Phoenix-konsert i Paris 2009


Lycka och lycka, vi pratar snarare eufori.

Musik har en förmåga att påverka känsloläget, och vill jag bli riktigt, jäkla tokglad – så där så att det känns som om bröstkorgen ska sprängas av den där lyckoballongen som blåser upp sig där innanför – då lyssnar jag på Phoenix.

Oftast går det till så här:
Jag sätter på en låt, kastar mig bakåt och utbrister "Åhhh, den här är så bra! Det här är den bästa de har gjort.". Innan låten är slut har jag bytt till en annan, jag vill liksom lyssna på alla samtidigt, kan inte vänta. När de inledande ackorden hörs sliter jag tag i håret och flämtar fram "Nä, nä. Det här är det bästa de har gjort.". Och sen fortsätter det så tills jag är så rusig av lycka att jag inte orkar mer.



En av favoriterna – kanske är det den här som är den bästa!?


Två gånger har vi sett dem live, jag och Kärleken. Båda gångerna har vi rest till hemlandet, deras hemland alltså, Frankrike. Första gången såg vi dem i en utomhuskonsert i Versailles och det var helt sjukt bra. De hade byggt upp en scen i Bassin de Neptune, det vill säga i en stor fontän, och förutom att hålla sig på scenen så rodde sångaren också ut i en liten båt och sjöng. Regnet öste ner, men de spelade och spelade, gav och gav. Och vi älskade dem tillbaka.

Senast vi såg dem var 2009, på Le Zenith i Paris. Då hade de precis släppt Wolfgang Amadeus Phoenix-albumet och det var... makalöst.

Eufori, var ordet.


Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.

Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen.

Jag hade en moster. En tokig, glad och pillimarisk moster, en sådan som var allt annat än sträng. Hon var en sådan där moster som man aldrig var rädd för som barn, en sådan som tillät bus.

Hon hette Malle.

Hon lämnade efter sig hundratals fotografier av blommor; trädgårdsväxter och krukväxter, om vartannat. Huller om buller i en pappkartong låg de, i all sin brokiga färgprakt.

Jag misstänker att hårddisken på min dator börjar likna den kartongen.




Akleja


Akleja i grupp


De allra flesta aklejorna här på gården är enfärgade, lila eller rosa,
men så sprang jag på den här, tvåfärgade varianten


Lupinen är vacker och intressant i sin konstruktion


Lupin


Lupin


Mer lupin (tar det aldrig slut?)


Älskar att den här rabatten är så uppvuxen och grönskande frodig


Vacker även på ålderns höst


Den här tulpanen ser ut som de där persikogodisarna...


Pion på gång


Myrorna är verkligen förtjusta i pionerna


Snart, snart slår jag ut...


...och blir så här fin


Mer pion – det bara kryllar av (s)pioner här


Plommon – som jag längtar!


Kastanjeblommorna är så fina just nu, härligt rosa och exotiska på något sätt


En bonusbild på blåmesen som är på väg ut för att hämta mer mat åt de pipande små


Jag går mellan syren och kaprifol och suger i mig alla dofter – berusande är ordet. Drar mig till minnes järnekens gula blommor och hur de luktade. Sedan korvar jag ihop pannan, lägger den i så många djupa veck jag någonsin kan åstadkomma, och funderar: vilken av dem luktar egentligen allra godast?

Jag kan inte bestämma mig. Kanske är det som med mammor och deras barn, att de älskar alla lika mycket. Så brukar de i alla fall säga, mammor.

Se, vilka fina kesoplättar!


Trillade in på inspirerande träningsbloggen Live Today och hittade ett recept på kesoplättar. Finemang, tänkte jag, det blir dagens frukost!

Låt mig säga att vägen fram till ovanstående resultat var... lång.



Första försöket - en enda röra


Andra försöket. Här har jag kört smeten i en mixer. Men inte blev det så mycket bättre för det...


Uppenbarligen är det något fel på mig eftersom det finns många exempel på nätet där människor lyckats med konststycket att få den här röran att hänga ihop efter en omgång på spisen. Men, om det nu skulle vara så att det är fel på dig också, så kommer här mitt något justerade recept som jag fick att funka.



Äntligen! Kesoplättar...


Kesoplättar
Cirka 15 små plättar

2 ägg
3 msk dinkelmjöl
250 g keso
1 äpple
Kanel efter tycke och smak
2 msk potatismjöl


Kör alla ingredienser i en mixer till en smet. Låt smeten stå till sig i fem minuter. Stek i lite, lite olja på medelvärme, ett par minuter på vardera sida eller tills de håller ihop och går att vända. Jag lyckades bäst när jag gjorde små plättar, ungefär en matsked smet/plätt, i en teflonpanna.

Serveringsförslag:
♥ Flytande honung, bananslantar och citronmeliss
♥ Kesella och bär


Jag som är liten på jorden men ganska stor i maten har precis ätit sju stycken och kommer att behöva komplettera frukosten med ytterligare något i magen.



Till kesoplättens försvar vill jag framhålla att den faktiskt är riktigt mumsig.
Bananslantar, förresten - vilket härligt ord! Jag vill bli miljonär i bananslantar i mitt nästa liv.


Ja, så kan det gå. Jag som hade tänkt att jag skulle vara en sån där superhurtig människa som studsar upp ur sängen på morgonkvisten, svänger ihop några kesoplättar och sedan ger mig ut på en stärkande powerwalk medan grannarna fortfarande pillar sovgruset ur ögonen.

Nåja. Det blir en förmiddagspromenad i alla fall. Efter att jag tagit hand om all disk som blev...

Utan väckarklocka vaknade jag 05.30. Var det drömmar som väckte mig? Ljud? Ljus? Jag gick visserligen och la mig tidigt i går, så kanske hade jag gjort mina timmar, vem vet?

Jag vet i alla fall att jag redan vid lunchtid hade fått nog och gick och la mig igen, men det räckte faktiskt med att slumra en timme under en filt med katten vid fötterna för att livskrafterna skulle komma åter.

Ibland kan man läsa artiklar och se reportage från ålderdomshem där det bor en hund eller katt eller två. Jag har inga svårigheter med att förstå varför. Det är så välgörande med en mjuk päls att klappa på, någon som kryper ihop nära, nära och skänker värme och trygghet.


Sen fick vi besök. En av bröderna (den stora) rullade in på uppfarten i sin fina Mercedes. Vi åt mat. Fikade. Gosade med katten. Tittade på trädgården. Tänk att vi som var barn tillsammans så sent som i går är vuxna nu. Till och med lillebror har blivit stor.

Resten av kvällen skänker jag till Pankaj Mishra och hans reseskildring.

Hej!

När det gäller böcker är jag något av en hundmänniska – de får gärna ha hundöron. Jag viker ner hörnen på de sidor där det står nåt alldeles särskilt tänkvärt, upprörande eller minnesvärt.





Jag skriver i böckerna också; tankar, referenser till annat jag läst eller kommentarer till författaren (ibland grälar vi högljutt där ute i marginalen). Oftast skriver jag med blyertspenna, för säkerhets skull, men finns ingen sådan till hands när Den Stora Tanken anfaller mig, ja, då blir det bläck.





