Sunday morning. 

 

 

 

We’re up early, Nils and me. But I like getting up early in the morning, or so I’ve said.

 

Nils is fully convinced that the nights are warm enough now to be spent outside, and refuses to come back home when in the evenings I’m standing on the porch, trying to attract his attention with all the silly names he usually listens to. I even tell him there’s food, but nothing helps when the big world is just waiting for him and his four soft paws to be explored.

 

However, I'm not quite as convinced that the April weather is enough for Nils sensitive ears and pads, and thus wake up at dawn with no other alarm clock than my own worries. Driven by an invisible force (maternal instinct?) I crawl out of bed and down the stairway to let the little one in.

 

And quite right, he’s standing there, outside the door, offended by the fact that he have had to wait for me for so long. He meows loudly and resolutely strides up to the food bowl.

 

Then everything is forgiven and forgotten, and he rewards me with tons of cuddling.

 

And now it's breakfast time even for this gal, who has a busy schedule today. First, she’s acting family photographer for a friend with her husband and baby. In the evening, there will be wine, good food and plenty of girl talk, all the way into the next dawn.

 

♥

 

 

 

I dag är vi uppe tidigt, jag och Nils. Men det gillar jag, har jag ju sagt.

 

Nils tycker numera att det är tillräckligt varmt för att han ska få vara ute och ränna hela natten och kommer inte alltid längre in på kvällarna när jag står på förstukvisten och lockar och ropar. ”Kom nu kissemoj, kom då lilla maui. Missemao kom nu får du mat.” Inget hjälper när den stora världens äventyr ligger för hans fyra mjuka tassar.

 

Jag är dock inte riktigt lika övertygad om att aprilvädret är tillräckligt för kattens känsliga öron och trampdynor, och vaknar således av mig själv – eller kanske snarare av oron – i gryningen och drivs av en osynlig kraft (modersinstinkten?) upp ur sängen och ner för trappan för att släppa in den lilla.

 

Mycket riktigt står han där utanför dörren, förnärmad över att ha få vänta så länge. Han jamar högljutt åt mig och travar målmedvetet fram till matskålen. Men sen belönar han mig med extra mycket gos.

 

Och nu är det frukostdags även för den här människan, som har massor på schemat i dag. Först ska hon agera familjefotograf åt en väninna med man och bebis och sedan, till kvällen, vankas vin, god mat och tjejsnack ända in till nästa gryning.

 

♥

 

 

In my journey towards minimalism I have had to question the role of shopping. Where and when, if ever, is the time and place to pray to Mammon?

 

My vision for a minimalistic lifestyle goes hand in hand with a dream of simple and carefree living, where my time can be spent on what I really love instead of polishing my possessions and working day and night to pay loans and bills.

 

Cutting down on shopping is a natural step in the light of that vision (although I took that step already a year ago, but then for financial and environmental reasons, as well as to challenge my tendency to shop every time life felt just a little bit boring).

 

Then again, there are problems only shopping can solve. And I’m not talking about crushed hearts or PMS, here.

 

 

It struck me when I once again was spending hours (or so it felt) by the clotheshorse, trying to pair one black sock with its twin, among a trillion (or so it felt) almost identical black socks.

 

That isn’t quality time.

 

So, I got rid of the socks. All of them. My green heart grimed and I felt guilty about it, but it just had to be done. And then I went to the mall and bought myself 14 pair of identical black socks (organic cotton, to compensate for my previous wasteful behavior).

 

Hanging socks for drying is still not what I love to do the most on my free time, but at least it’s swiftly done and I can get on with the rest of my life.

 

Shopping isn't always a bad thing.

 

 

 

 

 

Har shoppingen en plats i den minimalistiska livsstilen? Var och när, om någonsin, infinner sig den rätta tiden och den rätta platsen att tillbe Mammon?

 

Min vision om minimalism går hand i hand med drömmen om ett enkelt och bekymmersfritt liv, där jag kan ägna min tid åt sådant jag verkligen tycker om istället för att polera mina prylar och arbeta dag och natt för att betala räkningar och lån.

 

Att dra ner på shoppingen är ett naturligt steg i det perspektivet (även om det för min del skedde redan för ett år sedan, men då av ekonomiska och miljömässiga skäl, liksom för att göra mig av med ovanan att shoppa varje gång livet kändes lite småtråkigt).

 

Samtidigt finns det kanske problem som bara shopping kan lösa? Och jag syftar inte på krossade hjärtan eller PMS här.

