag läst en bok där huvudpersonen lever. Eller är det bara skuggan av ett liv?

När Rakel är 15 år faller hon ner från ett träd. Olyckan ger henne inte bara ett brännande ärr i pannan och en skadad fot som gör henne halt för livet, den ger henne också en bitterhet som varar livet ut.

Boken är skriven i jag-form med Christine Falkenlands förmåga att elegant förflytta sig mellan nutid och dåtid. Minnesbilder från olika perioder i livet blandas likt korten i en kortlek, men faller logiskt och riktigt på plats när de delas ut. Därmed inte sagt att boken är enkel och självklar. Berättandet består av ett virrvarr av trådar som läsaren får nysta i för att komma Rakel inpå livet.



Min skugga är så outsägligt sorglig att jag vid några tillfällen kommer på mig själv med att dra djupa suckar och vara tvungen att lägga den ifrån mig. Genom hela boken finns en dov, otäck, molande känsla närvarande. Det gör nästan fysiskt ont i mig när jag läser om drömmar som aldrig blev, om svek och hopplöshet, och om vad allt detta kan göra med en människa. Berättelsen om Rakels liv ackompanjeras av Falkenlands makalöst vackra och påtagliga beskrivningar av landskapet. Jag ser de gråa himlarna, smakar sältan från havet, känner de ständigt fuktiga lakanen.

Boken är kort och jag läser ut den på en kväll. När den är slut vill jag ha mer, men jag tror faktiskt att den är alldeles perfekt doserad.

Betyg: 4/5

Mer om författaren och boken:
Wikipedia om Christine Falkenland
Bokhora om Min skugga
Intervju med Falkenland i SvD

"När jag är hos dig har en alldeles egen ton, som kräver att man lyssnar till den."
(Femina)

Jag lägger örat tätt intill, ber omgiviningen att vara tyst. Lyssnar andäktigt.

Varför hör jag den inte?

Det enda jag hör är ett sammelsurium av vaga, svaga röster som vill berätta sin egen historia, utan att riktigt nå fram till mig.

Men vi börjar med handlingen. Återigen har jag läst en bok där döden har en framskjuten roll. Återigen är huvudpersonen död. Denna gång handlar det om Stella som faller från ett tak. Är det en olyckshändelse? Faller hon av egen vilja? Eller blir hon knuffad av sin man, Martin?

Boken skildrar tiden efter Stellas död, med tillbakablickar till tiden dessförinnan. Stellas man, dotter, vännen Axel och Corinne, polisen som utreder fallet, är de främsta berättarrösterna. Även om allt kretsar kring Stella blir hon i mångt och mycket en biperson i Linn Ullmans roman. Hennes död en bihandling. Det finns intressanta partier i boken, helt klart. Förhållandet mellan Stella och Martin ber om att utforskas närmare. I det är Martin själv en av nycklarna, liksom Corinne. Dottern och Axel däremot har sina helt egna historier som vill bli berättade, nog så intressanta förvisso, men jag har i sammanhanget svårt att se vad de tillför. Jag upplever romanen som lite spretig och rörig och kan tyvärr inte riktigt ta den till mig.

Som bäst är den i de mardrömslika, smått surrealtistiska beskrivningarna av Martins förhållande till famljen. Kanske är det den historien jag skulle ha velat djupdyka i egentligen?

Mitt betyg: 3/5

Mer om författaren och boken:
Wikipedia om Linn Ullman
SvD om När jag är hos dig

Jag läser böcker på ett sätt som jag inte gjort sen jag var i den riktiga bokslukaråldern. När inträffade den egentligen? Kanske nån gång kring 10-årsåldern? Jag tillryggalägger bokstav efter bokstav, ord efter ord, sida efter sida snabbare än Schumacher hinna starta sin Ferrari. Knappt har jag hunnit suga och smaka på de inledande meningarna i en roman innan hela boken är utläst.

Men läsa var precis en av de sysselsättningarna jag ville ägna min semester åt. Jag ligger, sitter, står med näsan i en bok, inomhus, utomhus, i sängen, badkaret, vid köksbordet, i bilen...

De senaste dagarna har jag dessutom varit lite krasslig, så några fysiska aktiviteter har det inte blivit tal om. Mycket bättre då att ta det lugnt med en pocketbok i näven.


Bild från guardian.co.uk

Alice Sebold. Namnet har stått i anteckningarna i min mobiltelefon länge. Så länge att jag glömt vem det var och varför jag skrivit upp det.

Så var jag på Myrorna häromveckan och botaniserade bland hyllmeter av pocketböcker, och där var det - namnet, Alice Sebold. Hennes Flickan från ovan från 2002 fick givetvis följa med hem.

Det är ganska lätt att jämföra den här boken med den jag läste precis innan, Färden genom mangroven av Maryse Condé. Båda handlar nämligen i någon form om döden - huvudpersonerna i de båda böckerna är ju döda. Men när Condé låter de efterlevande berätta om den dödes liv innan det abrupt tog slut, låter Sebold den döda berätta om de efterlevandes liv efter dödsbeskedet.