Just nu läser jag Butter Chicken in Ludhiana av Pankaj Mishra. Den påminner i mångt och mycket om Chai, Chai, den bok jag senast recenserade här på bloggen: indisk, manlig journalist reser runt bland gudsförgätna indiska hålor och skriver om sina intryck. Tyvärr är den här boken om möjligt ännu sämre än Chai, Chai... Men jag läser, plikttroget, vidare, och kommer att sammanfatta mina tankar här när jag är klar.


Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.

Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen.

1. Bok, Butter Chicken in Ludhiana av Pankaj Mishra
2. Läppglans från Maybelline
3. USB-minne, 2 GB
4. 5-krona från 2003
5. Tampong, OB Mini
6. Tampong, OB Mini
7. Läppcerat från Apoteket Hjärtat
8. Kompaktkamera, Canon A2200
9. Plånbok inköpt på marknad i Tunisien (det är med andra ord inte en CD...)
10. Tuggummi, Extra Spearmint (fem kvar)
11. Tuggummi, Extra Spearmint (en kvar)
12. 5-krona från 1982
13. Biljett, Paris Metro
14. Parkeringsbiljett, Dukaten i Linköping, från tisdagen den 12 maj 13.47 (p-tid utgår 14.42)
15. Solskydd, faktor 30, Eucerin


Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.

Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen.

I dag blir det för första gången på länge ett dagens outfit-inlägg, mest egentligen för att jag skulle få tillfälle att testa att göra en gif-animation. Till slut fick jag det att funka, även om jag kunde ha varit mer noggrann i redigeringen och när jag beskar bilderna.



Tunn virkad kofta från Mango
Blommigt linne från Bik Bok
Kjol från Gina Tricot

I morse hände det igen.

Jag sitter och slösurfar. Ramlar in på en blogg och tänker "Wow! Vilka fina bilder". Klickar mig runt och upptäcker att bloggerskan bakom är hälften så gammal som jag, eller ännu yngre. Det vill säga någonstans i tonåren.

Och jag blir så imponerad. Om och om igen. Alla dessa duktiga, kreativa tjejer som uttrycker sig i ord och bild, det är så häftigt att se! Och det bådar på något sätt gott för framtiden. 

Här är några exempel!




Lifestylephotos.blogg.se






morningdiaries.blogg.se





juliasmagazine.blogg.se


Vi lever i olika världar men jag imponeras och inspireras. Så är det bara.

Jag är med och tävlar om en mixer hos Hildas hem. Jag inbillar mig att det skulle vara så mycket roligare att göra smoothies med en sådan här modell jämfört med min stavmixer...

Vilken lunch! Tack Stephanie (Mitt skafferi) för receptet på den här smaskiga sallden med rostade rödbetor, potatis, spenat, bulgur (eftersom jag inte hade någon quinoa hemma) och fetaost. Och, inte att förglömma, en magisk senapsvinägrett. Nästa gång gör jag dubbel sats av den.





Jag serverade salladen tillsammans med basilikapuckar från Anamma som du hittar i en frysdisk nära dig samt lätt rostade skivor av rustik baguette med olivolja och flingsalt. Och så ett glas äpplecider från Brunneby Musteri, som är väl värt ett besök om du har vägarna förbi Borensberg.

Mums!

Med inspiration från de vackra blålila syrenerna (gud vad jag tjatar, men de har nog snart blommat över) inredde jag tillfälligt vardagsrummet i blålila toner.



Filt, inköpt på Myrorna för 75:-
Min mamma har en likadan och under hela min uppväxt tyckte jag att den var så magiskt fin, så när jag ramlade över den här kunde jag inte låta bli att slå till



Syrener och doftljus från Voluspa


Med syrener på bordet är doftljuset egentligen överflödigt...


Katten gillar

Lönn


Träd är vackra, men vi har så att det både räcker och blir över av dem här hemma. Det märks inte minst på hösten, när alla löv ska krattas...

Därför går jag omkring i trädgården med sekatören i högst hugg och knipsar av alla blivande träd jag kan se. En del har hunnit längre än andra, som den här lönnen.





Tog in några kvistar av både ek och lönn och kände att det blev en skön känsla. Lite som att befinna sig i skogen, fast inomhus.



Ek och kaprifol

Blåklint i vas. Det här måste vara en av världens vackraste blommor...


Dagen började med att en skata flög in i min dröm. Den satt i ett hörn och tjattrade som besatt, jag kunde omöjligt få tyst på den. 

Sedan vaknade jag och insåg att skatan fanns på riktigt. Den satt utanför sovrumsfönstret tillsammans med katten som tyckte att det var dags att komma in. Min katts vilja är min lag, så det var bara att gå upp.

Efter frukost vankades städning, både inomhus och utomhus. Tog äntligen tag i projektet att skrubba rent alla snickerier på uteplatsen. Efter ett par timmar var det rent och snyggt.

På eftermiddagen fick vi besök av Anna S och hennes Jonas för lite småprat och småkakor.

En kvällspromenad i eklandskapet. En halvtimme på knä i gruset. Sedan föll skymningen.



Solen sken och vi drack te och rabarbersaft.
En fin blå blomma som gör sig utmärkt på verandan hade de med sig, våra fikagäster.

Close-up. Närbild. Närhet.

Min katt. Jag älskar honom så mycket att jag ibland vill äta upp honom. Eller att han ska äta upp mig.

Jag tar upp honom i famnen och kramar honom, så hårt jag vågar. Han spinner som ett litet tröskverk och kilar in sitt huvud under min haka.

Min älskade, älskade Nils.


En söt liten skäggig kattgubbshaka


Han kurar ihop sig till en liten boll, med baktassen tryckt mot pannan


Sussar sött...


Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.

Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen.

Experimentlustan är stor i köket just nu. Jag gör vad jag kan för att ta vara på och bevara det som växer i trädgården. Så, varför inte lite syrensnaps?

Hade en halv flaska vodka, cirka 3,5 dl, ståendes i skafferiet, i den tryckte jag ned fem blomklasar syren (bara själva blomman, ta bort allt grönt och brunt). Några blad från citronmelissen följde med av bara farten.

Det här ska nu stå och dra i en månads tid ungefär, och flaskan ska skakas lätt en gång om dagen.

Jag ska fylla på med mer syren de närmaste dagarna, en 10-15 blomklasar ska det vara i totalt. Men det är ju rätt så pilligt att noppa loss alla blommorna, så jag tar lite i taget. Det spelar nog inte så stor roll.

Jag tycker om att improvisera i köket. Häromdagen rörde jag ihop en variant av det söta lilla Brysselkexet, en limesmakande kaka med grön karamellfärg istället för röd.


Gröna brysselkex med lime
Cirka 40 stycken

4 1/2 dl vetemjöl
3/4 dl socker
200 gram smör
3 tsk vaniljsocker
1 lime, skalet (finrivet) och saften

Till garneringen
1 dl strösocker
Grön karamellfärg


Blanda samman ingredienserna till degen. Om den blir för smulig, tillsätt mer smör. Dela degen i två delar och rulla ut till längder.

Häll ut sockret till garningen på ett bakbord, en skärbräda eller på diskbänken. Blanda ut några droppar karamellfärg i sockret och rulla degen i blandningen. Lägg rullarna i en plastpåse och låt dem vila i kylen i ungefär en timme.





Sätt ugnen på 200 grader.