 

 

Det slog mig när jag stod och hängde tvätt och kämpade med att försöka para ihop den ena svarta strumpan efter den andra med sin tvilling, bland tusentals nästan identiska svarta strumpor.

 

Det är inte kvalitetstid, om du frågar mig.

 

Så jag gjorde mig av med strumporna. Vartenda par. Mitt gröna hjärta grämde sig och jag fick faktiskt lite skuldkänslor, men det var bara tvunget att ske. Sen gick jag till affären och köpte 14 par helt identiska svarta strumpor (i ekologisk bomull för att kompensera för mitt tidigare så slösaktiga beteende).

 

Att hänga tvätt är fortfarande inte det jag allra helst gör på min fritid, men nu är det åtminstone snabbt avklarat och jag kan ägna mig åt roligare saker.

 

Shopping är inte alltid av ondo.

 

 

 

Wasn’t it I who said that being present was of uttermost importance? Wasn’t it I who warned about escaping reality?

 

I believe it was.

 

So is it really me who writes a passionate love letter to books, narrative art and reading, one of the most sophisticated escapist behaviors known to mankind?

 

You bet.

 

 

Reading is an inward-looking act. Sure, we can read aloud and discuss the story, but the most important and enjoyable part of reading takes place inside the head. That’s where I, together with the author, paint a reality that no one else can reach, a reality that can’t be captured in words. This world is a complex and unique combination of words, images, feelings and emotions.

 

When I read – a good book – the physical world around me ceases to be. The couch is just an object with the purpose of letting me forget that my body exists, the ceiling and the walls are reduced to their mere function – to keep me warm, dry and free from wind and outdoor sounds.

 

I’m as far away from reality as I possibly can get and still… present. Entirely present. I’m awake. Focused.

 

 

Without feeling ashamed, apologize or being cautious I walk straight into the life of a stranger, revealing his innermost secrets. I’m a spectator, a silent companion who only controls details – facades, coulisses – while destiny marches on, merciless, at every turn of page. I’m charmed and horrified, reveled and saddened.

 

We have to go through this, take us to the end station together, because I can’t let you go now, now when your life has become part of mine and your musings are mine as well.

 

And so I travel, from the first word to the last, and it’s not until the book-covers are closed – for the day or forever – that I return to my world, enriched and new. The walls and the ceiling and the couch regain their well known shapes.

 

But I am new and I have changed.

 

 

 

 

Jag som tjatar om vikten av när- och härvaro. Om faran i att fly vardagen och verkligheten. Nu kommer jag här med ett inlägg som inte är något annat än en ren kärleksförklaring till boken, berättarkonsten och läsandet, ett av de mest sofistikerade flyktbeteenden som finns.

 

Att läsa är i grund och botten en introvert handling där omvärlden stängs ute. Visst kan vi läsa högt för varandra, diskutera bokens innehåll, men det viktigaste och mest njutbara i processen sker i huvudet.

 

Det är där jag tillsammans med författaren målar upp en verklighet som ingen annan någonsin kan träda in i, som inte låter sig fångas i ord. Det är en värld som är en komplex och unik sammansättning av ord, bilder, känslor och stämningar.

 

 

När jag läser – en bra bok – då finns inte den fysiska världen runt omkring mig. Soffan är bara ett föremål med syfte att låta mig glömma att min kropp existerar, taket och väggarna reduceras till sin funktion – att hålla mig torr, varm och fri från vind och utomhusljud.

 

Jag är så långt bort från verkligheten som jag någonsin kan komma och ändå… närvarande. Helt och hållet närvarande. Min hjärna är skärpt. Jag är fokuserad. Koncentrerad. Vaken.

 

 

Utan att skämmas, be om ursäkt eller ta det varligt klampar jag rätt in i en främlings tanke- och sinnevärld, en främlings verklighet och innersta hemlighet. Jag är en betraktare, en tyst följeslagare som bara har makt över detaljer – fasader, kulisser, rekvisita – medan ödet skoningslöst marscherar vidare, allteftersom jag vänder sida. Jag förtjusas och förfasas, njuter och lider.

 

Vi måste gå igenom det här, måste ta oss till slutstationen tillsammans, för jag kan inte släppa dig nu, nu när ditt liv blivit en del av mitt och dina funderingar också är mina.