I Flickan från ovan blir en fjortonårig flicka, Susie, våldtagen och mördad. Redan på första sidan får vi veta vem gärningsmannen är, och även om det dröjer längre tid än så för de andra karaktärerna i boken att komma underfund med det, är det inte primärt jakten på mördaren den här boken handlar om. Den handlar snarare om hur familjen och den nära omgivningen kämpar för att fortsätta leva. Hur olika personer påverkas av döden,  och hur var och en av dem påverkas av de övrigas sorg.

Allting som sker betraktas av Susie från hennes plats i himlen. Även om man som jag är av den mer jordnära sorten är det lätt att acceptera upplägget. Bara vid några enstaka passager i boken när handlingen blir alltför övernaturliga känner jag mig skeptisk.

Det är intressant att följa Susies utveckling från hennes berättarposition. Även om hon är förevigt 14 i sin himmel, mognar hon under den tid som boken utspelar sig. Det märks på språket, drömmarna och tankarna.

Jag uppskattar Sebolds förmåga att distanserat men ändå vibrerande närgånget skildra känslorna som Susies familj går igenom och hur de försöker tackla det faktum att deras dotter/syster inte längre finns bland dem.

Det här är den typen av bok som troligtvis aldrig kommer att beskrivas som stor litteratur, men det finns ett bra driv i storyn som gör att man oundvikligen vill läsa vidare. Boken har också blivit mycket populär, och teorierna om varför har avlöst varandra. Boken är bra, det är säkert en av anledningarna, men den har också en förmåga att inge hopp och tröst mitt i allt det fruktansvärda som skett.

Att den rekommenderades i tv-programmet Today har givetvis också bidragit...

Betyg: 4/5

Mer om författaren och boken:
Intervju med Sebold i SvD
Intervju med Sebold i DN
Wikipedia om Alice Sebold
Recensioner på Bokus.com

En främling kommer till den lilla byn Rivère au Sel i Guadeloupe. Han kommer dit, och inte långt därefter är han död. Redan när boken tar sin början har han slutat andas. Färden genom mangroven av Maryse Condé är en bok om den döda mannen, Francis Sancher, och hans liv. Han får dock aldrig möjlighet att föra sin egen talan, det är genom alla de bybor som närvarar vid hans likvaka som läsaren bit för bit får lära känna honom. En efter en tillåts de beskriva sina upplevelser av denna mystiska främling - och han hann minsann röra upp en hel del känslor i byn innan han dog!

Men lika mycket som det är en bok om Francis Sancher, är det en bok om var och en av byborna. På samma sätt är det en bok som beskriver en hel by. Kanske säger den till och med något om Guadeloupe?

Jag har aldrig varit i Karibien, men genom Condés färgstarka, mustiga språk tycker jag mig nästan känna hettan, smakerna och dofterna. Här och var är kreolska ord och uttryck insprängda i texten. Jag upplever ofta dialektala uttryck i böcker som lite krystat, och som något som stör min läsrytm. I den här boken känns det dock helt naturligt. I och med att texten i sitt innehåll och sin uppbyggnad så tydligt placerar oss i Karibien är det lite som om jag redan läste den på kreolspråk, och sålunda är det inget konstigt att någon plötsligt säger: Ta la lèd pa méchanste! Jag antar att detta är ett gott betyg till översättaren (Helena Böhme).

Jag gillar hur boken känns som ett mysterium, som ett nät som sakta trasslas ut inför mina ögon. Hur trådar knyts samman, hur vissa frågor får svar - men långt ifrån alla.

En invändning mot boken skulle kunna vara att den försöker berätta så många historier. Inte bara den om Francis Sancher, utan något om alla de människor i Rivière au Sel som berördes av honom. Visst är det intressant att ta del av så många livsöden, så olika mitt eget, men det är långtifrån alla jag upplever mig komma riktigt nära. Många personer och många namn är generellt sett något som rör till det för mig. Jag glömmer lätt vem som var vem, och det är förstås en aning frustrerande. Vidare är det inte alltid jag hänger med i förflyttningarna i tid. Allting utspelar sig egentligen under Francis Sanchers likvaka, med tillbakablickar och minnen genom den som berättar. Hoppen mellan tillbakablickar och nutid sker ibland så omärkligt att jag då och då tappar tråden.

Det övergripande intrycket är dock positivt, och jag läser gärna mer av Maryse Condé.

Betyg: 3/5

Mer om författaren och boken:
Maryse Condé upphäver gränserna
Wikipedia om Maryse Condé
Recension från Dagens Bok

Tittade på filmatiseringen av Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Älskade boken, och fortsatte genast med hennes andra två som finns översatta till svenska; Jag älskade honom och Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans.

Filmen. Den var helt okej. Lagom feelgood, lite för lite parisfrosseri. Fick inte riktig samma känsla för boken som jag fick för filmen (det kan vara så, har jag hört...). Kanske blev karaktärerna en aning för endimensionella och förutsägbara? Jo, så var det nog. Man tilläts inte komma dem tillräckligt nära för att historien riktigt skulle gripa tag i en.