Skär rullarna i cirka 5 mm tjocka skivor och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. Kakorna flyter ut en aning och blir lite större under gräddningen, så lägg dem inte för tätt. Grädda mitt i ugnen i cirka 10 minuter. Pass på så att du inte bränner dem. Kakan kan vara (och ska vara) ljus och fin på ovansidan, samtidigt som den bränns underifrån.

Blommor längsmed ett av uthusen, blåklint i förgrunden.
Den rosa vet jag fortfarande inte vad den heter - vet du?
[Update: Akleja är namnet på den rosa blomman]


Vi böjade dagen med en cykeltur till stan. Åt frukost på Babettes Kafferi, ett av Linköpings charmigare fik, tillsammans med Stefan. Jag rullade vidare till Engelska skolans spring fair, och kom därifrån med tre tomatplantor och två sorters småkakor.

Vi köpte jordgubbar och cyklade hem. Jag var huslig och pysslig och dagen gick.

Vi tog en promenad genom trädgården på kvällskvisten och tittade på allt som vuxit sedan sist i vår djungel. Och katten sprang efter oss, jagade våra ben och betedde sig i allt väsentligt som en mycket lycklig katt.

Kuddar från Indiska


Överkastet kommer också från Indiska, lampan är från Ikea och pallen stod i skafferiet i en tidigare lägenhet


Sköna tossor att stoppa kalla fossingar i




När jag sover är jag övervakad - Buddha-staty från Indiska


Allra helst sover jag utomhus. Redan som liten tyckte jag om att bädda ner mig i soffan på altanen. När jag bodde i lägenhet hade jag en järnsäng ståendes på balkongen som jag sov i när det inte regnade. Det roade säkert grannarna. I sommarhuset bäddar jag i soffan på glasverandan.

Jag gillar den friska luften, ljuden och framförallt ljuset. Fågelkvitter och morgonens första solstrålar är den bästa, mest barmhärtiga väckarklocka.

Men ett sovrum måste man ju ha, och så här ser det ut. Bilderna är tagna i januari då jag piffade till det med nytt överkast och nya kuddar.


Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.

Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen.

Tog in en liten klase med syrenblommor. La dem i en kanna och fyllde på med iskallt vatten. Köket fylldes av en doft av tantparfym.

Sedan satt jag i solen ute på trappen och drack av sommaren. Sött och gott istället för saft.

Jag i blå jeans och vit tunika, mellan killarna i svart (som inte dansar Bollywood)
Bild från Corren


Varje stad med lite självaktning ska ha en flashmob, don't you think? I dag anordnades en i Linköping, och självklart var vi ett gäng Bollywood-dansare där.

Vi lyckades säkert överraska minst tio personer. Fler än så håller nog inte till på shoppingstråket i Linköping en solig fredag klockan fem den 25:e... Men det var kul att dansa, som alltid!

I övrigt har dagen varit bra. Ägnade förmiddagen åt att baka kakor, en variant av brysselkex smaksatta med lime. Lunch på Flygvapenmuseet med Anna E, en sväng på stan för att förbereda mitt nya gardinprojekt, Flashmob och sedan after work (eller, after home för min del) med Sofia.

Nu sitter jag på verandan med ett glas cider och en liten skål chips och njuter av den relativa svalkan efter den här varma sommardagen. 

Den gamla glassgubben i plåt som, när han var hel, rullade fram över barndomens golv får representera dagens tema. Genom årens lopp har han mist både armar och ben.

För mycket kärlek kan visst vara farligt.







Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.

Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen.

Teburk från min barndom - jag är lika förtjust i den nu som jag var då





Jag tassar upp tidigt, tidigt - så tidigt jag bara kan - allra helst när världen fortfarande sover och är tyst sånär som på fågelkvittret. Jag säger god morgon till katten och sedan sätter jag på vattenkokaren. Tar fram en tekula. Väljer bland alla tesorter - oftast blir det en klassisk Earl Grey eller en rysk variant på temat.



Muggen, en riktig favorit, har jag fått i present. Jag tror att den är köpt
på Norrgavel.


När teet har dragit färdigt sätter jag mig till rätta, vid köksbordet, i soffan eller kanske utomhus i morgonsolen. Jag bläddrar lite i en tidning, läser en bok eller - troligast - surfar lite på måfå och tar reda på vad som hänt under tiden jag sovit.

Jag sitter länge. Hinner dricka både två och tre koppar te. Äter frukost i flera omgångar och ser och hör hur dagen tar fart.





För mig är bristen på rutiner under sjukskrivningen något av det som är svårast att hantera. Ibland kan det kännas som att sväva runt i ett stort ingenting utan några fasta punkter att ta spjärn emot. 


Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.

Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen. Det är spännande att se hur alla tolkar temat tycker jag.

Chai, chai – Travels in Places Where You Stop but Never Get Off av Bishwanath Ghosh


Som om någon skulle skriva en reseskildring från Hallsberg, järnvägsknuten du troligen passerat eller genomfört ett tågbyte vid, men antagligen aldrig haft som slutdestination. Hur är det med Vagnhärad – varit där? Brunflo?

Få kliver av i Hallsberg, Vagnhärad eller Brunflo för att stanna. Likadant är det med Mughal Sarai, Guntakal och Jolarpettai i Indien. Orter som lever av järnvägen eller med minnet av järnvägen.

Varje plats är en berättelse och författaren till Chai, Chai reser mellan dessa anonyma byar och städer med ambitionen att gräva fram just deras unika historia. Han slår sig i lag med the locals och det vet alla som varit i Indien, att varje person man möter är ett uppslag till en minst trehundrasidig roman.

Så synd då att författaren inte ger de människor han möter mer utrymme.



Bokomslaget får högt betyg, titel och utsmyckningar i relief


Istället breder författaren själv ut sig. Att se världen genom en annans ögon är en sak, att se någon se sig själv i spegeln och pilla sig i naveln en annan. I stort sett varje kapitel kretsar kring författarens jakt på hotellrum och hans längtan efter ett glas whiskey eller två eller tre. Det blir, i längden, tröttsamt och tillför inte något till boken.

Jag kan heller inte låta bli att fundera över författarens identitet. Han är född och uppvuxen i Indien, men beskriver med stor fascination sådant som jag vid mitt första besök i Indien möjligen reagerade på; trafik, mat, hygien… Allt det där som en infödd troligen inte ens reflekterar över. Jag, som infödd svensk, skulle ju exempelvis inte brista ut i lovsång över vår förmåga att stå i kö och vänta på vår tur eller med stor förundran beskriva den svenska köttbullen.



Även om boken inte var så värst, så är masala chai fortfarande en hit!


Författaren ser möjligen utländska turister som sin målgrupp och gör i sådana fall rätt i att delge dessa typiska indiska miljöer och upplevelser, men det blir problematiskt och mindre trovärdigt när han själv talar med den utländska turistens röst.

Boken ger en inblick i det liv som levs utanför turiststråken och skildrar vardagen för de många människor som sällan kommer till tals. Men de skulle gärna fått tala både högre och längre.


Betyg: 3/5

Mer om boken och författaren:
On the Ganga Mail - Mr Ghosh blogg
Wikipedia om Bishwanath Ghosh
Recension, Travelholic
Recension, Outlook Traveller

Kastanjen blommar så vackert...


...äppleträden likaså


I väntan på pioner


Kaprifolen doftar så ljuvligt om kvällen - jag älskar den


För att inte tala om syrenen... I vanliga fall brukar jag ta in kvistar och sätta i vas, men här,
där vi bor nu, är vi helt omgärdade av syrenbuskar så den underbara doften letar sig in ändå


Liljekonvaljer - det kommer att bli massor av dem!