 

Så tar jag mig från första ordet till det sista och när bokpärmarna sluts – för dagen eller för gott – först då återvänder jag till min värld, berikad och ny. Väggarna och taket och soffan återfår sina välbekanta former.

 

Men jag är ny och jag har förändrats.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Cleaning the garden.

 

 

 

 

 

We spent the weekend on the countryside together with friends and I returned home full of inspiration and new ideas.

 

Besides eating the most delicious grilled artichokes and a heavenly eggplant gratin, I experienced an almost religious aha moment when we discussed the importance of having a sound balance between activity and rest.

 

Ok, that isn’t exactly news, not even to me, but I felt that the ‘activity’ part got a whole new meaning to me. I realized that we, or at least I, as a human being am designed to use my hands and work with my body.

 

I want to rest after a day full of physical activities – outside, close to nature – not after eight gloomy hours in front of a computer. I want to till the soil, experience a direct the connection between work and survival. But of course, preferably without having to worry if we’ll actually be able to produce a crop big enough to meet our needs... I’m well aware it’s not easy being a farmer.

 

 

Maybe it’s just a silly dream that pops up right now just because it’s spring.

 

Or maybe I was just under the influence of wine and thereby easily inspired by my friend's mother and her talking about spending two hours a day with the horses, which forced her to temporarily let go of her ordinary day job.

 

I just feel that I got an idea about the ideal life, a simple life, which isn’t just about the balance between activity and rest, but physical activity and rest.

 

I don’t know what I’ll do with this insight. Perhaps nothing more than starting to take better care of this little piece of land that is our garden.

 

 

 

 

 

 

 

Helgen tillbringades ute på landet tillsammans med vänner och jag kom tillbaka hem full av inspiration och nya idéer.

 

Förutom att vi åt grillade kronärtskockor värda en stjärna i Guide Michelin och en himmelsk auberginegratäng hade jag en närapå religiös aha-upplevelse när vi diskuterade vikten av balans mellan aktivitet och vila.

 

Ok, det är inte direkt något nytt, inte ens för mig, men jag kände att aktivitetsdelen fick en helt ny mening för mig. Jag insåg att vi, eller i alla fall jag, som människa är gjord för att använda mina händer och arbeta med kroppen.

 

Jag vill vila efter en dag full av fysisk aktivitet – utomhus, nära naturen – inte efter åtta glåmiga timmar framför datorn. Jag vill bruka jorden, uppleva ett direkt samband mellan jobb och överlevnad. Fast självklart helst utan att vi egentligen behöver oroa oss för om vi kan producera en tillräckligt stor skörd för att möta våra behov... Jag vet att det inte är lätt att vara bonde.

 

 

Kanske är det bara en fånig liten dröm som dyker upp just nu bara för att det är vår.

 

Eller så var jag kanske extra lättpåverkad efter ett par glas vin när min väninnas mamma började prata om hur hon varje dag tillbringade två timmar tillsammans med hästarna, och hur det fick henne att släppa allt vad vanligt kontorsjobb hette.

 

Det känns bara som att jag fick en idé om det ideala livet, ett enkelt liv, som inte bara handlar om balans mellan aktivitet och vila, utan fysisk aktivitet och vila.

 

Jag vet inte vad jag ska göra med den insikten. Kanske ingenting mer utöver att börja ta bättre hand om den här lilla plätten jord som är vår trädgård.

 

 

 

Jag vet att bananplättar är gammalt i bloggvärlden, men så är även jag. Ja, alltså, tillräckligt gammal för att rycka lite på axlarna åt vad som är nytt eller passé, inne eller ute, trendigt eller inte.

 

Jag tycker om bananplättar helt enkelt och har experimenterat med en del olika recept. Det här är ett som jag ständigt återvänder till, eftersom det i mitt tycke har det rätta förhållandet mellan antal ingredienser, tidsåtgång och smak.

 

Jag är inte främmande för att lägga tid på matlagning, men ibland behöver det gå undan lite. Som på morgonen, till exempel. I dag blev det bananplättar till lördagsfrukost, men de går så pass snabbt att göra att det händer att jag svänger ihop dem mitt i veckan också.

 

 

 

1 banan, gärna från glada bananarbetare

2 ägg, gärna från glada höns

½ tsk bakpulver

En nypa salt

Kokosolja till stekning

 

 

Mosa bananen i en skål och rör ner ägg och en nypa salt. Tillsätt bakpulvret och rör runt tills det har fördelat sig fint i smeten.

 

Hetta upp kokosoljan i en stekpanna. Det går naturligtvis bra att steka i smör också, men kokosoljan ger en extra smakskjuts åt plättarna.

 

Stek plättarna gyllenbruna på medelvärme. Jag brukar göra dem rätt små, cirka en matsked per plätt, eftersom de då blir lättare att hantera.

 

Jag äter dem med turkisk yoghurt, varma bär och lite kokosflingor.

 

Något för söndagsfrukosten, kanske?

 

 

 

Springtime requires rose wine and wind jackets, cycling and smiling, flower picking and picnics, and this play list…

 

 

This is what I’m listening to spring 2013:

• Brett Dennen - Blessed
• Josh Rouse - Simple Pleasure
• Josh Ritter - Bonfire
• Real Estate - Easy
• Amos Lee - Sweet Pea
• Mathieu Boogearts - Une Berceuse
• Camélia Jordana - Moi C'est
• Camille - Ta Douleur
• Carla Bruni - Pas Une Dame
• The Cardigans - Sabbath Bloody Sabbath
• Alice Jemima - All the Boyfriends
• Jonna Lee - I Wrote this Song
• Veronica Maggio - Välkommen in
• Ray LaMontagne - You Are the Best Thing
• Angus & Julia Stone - Mango Tree (US Version)
• Josh Ritter - Nightmares
• Josh Rouse - It's Good to Have You

 

 

 

Integrity. What is integrity to you? How close do you let others get? If you are a blogger, how close do you let your readers get?

 

I consider myself being quite open and personal – sometimes even private – in this blog. I know I share things and thoughts that others would probably keep to themselves. I think about what I share before posting. I realize what it is that I’m doing and the risks it might imply. Still, I do it and I have my reasons.

 

You see, I don’t believe that I’m neither the first nor the only one to go through what I’m going through, to think what I’m thinking or to feel what I’m feeling. By sharing my struggles and insecurities – but also my victories and successes – I strive to increase the understanding and acceptance for the fact that we are all just humans.

 

Humans go through difficult times in their lives. They love and loose, struggle and fail, dream and achieve, and it's nothing to be ashamed of. Sometimes, everything falls apart but in most cases, it is possible to pick up the pieces and put them together again. Or build something completely new!

 

I want us to drop our guards. I want us to stop being afraid of each other.

 

 

Still, I’m not totally limitless. I have blogging rules. I

• never tell when our house is going to be empty – there’s no need to invite the burglars…
• always ask friends and family before posting an image that shows their face or a text that includes their name – I have chosen to share my life on a blog, they haven’t
• keep my job life separate from the blog as much as I can – this is about me, not my employer
• keep my private relations private – if I have a discussion with boyfriend, a friend or a family member, that is between us, and only us
• have decided to keep politics out of the blog – not just because it’s a topic that doesn’t really fit into the total mix, but also because it might stand in the way for more important discussions (same goes for religious views, but that might change…)
• am not afraid to provoke or state my opinion, but I try not to hurt anyone

 

 

 

 

 

Integritet. Vad betyder det för dig? Hur nära låter du andra komma? Om du bloggar, hur nära låter du dina läsare komma?

 

Jag anser mig vara tämligen öppen och personlig – ibland till och med privat – här i bloggen. Jag vet att jag delar med mig av tankar som många andra troligen skulle behålla för sig själva. Jag reflekterar över vad jag publicerar, innan jag trycker på knappen, och jag vet vad jag gör och vilka risker det kan medföra. Ändå gör jag det, och jag har mina skäl.

 

Jag tror nämligen inte att jag är vare sig den första eller den sista som går igenom vad jag går igenom, som tänker vad jag tänker eller känner vad jag känner. Genom att dela med mig av mina svårigheter och osäkerheter – men också framsteg, glädjeämnen och triumfer – strävar jag efter att öka förståelsen och acceptansen för det självklara faktum att vi alla bara är människor.

 

Människor går igenom svåra perioder i sina liv. De älskar och förlorar, kämpar och misslyckas, drömmer och uppnår, och det är inget att skämmas för. Ibland rasar allt samman, men det är nästan alltid möjligt att plocka upp skärvorna och pussla ihop dem igen. Eller att bygga någonting helt nytt!

 

Jag vill att vi ska släppa garden. Jag vill att vi ska sluta att vara rädda för varandra.