Vad den här heter har jag ingen aning om - någon som vet?


Tulpan


Den här bilden är lite kaotisk, men jag vill illustrera den blomsterprakt som råder.
När jag tittar ut från vardagsrumsfönstret ser jag en kastanj, vit syren, äppleträd,
lila syren och ett päronträd - allt står i blom samtidigt.


Mitt senaste projekt, rensa i rundeln framför huset


Det kommer att ta sin lilla tid. Låt mig säga att uttrycket gräsrötter har en helt ny innebörd för mig....

De här bilderna togs för två dagar sedan. Redan har mycket hunnit hända. Syrenerna har slagit ut ordentligt, och äppleträden har nästan helt blommat över.

Jag är ju en mycket plikttrogen person, därför kommer här bilder på tidigare dagars fototeman.


Jag! Bilden - eller snarare bilderna, det är ju ett kollage - är tagna av
Donald Heller som jag träffade på i Indien. Jag gillar den psykedeliska känslan.


Frukost! Just den här bilden är från gårdagen men innehållet hade blivit detsamma oavsett.
Te, alltid te.


Something I adore. Varför inte livet självt?


Brevlådan. Vår egen, det var den som fanns närmast till hands.


Något jag hade på mig - det fick bli min nya leopardtunika från Myrorna (75 kronor)


Något som får mig att le: katten och hans aldrig sinande nyfikenhet!


Underbara älskade...


En favorit


För att se vad andra har åstadkommit, klicka dig in på Zandras blogg och följ hennes länkar.

Har hakat på Zandras fotoutmaning "Photo a day". Det är precis vad det låter som - ett foto om dagen, enligt listan ovan.

Jag är lite sen, i dag är vi redan på dag åtta, och temat är alltså min himmel:


Klarblåhimlen sedd genom mina solglasögon


Reflektion av himmel


Blåhet, fjäderlätta moln, solsken, flygplan och trädkronor
- det är vad jag ser när jag blickar upp mot himlen

Ovanför dörren till magasinet sitter en fågelholk. Där bor en blåmesfamilj.



Under fågelholken sitter en ekorre på lur. Besökaren uppskattas inte av blåmesmamman- och pappan.



Under ekorren lurar en katt.



En hungrig katt.

Behöver jag säga att ekorren var nervös? Så även jag. Till slut lyckades jag kalla till mig katten och få honom på bättre tankar, tack och lov.

Jag har gjort det igen - sytt!

Den här gången blev det ett datorfodral, en enkel påse bara, men jag bemödade mig åtminstone med att sy dit ett foder.


Tyget, inköpt i Indien, är egentligen avsett för en sari, men det blev en liten påse till datorn istället


Notera den galet proffsiga mönsterpassningen...

Den här morgonen dukar jag med porslin från Indien. Efter att ha sjavat runt i tre veckor på jakt efter det "riktiga Indien" så kom jag till Delhi. Där tog Suss med mig till Khan Market och fantastiska Good earth där vi både åt en bit mat i det underbara cafét och shoppade i den tillhörande butiken - precis lika ögonbedövande vacker.



Där fanns så mycket fint, till priser som var skyhöga med indiska mått mätt, hyfsade med svenska glasögon. Har för mig att koppen i den här serien gick på runt 75 svenska kronor.

Jag fastnade direkt för färgerna och det söta mönstret i det här porslinet, så det blev ett köp och den redan överfulla resväskan blev ytterligare nåt kilo tung.

Det var det värt!



Dagens frukostmacka är dock mer italiensk än indisk; lätt rostat lantbröd med olivolja, inlagd kronärtskocka och lätt soltorkade cocktailtomater. Lite basilika on top of that och lyckan är gjord.



God morgon!

Dagens shoppingskörd innehöll också ett flätat armband
50:-, Myrorna


De första dagarna efter min sjukskrivning ägnade jag mig åt att tröstshoppa. Det var dumt av flera anledningar.
1) Det hjälper inte
2) Det är osmart att slösa pengar när man är sjukskriven

Så efter ett par veckor fattade jag beslutet att lägga av och gav mig själv löftet att under resten av det här året bara köpa second (så långt det är möjligt, gäller exempelvis inte underkläder och skor). En annan del av löftet är att överhuvudtaget inte shoppa så mycket, och det har gått bra. Dagens inköp bröt en shoppingfri period om närmare två månader.

Shoppa second hand är kul. Det är spännande - man vet aldrig vad man ramlar över. Det blir (oftast) billigare. Det är bra för miljön.

Idel fördelar.

I sommarvärmen tog jag cykeln ner till stan. Gick in på Myrorna och fyndade en massa fint både till mig och till hemmet.


En långsmal duk som jag lagt ut på bänken på verandan för att sitta på


Ytterligare en duk som får vara just en duk, den ligger nu på bordet ute på verandan


Lite mer ombonat blev det

Sedan fortsatte sisyfosarbetet med att rensa ogräs i gruset. Det finns en regel här hemma hos oss som säger att varje gång man går ut måste man dra upp minst ett ogräs i gruset när man passerar. Tyvärr räcker inte det. Jag tar någon kvadratmeter i taget, och så lär det väl fortsätta hela sommaren.

Rensade också lite i rosenplanteringen. Just nu är det nog mer maskrosor än rosor...

Och så lyckades jag leta mig fram genom djungeln, till rabarberna. Halvnio på kvällen var det fortfarande så ljust och varmt att jag kunde stå ute och rensa dem.




Fick fint sällskap av älskade katten


I dag var ingen dag för vare sig paj eller kräm, så rabarberna åkte in i frysen.
1,6 liter blev dagens skörd.

Tog den här bilden i går...



...och kom att tänka på den här, från senaste Indien-resan:



Visst, den ena föreställer blommor och den andra barn, men ändå... Jordiska varelser, fulla av liv och glädje, som trängs för att få vara med på bild. Tusen sköna.

I dag har jag svårt att slita mig från uteplatsen, åt en sen frukost och har blivit sittande här i flera timmar. Solen skiner, en lätt bris sveper genom trädens lövverk och syrenerna som just slagit ut doftar gudomligt. Men inte kan jag sitta här hela dagen (eller kan jag det??).

I dag är planen att vara ute så mycket som möjligt - tur att det altid finns något att göra i trädgården. Och så ska jag ta en liten sväng ner på stan för att fixa några ärenden.

Jag hoppas att ni alla får möjlighet att njuta av den här vackra, varma dagen ♥

Den här lilla parveln spanar på oss när vi äter frukost på verandan. Kanske väntar han eller hon på att några smulor ska trilla ner från våra tallrikar?



Vi har åtminstone fyra ekorrar boende hos oss ute i magasinet, och åtminstone en liten unge har det blivit den här våren. För att vara ekorrar är de mycket orädda, men så har de ju också bott här i många generationer och vant sig vid att ha människor omkring sig. I skrivande stund har jag två stycken på bara ett par meters avstånd.

Nils, katten, är självklart väldigt sugen på att få leka med dem, men tack och lov är ekorrarna både snabbare och smidigare än han.

Det är ganska sällan jag tycker att det är underhållande att höra om bekantas ungars tokroliga utspel, men detta är humor i min smak!