 

 

Men självklart är jag inte helt gränslös. Jag har bloggregler. Jag 

• berättar aldrig när vårt hus kommer att vara tomt – det känns onödigt att skicka en inbjudan till inbrottstjyvarna…
• frågar alltid vänner och familj innan jag lägger upp en bild som visar deras ansikte eller en text som inkluderar deras namn – det är jag som har valt att dela med mig av mitt liv på en blogg, inte de
• håller mitt jobbliv utanför bloggen så mycket jag kan – det här handlar ju om mig, inte min arbetsgivare
• håller mina privata relationer privata – om jag har en diskussion med min sambo, en vän eller en familjemedlem så är det mellan oss, bara oss
• har bestämt att hålla (parti)politik utanför bloggen – inte bara för att det är ett ämne som inte riktigt passar in här, utan också för att det kan stå i vägen för, i mitt tycke, mycket viktigare diskussioner (detsamma gäller religion, men det kan komma att ändra sig…)
• är inte rädd för att provocera eller säga vad jag tycker, men jag försöker att inte såra någon

 

 

 

 

 

 

 

 

And here I am. Ready for a new week!

 

 

 

 

 

There was the glittering top I had at that party in 2004. And there were the shoes, the red high-heeled killer shoes I wore for that crazy Christmas party in 2009. And the bright white suit I wore in London once, for work. And the sheer, see-through cardigan that accompanied me during a scary meeting. I only had to touch its velvety surface to calm down and survive.

 

Each garment brought back a gazillion memories. Sure, I hadn’t used that glitter top since the party in 2004, but what if… And I liked it so much back then. Oh, it was a great night!

 

The pile of things to keep just in case and just because reached my waist, while the garbage sack lay empty on the floor.

 

 

And there it was, the moment where I had to make up my mind. Did I want a wardrobe full of memories, or hangers with current favorites and truly wearable, timeless items?

 

It felt so silly. Attaching so much meaning to a pair of cheap, plastic shoes that I know – I just know – I’ll never wear again.

 

 

I dove into the pile of keeps once more, and when I got up and out from there, all that was left was clothes I know I’ll be using again.

 

After the purge, I have a wardrobe with clothes that I’m actually wearing, and finally I can see them. That perfect black dress and those pants that go with everything aren’t covered and drenched by nostalgia anymore.

 

I know now what’s on my hangers, and I have a much clearer picture of what it is I actually need to complete my wardrobe. Not that much, it turned out.

 

 

 

 

 

 

 

 

Där var det där glittriga linnet som jag hade på mig på en fest 2004. Och där var skorna, de där skyhöga, knallröda styltorna som jag hade på mig på den där galna julfesten 2009. Och den kritvita dräkten jag hade i London en gång, när jag var där på jobb. Och den skira, lätt genomskinliga koftan som följde med mig på ett läskigt möte. Jag behövde bara stryka lätt över dess sammetslena yta för att bli lugn och överleva.

 

Varje plagg översköljde mig med minnen. Visst, jag hade inte använt det där glitterlinnet sen den där festen 2004, men tänk om… Och jag tyckte så mycket om det då. Åh, vilken rolig kväll det var!

 

Högen med kläder och spara utifall att och bara för att nådde midjehöjd, medan sopsäcken låg tom på golvet.

 

 

Där och då infann sig tillfället då jag var tvungen att bestämma mig. Ville jag ha en garderob full av minnen, eller galgar med nuvarande favoriter och verkligen bärbara, tidlösa plagg?

 

Det kändes löjligt. Att fästa så stor vikt vid ett par billiga plastskor som jag vet – jag bara vet – att jag aldrig kommer att använda igen.

 

 

Jag dök ner i högen igen, och när jag kom upp därifrån var det bara kläder som jag vet att jag använder kvar där, tillsammans med några tjusiga klänningar och dyrbaringar som på riktigt, helt ärligt, kan vara bra att ha någon gång.

 

Efter rensningen har jag en garderob med kläder som jag faktiskt använder, och äntligen kan jag se mina kläder. Den där perfekta svarta klänningen och de där byxorna som funkar till allt är inte längre dränkta av tung nostalgi.

 

Jag vet nu vad som hänger på mina galgar, och jag har en mycket klarare bild av vad jag faktiskt behöver för att komplettera garderoben. Inte särskilt mycket, visade det sig.

 

 

 

 

 

Isn't she a beauty?

 

She's an Olympia SM 7, maybe from 1963 (I haven't been able to find out exactly, even though I have the serial number).

 

I found a dealer online who sells this model for 525 USD. I bought mine for 15, so I'm happy... I know there might be individual differences, but this one works fine for me. After some cleaning and a new ink ribbon she's as good as new!

 

Next, she'll be making an appearance at a friend's wedding. Please don't spill champagne on her.

 

 

 

 

 

Är hon inte vacker?

 

Det är en Olympia SM 7, kanske från 1963 (jag har inte kunnat lista ut det exakta årtalet, trots att jag har serienumret).

 

Jag hittade en skrivmaskinsaffär på nätet som säljer den här modellen för 525 dollar. Jag köpte min för 100 kronor. Känner mig rätt nöjd med det... Jag förstår att skrivmaskiner precis som människor kan vara individer med olikheter sinsemellan, men den här funkar fint för mig. Efter rengöring och ett nytt färgband är hon så gott som ny!

 

Härnäst gör hon ett framträdande på en väninnas bröllop. Snälla, spill inte champagne på henne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här, den är till Hemkära Hanna, som längtar efter blåsippor och som jag tror behöver en extra liten ljusglimt efter att räven varit på illvilligt besök i hönshuset och fört sorg med sig. 

 

Våren är på väg, den spirar där under kvardröjande snöfläckar och höstlöv som vi ännu inte orkat kratta upp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Made a super delicious gratin of white radish (that's rättika in Swedish). Recipe here (in Swedish).

 

 

 

 

I like to wake up early, before the sun has taken its position high up on the canopy. I like to peer through a gap in the sheer, white curtains to watch the tree-trunks glow, a warm reddish brown.

 

I like to linger in bed for a while, listening for sounds – indoor sounds and outdoor sounds – to hear only silence, scattered by the birds and the paperboy, who have already started their day.

 

 

 

 

 

Jag tycker om att vakna tidigt, innan solen intagit sin position högt på himlen. Jag tycker om att glänta på den tunna gardinen, och kika ut på trädstammarna som glöder varmt rödbruna.

 

Jag tycker om att ligga kvar i sängen en stund och lyssna efter ljud – inomhusljud och utomhusljud – men bara höra tystnaden, avbruten av fåglarna och tidningsbudet, som redan börjat sin dag.

 

 

No, there’s no use thinking like that. It is what it is. The past cannot be changed.

 

Yet, there is a specific question that I’ve received so many times – and I admit that I at least initially spent some time thinking about it myself – that I now want to try to answer. Was there anything that anyone could have said that would have made a diffrence?*

 

 

Surely my near ones and dear ones could tell that something was not quite right. They asked questions, told me to slow down, not to work too much. Colleagues and friends who had stressed themselves beyond recognition took me aside and tried their best to convey the horrors they had been through.

 

Yet, I fell. Despite all the well-intended warnings.

 

 

Maybe it could have been different, but it would have taken quite a lot. Repeated talks with a therapist, for example, if I had been willing to admit that something was wrong (and I think I would, for at least two years I googled therapists and psychologists without daring to take the leap and call one). A good scolding from a family member or friend, telling me that I was becoming unbearable, could possibly have shaken me enough. An employer that clearly stated that my way of working was not ok is something else that might have helped.

 

Still, I can’t help but thinking that this was a journey I had to make. One that I wouldn’t want to be without.

 

Thanks to the fact that it went as far as it did in the wrong direction, I got the chance to make radical changes to my life. Maybe it’s so that more well-meaning words would have prevented the total collapse, but I honestly don’t think that would have been better.

 

 

Now when I see people around me who are heading in the same direction, I talk to them, of course, and try to give them a little push in the other direction. But if that person isn’t receptive, nothing will happen. Maybe it’s so that she needs to make her own journey, just like I did. Draw her own conclusions, and learn from her own mistakes.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk om…?

 

Nej, det tjänar ingenting till att fundera över det. Det är som det är. Det förflutna kan inte ändras.

 

Ändå finns det en specifik fråga som jag har fått så många gånger – och jag ska erkänna att jag åtminstone inledningsvis spenderade en del tid med att fundera över den själv – att jag nu vill försöka mig på att ge den ett svar. Finns det någonting som någon hade kunnat säga som hade gjort det annorlunda för mig?*

 

 

Nog var det så att nära och kära misstänkte att något inte stod riktigt rätt till. De ställde frågor, bad mig att ta det lugnt, att inte jobba för mycket. Kollegor och vänner som stressat sig till oigenkännlighet tog mig åt sidan och försökte så gott de någonsin kunde förmedla vad de gått igenom, och att det inte var något att sträva efter.