Länk till min kära kusins blogg

Efter dansen - nöjd och glad men vill helst dansa igen och igen och igen!

Är så himla supernöjd med vårt framförande i dag! Två gånger visade vi upp vår dans, och den satt som en smäck båda gångerna. En av tjejerna åstadkommer detta efter sin första termin, de övriga tre efter sin andra. Å så jag då, som faktiskt är inne på min femte bolly-termin vid det här laget.


Jag i rosa-lila dress. Koreografi av fantastiskt duktiga Susmita Basu.



Nästa framförande blir den 2 juni, i samband med en gatufest här i Linköping.

Under den knappa vecka jag var hemifrån hann våren övergå till försommar. Den skira, ljusa grönska som kännetecknar våren har djupnat och trädgården har formligen exploderat av liv.

De många äppelträden står i pastelligt vit-rosa blom. Ekens tidigare så försiktiga knoppar tronar nu mustigt gröna utanför mtt fönster. Syrenerna kommer att blomma vilken dag som helst.

Med försommarens intåg säger jag också farväl till de gula tulpanerna, påsk- och pingstliljorna och till gräsmattans många små och sköra vårblommor.

”Det här är så ryskt”, tänker jag efter att ha läst de inledande sidorna i Den yttersta kärlekens Gulag.

Namnen (långa och många), redogörandet för familjeförhållanden och klassmarkörer. Men författaren, James Meek, är britt och har med andra ord helt enkelt lyckats med konststycket att inte bara placera historien utan också efterhärma stilen hos många av författarna från samma plats och period.*


Gamla ryska tidningar, har ingenting med boken att göra men är vansinnigt snygga


Vi befinner oss i Sibirien. Året är 1919. Jazyk, en liten stad ockuperad av en tjeckisk legion, är vår scen.

Där står Anna Petrovna, änkan som retar gallfeber på byborna med sitt lösaktiga leverne, på jakt efter kärlek och ett bättre liv. Där står Balasjov, förgrundsfiguren i den sekt som dominerar Jazyk, en religiös kastrat som vigt sitt liv åt Gud.

Bakom dem smyger Samarin fram, studenten med de många ansiktena som på lösa grunder satts bakom lås och bom och som numera är en förrymd straffånge. Allra längst bak, där strålkastarljuset inte riktigt når fram, står Mutz, stadigt med benen brett isär och övervakar skådespelet. Han är löjtnanten som leder den tjeckiska legionen när inte kapten Matula är på plats, men som allra helst skulle vilja återvända till hemlandet, allra helst tillsammans med kvinnan som fångat hans hjärta.


Ryska tecken

Så absurd som bara verkligheten kan vara
Det är en mörk och mustig soppa han har kokat ihop, James Meek. Absurd och vrickad, samtidigt smärtsamt verklig. För vad är den människa som fastnat i fattigdomens och ensamhetens skruvstäd inte beredd att göra? Hur långt kan inte den människa gå, som med bojor kedjat sig fast i politisk eller religiös fanatism? Vad är vi alla inte beredda att göra för kärlek?

James Meek rör sig skickligt mellan de olika huvudpersonerna och knyter sinnrikt samman deras livsöden. Det är en lektion i en bortglömd del av historien, som aldrig någonsin blir tråkig. Det är en realistisk blandning av politiskt, personligt och privat, som visar hur världshändelser påverkar den enskilda människan och hur Idéer både kan slita oss från varandra och skapa en känsla av tillhörighet.

Ibland skriver författare så vackert att jag får rysningar och tårar i ögonen. Det gör inte James Meek. Men historien är så fängslande och driver framåt med en sådan iver att jag ger den här boken allra högsta betyg.

Betyg: 5/5

Mer om författaren och boken:
Om James Meek på Wikipedia
James Meeks egen hemsida
Recension på arbetet.se
Recension och intervju i GP



*Däremot kan ju rysk litteratur vara aningens tung och svårgenomtränglig, ibland är namnen och personerna fler än jag kan komma ihåg och ibland blir det tröttsamt att läsa tio sidor om hur man till exempel tillverkar ett rör. James Meeks penna rör sig betydligt lättare och vet när det är dags att sluta.

Jag är tillbaka hemma igen efter några dagar i mitt paradis, någonstans mellan Östersjön och civilisationen. Havsluften har gjort mig gott, liksom avsaknaden av moderniteter såsom internet, rinnande vatten och WC.



Solen har lyst på mig större delen av tiden. När regnet kom satt jag på den nötta, gamla glasverandan och lyssnade till suset i trädkronorna, vågornas brus och åskan som rullande in över havet.

Nu tar jag en liten bloggpaus och återkommer om knappt en vecka.

Har fått några frågor och kommentarer kring bollywood-dansen, ett av mina stora intressen. Till alla er som är nyfikna - prova! Det är fantastiskt roligt. Massa dansglädje, härligt galen musik och färgglada kläder.

För Stockholmare kan jag rekommendera två danslärare:
♥ Maria Bhardwaj, vars kurser du hittar på bollywooddans.se
♥ Neda Sadehgi, vars kurser du hittar på Bollywood Dance Academy

Jag har dansat för båda. Maria blandar in influenser från klassisk indisk dans, såsom kathak och bharatanatyam, och hon är en mycket duktig pedagog. Nedas koreografier är ofta fartfyllda, färgstarka och med mycket glädje. Här i Linköping dansar jag för Susmita Basu, som jag också kan rekommendera varmt. Hon lär också ut de klassiska indiska danserna, som är toppen att ha som grund för bollywood-dansen.

Nästa vecka visar vi upp koreografin som vi jobbat med under våren, på Saga-teatern i Linköping, en föreställning klockan 13.00 och en 17.00 (gratis inträde kl. 17). En video kommer förstås upp här på bloggen!

Under tiden bjuder jag på en inspelning från min första bollywood-termin.




Jag i grönt

Har noterat att många bloggare lägger ut recept på sin favoritsmoothie. Här kommer mitt!

Bärsmoothie
Lagom för en person

Du behöver: Rivjärn och en stavmixer

1 mogen banan (ingen grön stackare, då blir det ingen bra sötma i smoothien)
Bär, t ex blåbär och hallon, gärna frysta. En sisådär två nävar kan vara lagom, men snåla inte.
1 rått ägg
Färsk ingefära, skalad och riven på rivjärn - använd så mycket eller lite som du vill
En liten klick flytande honung
2 dl naturell yoghurt
Lite vatten att späda ut med för att få lagom konsistens

Kör allt i stavmixer. Om bären har tinat så kan det vara snyggt att lägga några på toppen av smoothien som dekoration. 

Vi har även en råsaftcentrifug här hemma - eller juicepress om man så vill - så endera dagen ska jag bjussa på några favoritrecept på juice också.

Plommonträdets blommor slog ut som popcorn på grenarna. Små hårda knoppar som enhälligt beslutade sig för att samtidigt explodera i jordgrytans värme. Med ett "popp" var våren plötsligt här.

De satt där, härligt lockande, vita, smöriga och oregelbundna i sin form.

Nu är de borta.

Kanske är det jag som har ätit upp dem.

Nobbade en afton på stan med kollegorna till förmån för en hemmakväll. Nog för att jag har gott om sådana ändå - hemmakvällar alltså - men i dag var inte dagen att vara supersocial.