 

Ändå trillade jag dit. Alla varningar och all omtanke till trots.

 

 

Kanske hade det kunnat bli annorlunda, men det hade krävts en hel del. Återkommande samtal med en beteendevetare exempelvis, om jag hade kunnat erkänna att något var fel, vill säga (och det hade jag nog, för under åtminstone två års tid googlade jag i smyg på terapeuter och psykologer utan att våga göra slag i saken). En rejäl utskällning från en närstående, som talade om för mig hur odräglig jag började bli, hade kanske skakat om mig tillräckligt, men risken hade naturligtvis varit att jag bara vänt ryggen till. En arbetsgivare som tydligt markerat att mitt sätt att arbeta inte var ok hade möjligen också hjälpt.

 

Trots det kan jag inte låta bli att tänka att det här var en resa jag var tvungen att göra. En jag inte hade velat vara utan.

 

Tack vare att det gick så långt som det gjorde åt fel håll, har jag fått göra ett grundligt och genomgripande förändringsarbete med mig själv. Möjligen hade fler välmenande ord lyckats få mig att undvika en total kollaps, men jag tror ärligt talat inte att det hade varit bättre.

 

 

När jag nu ser personer i min närhet som är på väg åt samma håll, då försöker jag givetvis att milt knuffa dem åt andra hållet, bland annat genom att prata om stress och vad den gör med oss människor. Har gjort med mig. Men om personen i fråga inte är mottaglig, så kommer vi liksom inte så långt, och jag tänker att hon också måste få göra sin egen resa, precis som jag har gjort. Dra sina egna slutsatser och lära av sina egna misstag.

 

 

 

 

When I use a little bit of this and a little bit of that of what I have in the kitchen, this is what I might come up with; lentil burgers with a slight touch of lemon.

Inspired by Dagmar’s Kitchen.


Lemony Lentil Burgers
Yield: Makes 12 burgers, enough for 4 people

0.4 cup red lentils
1 carrot
1 yellow onion
2 garlic cloves
60 g parmesan, grated
2 organic eggs
3 tsp psyllium powder
Juice from ½ lemon
Salt & pepper
Any herbs you like
Butter

Rinse and boil the lentils according to the instructions on the package.

Peel and cut the carrot, onion and garlic cloves into smaller pieces and mix in a blender. Let it sizzle in a pan with butter until it’s soft and shiny.

Mix all the ingredients in a bowl, I usually just use a fork. Try adding some herbs! I’ve made them twice, and the last time I added some dill and parsley – sooo delicious!

Let the mixture rest for about 5 minutes and check the texture. If it’s too loose, you might want to add more psyllium powder.

Make burgers and fry them in a pan with butter. I prefer to make rather small ones, because they are easier to handle.

Why not serve them with a Greek salad?

Bon appétit!


Oh, and don't forget to enter the bracelet giveaway!

 

 

 

 

 

 

Mitt förhållningssätt till ambitioner och mål har varit centralt under den här förändringsresan som jag nu varit ute på i lite mer än ett år. För det att sträva, det var inte bara en del av mig. Det var jag.

 

Jag har tvingats att omvärdera den egenskapen, ifrågasätta dess existensberättigande, för det var delvis den som gjorde mig sjuk.

 

Under flera månaders tid hade jag inga mål. Inga alls. Det kändes annorlunda, men väldigt bra. Det var en kravlöshet som jag behövde just där och då.

 

 

Nu börjar dock något att spira inom mig, kanske delvis för att det är vår, men mest för att jag är mogen för det. Jag tillåter fantasier och vackra bilder att fladdra förbi framför ögonen, utan att för den sakens skull hänge mig åt ändlösa dagdrömmerier. Jag tillåter mig att vilja, med den skillnaden att det inte längre handlar om liv eller död och att jag inte är längre är beredd att offra min hälsa eller ens en god natts sömn.

 

För mitt liv är perfekt, precis så som det är just nu. Inte för att det inte finns utrymme för förbättringar, utan helt enkelt för att det är mitt och för att jag har lärt mig att acceptera verkligheten så som den är och fokusera på det som är bra.

 

Det kommer att finnas drömmar jag vill förverkliga, mål jag vill uppnå, men det gör inget om det inte blir så. Det är bra som det är. Allt därutöver är en bonus.