Istället har jag ägnat mig åt hemmet; veckohandlat, rensat lite ogräs och bakat pajer.

Och så blev det en timmes bollywood-dans också, försöker finslipa de sista detaljerna inför uppvisningen nästa vecka. Vem behöver gå på krogen och dansa när man kan göra det i vardagsrummet?

I dag ska det ske! Jag skäms nästan över att erkänna det, men höstens alla löv har blivit kvar här ända fram till nu. Visserligen ihopkrattade och prydligt paketerade i svarta sopsäckar, men ändå kvar. Med tre ekar, tre stora kastanjer, två lönnar och åtta fruktträd på gården så blir det en del löv, mer än vad en skräphögskompost kan hantera.



Utan dragkrok på bilen har det känts som ett mysterium, frågan om hur vi ska göra oss av med löven. I dag har vi hyrt en liten lastbil och så ska vi äntligen iväg med allt till tippen.

Sen. Sen är vi redo för den Stora Sommaren.

Update: 58 säckar löv hade vi lyckats kratta ihop. Önskar nästan att jag tagit en före- och efterbild av skräphögen på återvinningscentralen...

Trodde nästan att jag såg fel när jag skulle logga in på bloggen i morse och upptäckte att jag nu, efter fyra års bloggande, för första gången hamnat på förstasidan. Eller jag och jag, det är väl framförallt min soffa som breder ut sig där och tar plats. En trevlig överraskning oavsett!



Välkommen säger jag till nytillkomna, lämna gärna ett spår ♥

Tre stycken knallande gula Forsythia-buskar har vi på vår gård. De här kvistarna tog jag in förra helgen och med dagligt vattenbyte har de stått sig fint. Härnäst faller de gula blommorna och gröna blad tar vid.


Soffa Karlstad från Ikea, med ben från Mio
Brickbord Trailon från Mio, 590:-
Vasen är köpt på loppis,

Maj, 2007. 4-5 dagar i Glasgow tillsammans med Kärleken. Jag minns... regnet, hotellrummet där det regnade in, de brända rostbröden som ändå var mjuka och soggiga, Glasgow School of Art, en park i närheten av ett universitet (?), en vacker kyrkogård...



Glasgow School of Art.
Guidad tur rekommenderas.


Det regnade hysteriskt. Och blåste. Det var bara att ge upp.


Glasgow Necropolis


Njuter av vårsolen i en park - uppenbarligen var det en liten stunds uppehåll


På väg till hotellet

Alla bilder är tagna av Peter. Ytterligare några finns här.

Har ägnat mig åt lite kakbak de här regniga dagarna. Det bidde härligt goda chokladkolakakor (får verkligen lägga band på mig för att inte äta upp alla på en gång) och underbart söta brysselkex.



Chokladkolakakor - som godis!


Chokladkolakakor
Cirka 30 st

100 g rumsvarmt smör
1 dl socker
2 msk ljus sirap
2 msk kakao
2 dl vetemjöl
1/2 tsk bikarbonat
1/2 tsk salt
1 tsk vaniljsocker

Sätt ugnen på 175 grader.

Rör smör, socker och sirap poröst med hjälp av elvispens degkrokar. Blanda vetemjöl, kakao, bikarbonat, salt och vaniljsocker i en separat bunke och rör sedan samman de två olika blandningar.

Dela degen i tre bitar, rulla ut till längder. Platta ut dem på plåt med bakplåtspapper och räffla med gaffel. Tänk på att degen flyter ut en del i värmen, så lägg inte längderna för nära varandra.

Grädda i cirka 15 minuter. Låt kakorna vila någon minut, och skär dem sedan i bitar. Låt kakorna ligga kvar på plåten tills de kallnat helt.

. . .



Brysselkex - vem kan motstå den här sockersöta kakan?


Brysselkex (bara namnet...!)
Cirka 40 stycken

4 1/2 dl vetemjöl
3/4 dl socker
200 gram smör
2 tsk vaniljsocker

Till garneringen
1 dl strösocker
Röd karamellfärg (eller varför inte prova grön?)

Blanda samman ingredienserna till degen. Om den blir för smulig, tillsätt mer smör. Dela degen i två delar och rulla ut till längder.

Häll ut sockret till garningen på ett bakbord, en skärbräda eller på diskbänken. Blanda ut några droppar karamellfärg i sockret och rulla degen i blandningen. Lägg rullarna i en plastpåse och låt dem vila i kylen i ungefär en timme.

Sätt ugnen på 200 grader.

Skär rullarna i cirka 5 mm tjocka skivor och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. Kakorna flyter ut en aning och blir lite större under gräddningen, så lägg dem inte för tätt. Grädda mitt i ugnen i cirka 10 minuter. Pass på så att du inte bränner dem. Kakan kan vara (och ska vara) ljus och fin på ovansidan, samtidigt som den bränns underifrån. Håll tiden så ska det säkert gå bra!

Att vara sjukskriven för utmattningssyndrom är långt ifrån semester. Till det yttre finns det likheter - en till synes ändlös räcka lediga dagar att fylla med vad helst man önskar. I realititen, bortom det som syns på ytan, är skillnaderna fler.



♦ Ovissheten
Hur länge ska det här pågå? När blir jag frisk igen? Hur vet jag vad det är att vara frisk? Kommer jag att klara av mitt jobb igen?

♦ Oron
Vilka spår har det här satt i mig - fysiskt? Hur mycket skada har jag, med all stress, egentligen åsamkat mig själv? Hur ska jag klara mig ekonomiskt? Hur ser framtiden ut?

♦ Sorgen
En oändlig sorg över alla de år som jag pressat mig själv så hårt och försett mig själv med skygglappar. Jag har gått miste om så mycket. Försakat sådant som egentligen varit viktigare.

♦ Rehabiliteringen och tankarna
Läkarbesök, samtal med terapeut, kontakt med handläggare på försäkringskassan, möten med arbetsgivaren... En ovan situation för mig. Rehabiliteringen pågår varje dag, hela tiden, med tusen tankar och funderingar. Vägen tillbaka är... taggig. Även om det går uppåt (som i framåt) så trillar jag ner i de djupa glaciärsprickorna ibland.

♦ Utanförskapet
Jag har kommit över känslan av misslyckande och skam, men trots allt är jag en av dem som föll ifrån. Familj och vänner går till sina jobb. Jag är hemma. Dag efter dag. Jag åker och handlar när affären är fylld av pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna. Nu är jag en av dem.


Men det finns ljusglimtar. Tacksamheten över att komma till insikt om hur snett jag har prioriterat är stundtals överväldigande. Så glad över att komma till insikt nu och inte sen - än finns tid att tänka om och göra nytt. Känslan av att hitta tillbaka till mig själv, den jag var innan allt det här... den gör mig euforisk!

Jack Kerouac – jag avskyr dig

Jag avskyr ditt obegripliga pladder din aldrig sinande ordström som du sköljer över mig dränker mig med orden som du bara låter flöda utan tanke och hopp tjolahej utan interpunktion för vem behöver kommatecken och punkter – aha – inte den stora författaren Kerouac i alla fall. Styckeindelningar är inget för dig – nej nej – och vem bryr sig om du byter tempus i en och samma mening allt det där är bara världsligt dravel och du är en missförstådd mästare ska gudarna veta – jippi.


Jack Kerouac – jag älskar dig

Jag läser dig och jag hör en sång. En naturens sång. Jag hör en norrländsk fjällbäck, ett silvrigt fall från gråsten ner i mossa och barr, med pärldroppar som dansar allegro. Jag hör en glasklar sopran sjunga en aria från en solnedgångsfamnad balkong i ett Europa i nyvunnen fredstid. Jag hör en violinvirtuos spela för Gud tills strängarna brister i symbios med mitt hjärta. Jack Kerouac – jag vill lägga blommor på din grav, dansa på den tills du vaknar igen och ger mig mer – mer ord, mer rytm, mer flöde.


Jag har precis lagt ifrån mig novellsamlingen Järnvägen Jorden, i översättning och efterord av Per Planhammar, och jag känner mig upprymd, pånyttfödd. Alla sinnen känns vidöppna och mottagliga.

Åtta noveller av Jack Kerouac, där de första jag läser lämnar mig med följande slutsats: en med rätta missförstådd man som – så många andra – tar sig själv på alldeles för stort allvar. Läs första stycket i denna text en gång till så framgår delar av min kritik.

Sedan händer något. Dels ökar förekomsten av styckeindelning och interpunktion markant, men det är inte främst det. Helt plötsligt finns det ett flöde, det är som ett rinnande vatten som forsar fram utan hinder. De tidigare sällsynta men ack så vackra metaforerna staplas nu på varandra till sagolika totempålar av ordkonst. Det lilla, enkla, vardagliga skildras med en sådan krispig tydlighet att ögonen tåras.



Kerouacs beskrivning av Paris i novellen Den långa resan till Europa är det vackraste jag läst. Han fångar känslan – känslan av Paris – med en sådan lekande lätt exakthet.

Spontaniteten är Kerouacs själva poäng och i de fyra-fem sista novellerna i samlingen kommer den – och han – till sin rätt. Eller så är det min stela attityd och konservatism som lägger krokben för mig till en början...? Skit samma. Stor författarkonst och jag uppmanar nu alla och envar: Läs.

Betyg: 4/5 (helhetsbedömning, vissa av novellerna är solklara femmor)

Mer om författaren och boken:
Om Kerouac
Recension, All kinds of books (en läsare som tycker precis tvärtemot mig)
Beat-generationen

Improviserade fram några quornfärsbiffar i dag som jag blev riktigt nöjd med. Schysst konsistens och mumsig smak. Just konsistensen kan vara klurigt när man gör vegetariska biffar. Allt för ofta blir det en enda röra av alltihop...


Quornfärsbiffar
15 stycken

300 gram quornfärs, tinad
1/4 rödlök
2 vitlöksklyftor
10 färska basilikablad - eller mer, ös på!
5 soltorkade tomater - samma här, var inte blyg...
3 ägg
150 gram fetaost
Havregryn, vetemjöl eller ströbröd för att stabilisera smeten
Salt och peppar efter smak
Olja till stekning
(Jag hade även i lite gurkmeja i smeten eftersom det sägs vara hälsosamt)

Kör quornfärs, rödlök, vitlök, basilika och soltorkad tomat till en hyfsat slät smet i en mixer. Häll blandningen i en skål. Tillsätt äggen och mosa ner fetaosten. Det får gärna finnas några lite större bitar av fetaosten i smeten.

Beroende på konsistens; tillsätt någt som stabiliserar smeten och får den att fästa ihop bättre. Det kan exempelvis vara havregryn, vetemjöl eller ströbröd. Krydda efter smak och behov.

Forma till biffar och stek i lite olja på medelvärme, ett par minuter på varje sida.

En stunds underhållning.
Ibland vill man inte ha mer än så.

 

 

I korthet: Monsieur Legris äger en bokhandel men ramlar över deckargåtor som han inte kan låta bli att nysta i. I jakten på gåtans lösning trasslar han in både sig och sina anhöriga i intrikata situationer.

 

Genren kan bäst beskrivas som trivseldeckare, tänk Morden i Midsomer. Det mördas på löpande band och även om det stundtals är lite spännande så är det framförallt småputtrigt trevligt.

 

 

Jag tänker på markörer när jag läser Claude Izners* Mysteriet på Père Lachaise. Markörer i bemärkelsen ledtrådar som författaren kastar ut för att tala om för mig som läsare var vi befinner oss och när.

 

Paris, fin de siècle – slutet av 1800-talet. Vilken guldgruva för en författare…

 

För att citera en fenomenal Paris-skildrare:

“Men Paris är ett världshav. Om man kastar ut ett lod där når man aldrig till botten. Genomströva det, beskriv det – hur mycket man anstränger sig att genomströva det och beskriva det, hur talrika och ivriga än utforskarna av detta hav är, kommer det alltid att finnas en jungfrulig plats där, en okänd håla, blommor, pärlor, vidunder – något oerhört, bortglömt av de litterära dyrkarna.”

- Honoré de Balzac, Papa Goriot -

 

 

Inte kan jag förvänta mig att var och varannan ska komma upp i mästarens klass, men när Paris ska målas i litteraturen önskar jag mig ändå mer än att i princip enbart peppras med gatunamn och referenser till historiska händelser. Genom att berätta att huvudpersonen, Victor Legris, går längsmed Rue Lepic förstår jag visserligen att han är i Paris. Genom att skriva om världsutställningen 1889 som om det var i går förstår jag förvisso ungefär var i tid vi är. Men jag är aldrig där.

 

Författaren har gjort sin hemläxa med diger research, och det är förstås beundransvärt, men det blir för tekniskt och stannar vid ett kalenderbitaraktigt uppräknande (som däremot gör sig alldeles ypperligt i efterordet, det är oerhört intressant).

 

Själva deckargåtan är spännande, för mig tämligen oförutsägbar och med en aha-framkallande vändning som jag visserligen listar ut innan huvudpersonen gjort det. Men så ska det kanske vara. Det stora problemet uppstår i de sista kapitlen när författaren ändå, trots att jag redan förstått, ska förklara för läsaren hur allt hänger ihop och vilka motiven var – då görs det i deckarklassisk referatstil genom att karaktärerna helt enkelt berättar och förklarar för varandra. Klassiskt eller inte, det är så fruktansvärt fantasilöst. Som om författaren plötsligt fick ont om tid eller tröttnade på sin historia och valde att ta den snabbaste vägen ut för att komma till avslut.

 

Trivsam läsning, utan utmaningar, men i gengäld också med få belöningar. Möjligen något för en semesterfirare, de första dagarna i hängmattan innan hjärnan riktigt lämnat jobbet.

 

Betyg: 3/5

Mer om författarna och boken:
Recension på pocketblogg.se
Kort om författarna på Wikipedia

 

* Pseudonym för de två systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre

Jag gjorde det! Jag klarade det!

För att vara en person som inte sytt annat än en och annan sned gardin de senaste 15 åren och som i skolans syslöjd föredrog att tejpa och limma ihop tygbitarna så tycker jag att jag har all rätt att känna mig stolt. En alldeles egensydd yogaväska, med inspiration från Amy Butler Design (sök på yoga och klicka på pdf:en så får du upp instruktionen).


Ett tyg med lite stretch och struktur, grönt med guldiga inslag.
Från Indien, såklart.

Vill man göra det enkelt för sig - och det ville jag - skippar man foder och fickor. Vill man någon gång utveckla idén - och det vill jag - så funderar man ut ett bra sätt att ordna till en dragsko så att man kan stänga sin väska också.

Plockar in färska tulipaner från trädgården. Känns nästan olagligt. Som om tulpaner var något som bara fick köpas i affären.

Doften av pingstlilja, förresten. Gudomlig. Berusande.

Den här härliga låten har jag dansat till under våren - hittade till slut en bollywood-kurs i lilla Linköping! 20 maj är det uppvisning. Upp till bevis...

För mycket lycka - en novellsamling av Alice Munro

Jag släpps in i ett annat universum, så känns det när jag läser Alice Munros noveller. Det här är inte en författare som skriker, här finns inget effektsökeri, inga lättköpta eller billiga poänger. Med försiktiga steg följer jag viskningar och mjuka ord, genom livets labyrint, tills jag kommer allra längst in, i smärtan, rädslan, förvirringen och vanmakten. Hon skildrar det så skickligt, oblygt och ohämmat, men alltid med respekt.

Jag försöker hitta ett genomgående tema i de tio novellerna som samlats i För mycket lycka. Kanske hittar jag det i huvudpersonernas sökande efter tillhörighet och identitet, i deras sökande efter en plattform att stå på – och de oerhörda handlingar de tar till i den jakten. Många av novellerna har ett bråddjup som jag handlöst faller i, de skildrar tragedier så smärtsamma att boksidorna nästan skaver mot mina fingrar. Samtidigt finns där en vilsam stillhet. En oro och en ro.

Av de tio novellerna är de åtta första väl sammanhållna – de skildrar helt olika livsöden, men det finns en ton och en stämning som löper som en röd tråd. Ett språk. En finstämdhet.

Den näst sista novellen, Trä, är plötsligt faktatung. Den är pratig. Nästan tjatig. Lämnar inget utrymme för mig att andas, att tolka. Den är… direkt – what you see is what you get. Det finns inget under ytan. Trä är motsatsen till allt det som är Munros noveller för mig.

Den sista novellen, För mycket lycka, skulle jag snarare kalla en kortroman, och det är som en sådan jag önskar att den skulle behandlats. Den hade förtjänat att ges ut i egna pärmar, liksom de åtta första novellerna i den här samlingen hade förtjänat att få stå för sig själva. Återigen bryts mönstret. Det spelar ingen roll att det är välskrivet och aldrig så intressant, den magi som byggts upp i den tidigare läsningen är bruten.

Jag vill avsluta med något positivt. För jag älskar den här novellsamlingen. Jag älskar hur jag slukas av den. Jag älskar Dimensioner och jag älskar Barnlek. Jag vill att alla människor i hela världen ska läsa just de två novellerna. Särskilt Barnlek.

Betyg: 4/5

Mer om författaren och novellsamlingen:
Om Alice Munro på Wikipedia
DN recenserar För mycket lycka
Intervju med Munro i Paris Review

Till och med katten gillar Munro

 

Några ljuva minnen från senaste Indien-resan, februari-mars.


Ganesha på dörren till mitt rum på Palm Tree Heritage i Varkala Beach.
Ganesha sägs ge lycka - och nog var jag lycklig.


Min alldeles egna veranda med havsutsikt, på Palm Tree Heritage i Varkala Beach


Tempelfestival, Varkala Beach


Tempelfestival, Varkala Beach


Så kom jag till Jaipur


Jag bodde flott på Naila Bagh Palace


Och såg vackra syner vid Amer Fort


En söt liten bebis-apa vid Amer Fort...


...blir rädd för turisterna och hoppar högt.


Jag matade aporna på vägen upp till Monkey Temple i Jaipur - underbara
små söta varelser.


Hade en proffsig guide med mig på turen.


Jantar Mantar - Jaipurs bästa sevärdhet?


Jantar Mantar


Jantar Mantar


Färden går vidare mot Chittorgarh


I Chittorgarh, eller rättare sagt i Begun, bor jag vackrast i världen på Fort Begu.
Nu följer ett urval av de tusen bilder jag tog där.


Välkomstelefant utanför Fort Begu


Här intog jag min frukost den första morgonen...


...med utsikt över den gamla delen av fortet (som ska rustas upp och i framtiden husera fem sviter).


Mitt vackra rum på Fort Begu.


Mitt vackra rum på Fort Begu.


Mitt vackra rum på Fort Begu.


Mitt vackra rum på Fort Begu. Jag får inte nog.


Rosor på rummet. Så vackert att jag vill förvandlas till en liten älva försvinna ner i
rosenbadet och aldrig mer komma tillbaka till den verkliga världen.


Mitt sovrum på Fort Begu.


På fortet bodde också dessa gäster.


Ägaren till Fort Begu tog mig med till en gammal vattenkälla, en såkallad step well.


Jag fick också besöka bönder och dricka en kopp chai med dem.


De odlade sådana här vackra blommor... Jag blev erbjuden ett smakprov
men tackade nej. Det svenska förnuftet följer mig världen över.


Istället ville de bjuda mig på det här, någon form av laxativ. Men behöver man det i Indien
är något allvarligt fel.


Slitsamt i värmen.


Kom till en liten fattig by där människorna bodde i skjul (om ens det). Barnen slogs om att
få vara med på bild.


Besökte Mahanal Temple med utgångspunkt från Fort Begu.


Där fanns vackra utsmyckningar...


...och underliga utsmyckningar.


Under en promenad i Begun stötte jag på den här vackra mannen...


...och en färgglad samling kvinnor på ett flak.


Jag besökte tempel - många tempel.

Yoga. Böcker. Avslappning. Bad. Liv. Möten. Insikter. Leenden. Mat. Kryddor. Färger. Dofter. Ljud. Upptäckter. Dans. Musik. Glädje. Chai. Fattigdom. Utsatthet. Värme. Trafik. Djur. Vilda papegojor. Livsöden. Döden.

Indien vibrerar, det är elektriskt. Det pulserar. Varje möte, varje människa, är uppslag till en bok. Så många historier. Så många liv. Älskar.

Föregående inlägg känns såhär i efterhand som en föraning - eller kanske snarare förvarning - om vad som komma skulle.

Rätt in i kaklet - jo jag tackar. Med huvudet före och sedan segnade jag ner som en liten blöt fläck på golvet. I mitten av mars gjorde jag min sista dag på jobbet, sen tog det stopp. Tvärstopp.

Jag har balanserat på gränsen såpass länge, fem år minst, att jag nog trodde att jag bemästrade konsten vid det här laget. Inte då. Några vindpustar och rejäla blåsningar från sidan och så trillade jag dit.

Och livet har varit tungt. Har du sett Melancholia? I så fall minns du den oförglömliga scenen där Kirsten Dunst serveras sin favoriträtt - köttfärslimpa - och i en bottenlös förtvivlan konstaterar att "it tastes like ashes". Så har det känts ungefär. Dagarna har flutit ihop i ett sammelsurium av meningslöshet.

Men nu, bara att jag skriver detta är väl ett tecken på det, börjar ljuset återvända. Jag är gladare. Piggare. Upptäcker livet på nytt. Jag har gått från att tycka att detta - att drabbas av utmattningssyndrom och sjukskrivas - är det värsta som hänt mig till att inse att det är det bästa som hänt mig. Är så tacksam över att komma till insikt.


Målar livet i nya fäger...